Min första Bullet Journal

Jag har alltid organiserat tankarna och städat upp i hjärnan med hjälp av listor. Jag skriver listor om allting. Att-göra-listor, statistik över träning och ridpass, packlistor, boklistor med recensionsdatum, födelsedagslistor, presentlistor, julklappslistor, menyer, listor över vad jag vill odla och listor över idéer jag får, och så inköpslistor förstås.

Alldeles nyss upptäckte jag en relativt ny trend, nämligen att skriva Bullet Journal. De flesta verkar använda den som en kombinerad almanacka/anteckningsbok. Jag gillar min vanliga almanacka, men jag skulle behöva en samlingsplats för alla mina listor.

Jag provade två olika block. En Nuuna med vita, prickade sidor, och en Dingbats med litet gulnade, prickade sidor.

Så här ser mitt första försök ut – en översikt över augusti med de viktigaste datumen att komma ihåg. Blocket på bilden här ovanför är en Nuuna. Jag skall prova att rita helt och hållet på frihand så småningom, men den här gången använde jag en stämpel som jag har kvar sedan scrapbookingtiden och färglade motivet. Månadskalendern designade jag med litet hjälp i Excel och skrev ut.

Nu skall jag fortsätta med en träningsdagbok så att jag kan peppa mig att ta mig till gymmet, och se om jag blir starkare.

Allt material som behövs är egentligen bara ett block och en penna, men det blir roligare och enklare med en speciell bullet journal som har prickade sidor och särskilda pennor som inte blöder igenom papperet.

Jag har använt
Nuuna Bullet Journal
Stämpel Zinnia från Serendipity
Stämpeldyna Versafine vintage sepia
Färgpennor från Tombow
Sakura Pigma Micron Fineliner, brun

Pärlan som sprängde sitt skal, av Nadia Hashimi

När jag då och då har turen att få läsa en sådan här bok tänker jag att jag skall vara mer restriktiv och noggrann med vilka böcker jag läser framöver, och bara försöka läsa böcker som just den här. Böcker som inte bara är välskrivna och underhållande utan också leder in läsarna på okända vägar som blir ögonöppnare och ger nya kunskaper.

Pärlan som sprängde sitt skal är två parallella berättelser om två kvinnors liv i Afghanistan, nu och för ungefär etthundra år sedan. Trots att jag lyssnar på och läser nyheter om situationen i Afghanistan, och trots att Sverige tar emot många flyktingar från Afghanistan, är jag förvånansvärt okunnig om hur Afghanska kvinnor har det. Den här romanen gjorde mig förfärad, ledsen och frustrerad över att ojämlikheten mellan kvinnor och män fortfarande är så stor i bland annat Afghanistan. Samtidigt är det en otroligt fängslande relationsroman som faktiskt ganska oväntat visade sig vara en bok jag sträckläste. Det hade jag inte trott med tanke på ämnet.

Redan efter första kapitlet är jag fast i berättelserna om dels Rahima, dels Shekiba, som är Rahimas mormors farmors mor som levde i början av 1900-talet. Berättelserna om de båda flickornas levnadsöden har mycket gemensamt och visar hur sakta förändringar sker i ett land som Afghanistan, där kvinnor av många betraktas som mindre värda än män. Båda flickorna tvingas under en period klippa av sig håret, klä sig och uppträda som pojkar, bli en bacha posh. Rahima för att kunna uträtta ärenden åt sin mor och sina systrar när fadern är ute i strider och plundringståg, eftersom kvinnor inte får vistas offentligt utan manligt sällskap, Shekiba när hennes farbror skänker henne som gåva till kungen och han använder henne som vakt i sitt harem. Båda flickorna blir bortgifta till män de inte själva valt i syfte att föda männen många barn, till män som har rätt att misshandla dem om de har lust. Båda flickorna har en stark längtan efter att själva få bestämma över sina liv, vilket gör det svårt för dem att helt anpassa sig och inlemma sig i de gamla traditionerna och värderingarna.

Det här avsnittet tycker jag är ett bra exempel på bokens ton och innehåll (s. 339):

”Jag hade varit så självsäker när jag var en bacha posh. Jag var inte rädd för någonting när jag var ute tillsammans med pojkarna. Om de hade utmanat mig och sagt åt mig att brotta ned en vuxen man hade jag gjort det. Jag trodde att jag klarade allt. Och nu darrade jag inför min man, inför min svärmor. Jag hade förändrats. Jag hade förlorat självförtroendet. Klänningen jag hade på mig kändes som en maskeradkostym, någonting som dolde den självsäkre, egensinne pojke jag kunde ha varit. Jag kände mig löjlig, som en som låtsades vara någonting han inte var. Jag föraktade mig själv.”

Efter att ha läst boken kände jag ett enormt behov av att ta reda på mer om det jag just läst, hur mycket sanning det egentligen ligger bakom de två berättelserna. Författaren är själv afghansk-amerikanska och känner väldigt väl till värderingar från Afghanistan och när jag sökte efter fakta visade sig romanen spegla verkligheten i Afghanistan. Jag fann exempelvis att läskunnigheten för kvinnor i Afghanistan hör till en av de lägsta i världen – omkring 18 procent. Flickor på landsbygden fortsätter dessutom sällan sin skolgång efter lågstadiet om det inte finns kvinnliga lärare. Flickor blir fortfarande bortgifta även när de är så unga som tretton, som en av huvudpersonerna i boken.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 475
Utgivningsdatum: 2018-05-02
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Originaltitel: The Pearl that broke its shells
Översättare: Boel Unnerstad
Formgivning: Lars Sundh
ISBN: 9789188447739
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Resultatet av årets odlingar i pallkragar

I år var året då jag äntligen sådde grönsaker och annat i pallkragar. Tomaterna blev många och goda. De verkar trivas skyddade mot väggen, trots den höga värmen i år och trots att jag bara vattnar dem en gång per dag.

De här orangefärgade tomaterna är väldigt söta och går hem hos Jackie och Bella. Mina favoriter är de röda som smakar väldigt mycket. Det hade ju varit bra om jag kom ihåg vad sorterna heter eftersom de verkar trivas hos oss, men det gör jag inte.

Förra året planterade jag jordgubbsplantor och i början av sommaren var de fulla med blommor som sedan blev jordgubbar. Men titta hur det gick. Trots att jag vattnade dem torkade de flesta ihop helt och hållet. Så trist, men inget att gräma sig över, den här sommaren har skapat större problem än hobbyodlade jordgubbar. Vi får hoppas på en bättre skörd nästa sommar istället.

För skojs skull sådde jag låga solrosor i en av pallkragarna. De har börjat slå ut nu och är alldeles lagom höga så att de inte bryts av, och lagom att ta in och sätta i vas om man vill. Det skall jag göra.

Rädisor och mangold fungerade också bra i pallkragarna, men den vanliga salladen blev helt full med hål, liksom bladen på rädisorna. Jag har försökt komma underfund med vad det kan vara som ätit hål på bladen, och det som verkar mest sannolikt är jordloppor. Till nästa sådd skall jag så grönsaker som inte lika lätt blir angripna av skadedjur.

Njut av värmen ni som kan, enligt vad jag förstått blir det svalare i helgen, runt 22-25 grader. Jag blir piggare bara av att tänka på det, så i kväll kanske jag har energi till att skriva recensionen jag utlovat av en väldigt bra bok.