Recensionsexemplar från Brombergs Bokförlag – tack så mycket!
Mitt betyg: 3/5
Antal sidor: 128
Utgivningsdatum: 2016-04-18
Förlag: Brombergs Bokförlag
ISBN: 9789173377553
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
”Löpning är en ständig återskapare av lyckokänslan. Känslan att vara genomsyrad av världsaltet. Stjärnljus, skogens sus, mossan under dina löparskor, du är en del av helheten, en del av evigheten, och allt är möjligt.”
Så beskriver löparprofilen Kenneth Gysing hur han springer sig fri från stress, oro och frustration. Jag har inte kommit dit genom löpning, men jag förstår vad han menar eftersom jag uppnår samma känsla genom utmanande ridning genom skog och mark och över berg. Jag tror att alla som ägnat sig åt krävande sporter i natur kan känna igen sig i mycket av det Gysing beskriver i sin bok. Det här är inte en faktabok om träning, hur man kommer igång och hur man kommer vidare som löpare, det är en slags filosofisk inspirationsbok.
Som redaktör och krönikör på den svenska tidskriften Runner’s World gissar jag att författaren har en intresserad och insatt målgrupp för boken. Den är skriven på samma sätt som hans krönikor, som en form av dagbok i presens där hans löparupplevelser varvas med poetiska och filosofiska inslag. Beskrivningarna av hur han ”… låter underlaget bestämma farten, löper försiktigt över berghällar med mossa, där kan det vara halt, och tar det lugnt i passager mellan utspridda stenbumlingar” kan nog vara inspirerande och locka en och annan att snöra på sig skorna och ge sig ut på en löprunda. Mindre inspirerande tycker jag att det är att läsa om hans vardagsliv, vilken middag han serverar sina barn och vad han anser om lutfisk och bruna bönor. Jag är inte heller så förtjust i att han menar att löpning är en form av konst och gör, i mina ögon, litet väl långsökta kopplingar mellan löpning och texter av litteraturvetaren och författaren Horace Engdahl.
Mest spännande är det att läsa om författaren som ultralöpare, vilket innebär att man springer antingen längre än den vanliga maratondistansen på 42195 m (särskilt vanliga är 100 km-lopp), eller springer så långt som möjligt inom en viss tid, från 6 timmar till 6 dygn. Även om det inte lockar, är det både spännande och intressant att läsa om författarens äventyrliga lopp på exotiska, utmanande platser som Himalayas berg och saltöken i Indien. Jag blir nästan rörd själv, när författaren beskriver målgången efter flera dagars löpning, och efteråt hänger upp sin blöta tröja bredvid alla de andras på en taggtråd.
Att springa sig fri från stress och vardagsproblem kan absolut fungera, precis som vilken träning som helst. Jag förstår också att det skapar en gemenskap mellan människor världen över med samma intresse och förståelse för denna extremsport. Har man sprungit, flåsat, hanterat svårigheter och faror, svettats, duschat, ätit, delat toalett och sovit tillsammans skapar det förstås väldigt speciella band. Man kan dock undra hur ett intresse som upptar så mycket av någons tid och tankar påverkar familjelivet, i nästa bok skulle jag gärna läsa om hur det är att vara ultralöpare ur just det perspektivet.
Luften är grå och suddig av krutrök. Alla är skjutna utom jag. Jag har inte så mycket som ett blåmärke.
De rikaste rika och de mest utsatta behöver sällan träffas. Utom i Djursholms allmänna gymnasium. Fem tonåringar, och en lärare som vill väl. Det slutar i katastrof. Nio månader senare ställs artonåriga Maja inför rätta. Störst av allt är en naken skildring av en fullskalig tragedi i överklassens ombonade frizon och ett sällsynt inkännande porträtt av en ung människa.
