Vintern har varit fantastisk i år, jag hade velat ha den kvar en månad till. Men på ett dygn var den försvunnen och utbytt mot vårväder. Jag kände mig först litet snuvad på snön, krispigheten, knarret under skorna och ljuset som bländade när det reflekterades mot snön. Vintern kommer nog tillbaka på besök några gånger innan det verkligen blir vår, men nu har jag ställt om och och är inriktad på vår. Försvinner vintern så där abrupt kan den gärna hålla sig borta till november.
Den här vyn har mött mig när jag lämnat döttrarna vid sina skolor och varit nästan hemma igen. Där ute på fältet bor vi, i dimbanken bakom skogsdungen med torpstugan.
… snön glittrade som silver…
Syrenhäcken och syrenträdet som inte fick blomma alls förra året. Alla blomanlag torkade ihop av något klibbigt sekret. Jag misstänker den svärm med stora myrliknande insekter med vingar som fullkomligt invaderade syrenerna. Det får inte hända i år igen. Att komma ut och känna doften från syrenerna tillhör årets höjdpunkter. Ibland stannar vi upp på väg till bilen på morgonen och bara andas in syrendoften innan vi åker mot skolor och arbete.
Soluppgång över pallkragarna. Vårsådden kändes avlägsen för en vecka sedan med all snö, men i dag när all snö har smält bort och vi har plusgrader redan på morgonen, sade Jackie på väg till bilen att det till och med doftade vår. Snart skall jag börja så tomater och andra grönsaker som behöver komma igång inomhus innan de planteras ut i pallkragarna någon gång i början av juni.
Ännu en bild av vägsträckan som jag kör flera gånger i veckan. På vintern är den vacker med snö på granar och tallar, på våren av dikeskanter fulla med blåsippor och vitsippor, på hösten av färgpalettens alla nyanser på de lövade träden.
På väg till skolan i veckan när det fortfarande var ganska kallt, möttes jag och flickorna av det här magiska… Jag räckte min mobiltelefon till Bella, saktade ned och körde långsamt under tiden Bella fotade genom sidorutan. Dramatik på himlen ser vi ganska ofta, men en halo är litet mer sällsynt.
I dag skall jag fortsätta läsa ett manus som jag skall ge mina synpunkter på i morgon. Vad har ni för planer?
För ett par veckor sedan frågade jag i min blogg och på Instagram vilken bok ni tyckte att jag skulle läsa. De allra flesta rekommenderade den här vackra boken; Bikupan av Sarah Crossan. En vacker bok på utsidan med en sammansatt och känsloladdad historia på insidan. Väldigt läsvärd. Den har väckt många tankar hos mig, och jag har vridit och vänt på relationerna i boken och möjliga orsaker till hur karaktärerna i boken agerar.
Berättelsen sker ur Anas perspektiv. Ana, som lever med sin trygge och stabile man och två små barn. En dag kommer Connor in på hennes kontor för att få hjälp med testamentsfrågor. Även Connor är gift och har små barn. Ana och Connor dras till varandra, och deras strikt juridiska relation utvecklas till en passionerad kärlekshistoria, vilket samtidigt innebär en otrohetshistoria. Inte bara mot Anas och Connors livspartners, utan även mot varandra. De träffas under fyra års tid i hemlighet på hotellrum och på helgresor, som officiellt sker som övertidsarbete och arbetsresor. Connors regler för relationen innebär inga samtal efter klockan fem och ingen kontakt på helgerna.
Ana bryter gång på gång relationen då Connor inte gör någon ansats till att separera från sin fru för att få leva med Ana. ”Jag ville att du skulle slita världen i stycken för att nå fram till mig. Jag ville vara utvald.” Några dagar efter ett sådant uppbrott kommer Rebecca in på Anas kontor. Rebecca visar sig vara Connors hustru. Hon vill få hjälp med de juridiska frågorna kring hennes makes bortgång. Det är ungefär där som berättelsen tar sin början.
Berättelsen är skriven som ett poem, med korta och kärnfulla rader där varje ord har betydelse. Det fungerar väldigt bra, de korta meningarna förstärker känslan av att Ana är på väg att implodera, gå sönder inåt. Vi får följa hennes ångestdrivna handlande, dels under tiden otrohetshistorien pågår, dels efter att Ana fått veta att Connor dött i en olycka minuterna efter deras senaste uppbrott.
De klassiska komponenterna i otrohetshistorier finns här. Ana som bara har tankarna på Connor och av förälskelse och förtvivlan över att relationen inte leder vidare, och av sorg efter Connors död, både medvetet och omedvetet försummar och söndrar sin familj. Ana tar de första stegen till att separera och flytta till egen bostad i väntan på att Connor skall göra detsamma. Men det händer inte. Han ber om mer tid, uttrycker att han gör sitt bästa, att han skall försöka ännu mer. Deras stunder tillsammans slutar ofta med att hon ställer krav på att han skall agera. ”Jag är trött på det här, Ana. Varenda gång. Varenda jävla gång. Varför kan vi inte bara njuta av varandra?” ”Jag älskar dig. Räcker inte det?”
Connor bedyrar Ana sin kärlek, men fortsätter att leva med sin fru, sova med sin fru, resa på semester med sin fru och planera för framtiden med sin fru. ”Å, Rebecca skulle aldrig släppa mig. Vem skulle då tanka hennes bil?” Som om det inte finns någon kärlek mellan honom och Rebecca. Han beskriver henne som att hon saknar ambitioner, att hon är kall och kontrollerande och begränsar och styr honom, som om de enbart hålls samman av praktiska skäl. Men sanningen är inte så enkel, hans bild av Rebecca är specialdesignad för Ana. Genom letande, spionerande i smyg och infiltrerande i Connors familj, kommer Ana sanningen närmare efter Connors död. Dels om vad deras relation egentligen innebar, dels om vad hon själv vill med sitt liv.
Bokens titel är en metafor från innehållet i en barnvisa där bina gömmer sig där ingen ser. I slutet av visan flyger alla bin iväg och försvinner.
Mitt betyg: 5/5
Antal sidor: 272 Utgivningsdatum: 2020-09-15 Originaltitel: Here Is the Beehive Översättare: Marianne Tufvesson Förlag: Sekwa
