Säsongens första tematrio hos Lyrans Noblesser är – Mörker. Hon vill att vi berättar om tre böcker som innehåller mörker, i bokstavlig eller symbolisk form.
Jag har till att börja med valt två böcker som jag läst i år och som skildrar mörkret i vår samtid respektive mörker under andra världskriget. Mitt tredje val till trion är andra delen i Viveca Stens och Camilla Stens trilogi där skärgårdsskräck möter nordisk folktro. Jag skriver litet om varje bok här, och länkar till hela min utvärdering om ni vill läsa mer om böckerna.
.
Ärren vi bär är en välskriven, skrämmande och väldigt spännande psykologisk thriller som baserar sig på autentiska händelser. Caroline Engvall ägnar en stor del av sin tid åt kampen mot sexuellt utnyttjande av unga, och känner väl till det ämne hon skriver om. De delar av boken som, utan omskrivningar, försköningar eller för den delen pekpinnar, beskriver övergrepp mot unga människor gjorde mig illamående. Jag tycker ändå att författaren har lyckats hitta en bra nivå för hur mycket som behöver skildras i de grövre delarna, och fokus ligger huvudsakligen på själva brottsutredningen. Författaren menar att: ”Ibland behövs fiktionen för att spegla verkligheten. Det är en verklighet som är kall och brutal – och som kan vara så svår att ta till sig att man hellre blundar”, och det ligger något i det.
.
Den tyska flickan är baserad på verkliga händelser, vilket gör den än mer gripande och än mer läsvärd. Det är så svårt att ta in, att den tyska staten kunde införa en rasideologi och dessutom driva den vidare till systematiskt organiserade mord på miljontals människor. I Den tyska flickan får vi följa den upptrappade händelseutvecklingen vid andra världskrigets inledning genom tolvåriga Hannahs upplevelser. Hon ser de krossade butiksfönstren och glaset på gatan efter Kristallnatten, hon ser de tyska flaggorna överallt och hör gång på gång talen på radion som kallar människor som hon själv för avskräde, tjuvar och blodsugare. När den tyska staten erbjuder familjen rätten att lämna landet i utbyte mot allt de äger, har de inget annat val än att acceptera.
Samtidigt som berättelsen är så hjärtskärande och ångestladdad, flödar den av hopp och framtidstro. Hannah lyckas som sitt tolvåriga jag även ta fasta på ljusglimtarna i en orolig tid. Armando Lucas Correa skriver med lätt handlag en prosa som inte är alls är gråtmild eller anklagande, utan tvärtom pragmatisk. Tonläget ligger på precis rätt nivå för att man skall orka läsa och ta till sig det som sker. Handlingen i sig är talande nog.
.
Sjörök
Jag läste första delen i trilogin om Havsfolket när den kom förra året, och jag som normalt sett inte brukar fastna för fantasy och övernaturligheter blev helt såld. Det handlar om tolvåriga Tuva, som vuxit upp i Stockholms skärgård med sina föräldrar och med mormor i närheten. Tuva har inte haft det lätt i skolan, där hon alltid känt sig annorlunda och där klasskamraterna antingen retat eller helt ignorerat henne. I första delen av serien, Djupgraven, upplever Tuva att det är något annat, mycket mer skrämmande, som händer. Varje natt drömmer hon mardrömmar. Hon drömmer att hon drunknar. Det är dessutom bitande kallt, dimman känns tätare och havet uppför sig inte som vanligt. Det är som om någonting har blivit farligt där ute, under ytan. Tuva som aldrig tidigare har varit rätt för havet, kan inte fort nog komma ur båten som hon och de andra i klassen skjutsas med till och från skolan. När en klasskamrat försvinner under en idrottslektion, förstår Tuva att den isande rädsla hon känt under en längre tid inte varit inbillning, och hon inser att hon på något sätt har en roll i det som sker.
Förutom att det var spännande, var det så vackert skrivet. Kärleken till havet och skärgården lyste igenom berättelsen. Det var rent magiskt. Jag vill ha mer av det nu i höst, och det får jag, eftersom tredje delen kommer i början av september :)
Här har deltagare i Lyrans Tematrio länkat till sina blogginlägg om Mörker. Alla är välkomna att vara med!
♥