Så tyckte jag om boken
Berättelsen, eller om det var språket i sig, trollband mig totalt, från första sidan till den sista. Och när jag inte läste, tänkte jag på vad jag läst. På Maja, Sebastian, Amanda, Samir och skolskjutningen, den som skulle komma att kallas Djursholmsmassakern. Fyra gymnasieungdomar och deras lärare är döda, och man vet att Maja och Sebastian har avlossat skotten. Maja har erkänt och det finns teknisk bevisning som styrker hennes erkännande. Maja har suttit häktad, inlåst i en ensamcell med besöksförbud, under nio månader under tiden utredningsarbetet pågått, och nu är det dags för rättegång. Men är hon verkligen skyldig?
Inför ett studiebesök på en rättegång hade Majas lärare påpekat för klassen att ”man är oskyldig till dess att domstolen har sagt att man är skyldig”. Maja hade invänt och menat att våldtäktsmän jämt blir frikända, att det inte är någon idé att anmäla ett sexuellt övergrepp eftersom domstolen aldrig tror på tjejen. ”Det är inte så enkelt”, hade läraren svarat. Det är precis det som den här boken handlar om, den rättsligt centrala princip som gäller i de flesta demokratier, nämligen att man skall anses oskyldig tills motsatsen är bevisad. Men att vara skyldig bortom varje rimligt tvivel, vad innebär det, egentligen? Var går gränsen?
Det är genom Maja vi får allt berättat för oss. Språket är sylvasst och påtagligt cyniskt. Som När Maja beskriver hur hennes lärare dog: ”Christer låg ned när han dog. Med armarna om huvudet och knäna uppdragna, ungefär som min lillasyster Lina när hon sover som djupast. Han förblödde innan ambulansen kommit fram och jag undrar om hans fru och hans ungar tycker att saker och ting inte är så enkla i verkligheten och att jag är oskyldig eftersom ingen domstol ännu har sagt att jag är skyldig”.
Vi får följa Maja under häktningstiden och fram till rättegången. Efterhand får vi veta mer och mer om vad som hände innan skolskjutningen och vad som kan ha utlöst den. Ingenting är självklart, ingenting är svart eller vitt. Jag pendlar hela tiden mellan att tro att Maja är skyldig och att hon är oskyldig. Framför allt Majas distanserade förhållningssätt till det som hänt, och händer, får mig att tro att hon kanske faktiskt är skyldig. Men jag vill inte tro det. Det är samtidigt lätt att förstå allmänhetens vilja att få utlopp för sin frustration, chock och sorg när något sådant här händer, att man har ett behov av att peka ut en skyldig redan innan domstolsbeslutet är fattat. Det är vad som händer här. Maja blir av många dömd på förhand, även av personal inom rättsväsendet, trots principen att man är oskyldig tills motsatsen är bevisad. ”Är inte alla döda? frågade jag polisen bredvid mig, jag tror det var han som burit mig. Polisen svarade inte. Han tittade inte ens på mig. Han hatade mig redan.”
Samtidigt som vi får fler och fler pusselbitar till hur det kunde gå så fel, får vi också följa Majas känslomässiga förändring. När vi möter henne, efter lång tid i häkte, är hon en ung kvinna utan några illusioner. Sveket har varit stort från en omgivning som inte såg, eller inte ville se. Jag imponeras av hur trovärdigt Malin Persson Giolito beskriver hur Maja hanterar en i det närmaste omänsklig situation. Majas galghumor är kanske ett sätt att ta sig vidare, timme för timme, dag för dag. Som när en kvinna börjar gråta i rättegångssalen när namnen på offren läses upp: ”Och alla mina ‘skolkamrater’ kommer retweeta det, kanske lägga till en gråtande emoji, för att visa hur personligt det är, för just dem. Jag undrar hur många av dem som har tagit sig hit, köat i flera timmar, sett till att skaffa sig en plats för att ‘bearbeta minnen’ av det som inte hände dem”.
Jag läste och kunde inte lägga boken ifrån mig. Jag ville självklart veta hur det skulle gå, om artonåriga Maja från Djursholm skulle bedömas skyldig och dömas för mord, men lika spännande var det att läsa om det som hände innan skolskjutningen, om de andra starka karaktärerna i det kompisgäng som Maja tillhörde, där de flesta omkom i skolskjutningen, och om deras föräldrar. Lika spännande som det var att läsa om spelet som pågick i domstolen, lika spännande var det att läsa om det som hände dessförinnan. Klasskillnaderna som man inte ville låtsas om, men som hela tiden fanns där under ytan, komplicerade relationer, fester, droger, närvarande men frånvarande föräldrar. En mycket läsvärd bok!
Recensionsexemplar från Riviera förlag – stort tack!
.
Mitt betyg: 4/5
Antal sidor: 164
Utgivningsdatum: 2016-05-04
Förlag: Riviera Förlag
Översättning:
ISBN: 9789197753173
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
Bokens baksidestext
I Franska barn kastar inte mat tar journalisten och mamman Pamela Druckerman reda på hur fransmän lyckas få sina barn att sova bra, älska mat och vara trygga i sig själva. Franska barn – de hemliga knepen kokar ner den kunskapen till en lättfattlig guide. Smart, rolig och full med sunt förnuft ger Franska barn – de hemliga knepen hundra praktiska råd och principer som hjälper föräldrar att hitta sin egen väg. I boken finns också favoritrecept hämtade direkt från menyerna på förskolorna i Paris.
Pamela Druckerman är tidigare reporter på The Wall Street Journal, där hon var utrikeskorrespondent. Hon har också skrivit för The New York Times och The Washington Post, bland många andra tidningar. Hon har tidigare skrivit bästsäljaren Franska barn kastar inte mat, utgiven i tjugo länder. Pamela Druckerman har en master i internationella relationer. Hon bor i Paris med sin man och deras tre barn.
Så tyckte jag om boken, och några exempel
Jag fullkomligt älskade Pamela Druckermans förra bok, Franska barn kastar inte mat, och har recenserat den här. Till skillnad från den tidigare boken har den här ett upplägg som mer liknar en manual med 100 specifika råd som utmärker franskt föräldraskap, utan författarens personliga upplevelser och kommentarer. Boken är liten och snabbläst, men förvånansvärt innehållsrik. Den täcker in och ger många inspirerande exempel från franskt föräldraskap, såsom graviditet, småbarnstid, sömn, mat och föräldrarelationen.
Sömn
Jag gissar att många som har småbarn undrar hur franska föräldrar får sina barn att sova hela nätterna redan vid fyra månaders ålder, det får de nämligen. Författaren hänvisar till sömnvetenskap och beskriver hur små barn sover i korta cykler. I slutet av varje cykel vaknar ofta bebisar och gråter litet. ”Nyckeln till att ditt barn skall kunna sova längre perioder är att han, på egen hand, lär sig koppla ihop sina sovcykler.” ”Så från att ditt barn är några veckor, avvakta litet när han gråter på natten. Vänta och se, kanske är det just den här natten som ditt barn knäcker sovkoden och dyker rakt in i nästa sömncykel helt på egen hand, utan hjälp från någon. Om du direkt rusar in och tar upp honom kommer han inte att ha en chans att utveckla sin nya färdighet. Kanske är din bebis inte redo ännu att koppla ihop sina cykler. Men om du inte pausar får du inte veta och det får inte ditt barn heller.”
De flesta råden i boken framstår som så enkla och självklara. Att Druckerman dessutom ger logiska och trovärdiga förklaringar till varför franska föräldrar gör på ett visst sätt, är en stor fördel i förhållande till andra böcker om föräldraskap. Den här boken hade jag velat läsa innan vi fick barn.
Mat
”Tänk dig en värld där familjemiddagar är trevliga, där barnen äter samma mat som sina föräldrar, och få barn blir överviktiga. Den världen är Frankrike.” I Frankrike börjar man med puread spenat, morot, zucchini och andra grönsaker när barnen är sex månader. Sedan går de över till frukt, kött och fisk. De försöker visa barnen glädjen med att äta. I Frankrike pratar man om mat. Det ingår i hur man övertygar sina barn om att vi äter inte bara för näringens skull – det är en upplevelse för alla sinnen!
Exempel på vad barn som är 13-18 månader äter till lunch då de går i Sveriges motsvarighet till förskola i Paris:
Förrätt: Fint riven ekologisk morotssallad
Huvudrätt: Hackad laxfilé utan ben i citron- och dillsås
Sidorätt: Broccolipuré
Ost: Chèvre
Dessert: Inbakat ekologiskt äpple
I Frankrike småäts det inte mellan måltiderna. Bakar man en kaka äter man den först till mellanmålet på eftermiddagen. Vid måltiderna ställs grönsakerna fram först. Om barnen inte småätit under dagen kommer de att vara hungriga och då är det troligare att de äter. ”Om du behandlar barnet som en äventyrare som ihop med dig utforskar matens okända land, så är det något hon till slut kommer att bli. Å andra sidan, om du låter henne peta i maten och bara äta makaroner och en banan då och då, så är det så hon kommer att bli.”
Tålamod
Franska barn får lära sig tålamod. Barnen får lära sig att vänta några sekunder eller minuter medan föräldrarna exempelvis avslutar ett pågående samtal. Om din dotter vill att du skall inspektera hennes torn av toarullar, förklara att du kommer om några minuter när du avslutat det du håller på med. Det gör ditt liv lugnare, men det är också en viktig lärdom för ditt barn att hon inte är universums medelpunkt. Tålamod behöver tränas. Ju mer träning, desto bättre blir man på det.
.
Franska barn – de hemliga knepen väcker många tankar och ger många aha-upplevelser, vilket alla mina markeringar i boken visar
Jag har diskuterat bokens innehåll med andra, och fått mina misstankar bekräftade; frågor som gäller föräldraskap och barnuppfostran är väldigt känsliga ämnen. Flera har reagerat med att lyfta fram att aga skulle vara anledning till att man i Frankrike lyckas med att exempelvis få barnen att sova hela nätterna och att äta samma sak som vi vuxna. Läser man Druckermans bok inser man att så inte alls är fallet, aga är inte det hemliga knepet. Franska föräldrar verkar helt enkelt ha en annan syn på barnet och familjen än vi. Till exempel litar franska föräldrar på att barn är rationella, att man kan kombinera några få regler med stor frihet. Man skall lyssna noga på barnen, men inte följa deras minsta vink. Det gynnar varken barnen, resten av familjen eller omgivningen.
Franska barn – de hemliga knepen är lika välskriven som Franska barn kastar inte mat. Jag saknar dock författarens betraktelser från sitt eget familjeliv, i gränslandet mellan amerikanskt och franskt föräldraskap, från den förra boken. De var som små kåserier och väldigt underhållande. Som en lättläst, innehållsrik manual för hur man exempelvis får barnen att sova redan vid fyra månaders ålder, att våga utforska matens okända land och att utveckla sitt tålamod fyller dock den här boken mer än väl sitt syfte. En halv till en sida ägnas åt varje specifikt råd. Det är alldeles lagom för att snabbt och enkelt få en klar bild av både hur man kan gå till väga och varför.
Några avsnitt som handlar om relationen mellan barnets föräldrar är jag inte lika imponerad över som dem som gäller barnet. ”Försök att mildra din feministiska teori med lite gammaldags fransk pragmatism. Fransyskor skulle vara förtjusta om deras partner gjorde mer, men har accepterat en uppdelning av hushållsarbete som inte är helt jämställd, men ändå fungerar, mer eller mindre. De har upptäckt att konflikterna blir färre när alla har sitt uppdrag på hemmaplan – även om de faktiska timmar som går åt inte är exakt lika många.” Även om det kanske fungerar så här i praktiken för många av oss i Sverige också, får avsnittet mig att studsa. Det är ett märkligt råd, att man som kvinna bör bita ihop och ta huvudansvaret för arbetet i hemmet för att bevara husfriden.
Precis som den tidigare boken Franska barn kastar inte mat, har den här boken en lång källförteckning. Författaren har gjort ett grundligt utredningsarbete och resultaten är både trovärdiga och tankeväckande. Jag har fått många aha-upplevelser under läsningen, och framför allt inser jag att vår familj hade kunnat ha en behagligare småbarnstid om vi följt flera av de råd som ges i boken.
Just nu - Just här 