Etikett: Bokus

Recension: Stora små lögner av Liane Moriarty

Publicerat den av Justnujusthar3 kommentarer

stora små lögner.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 442
Utgivningsdatum: 2016-04-08
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Översättning: Anna Strandberg
ISBN: 9789100156701
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens baksidestext

Vid en första anblick framstår den prydliga villaförorten Pirriwee som en välmående och sömnig idyll. Men under ytan kokar det.

Madeline och Celeste är grannar och bästa vänner. De har barn i samma förskoleklass och tar alla tillfällen de får att prata om livet på favoritcaféet. Madeline har händerna fulla med sin tonårsdotter, som plötsligt tycks föredra sin pappa och yogafrälsta styvmamma framför henne (hur är det möjligt??) Men hon kan inte låta bli att samtidigt kasta sig in i intrigerandet mellan olika fraktioner av föräldrar på skolan. Förortens okrönta skönhetsdrottning Celeste backar förstås upp Madeline, men har verkat mer virrig än vanligt på sistone – kanske inte så konstigt med två helvilda tvillingpojkar där hemma och en man som ständigt är på resande fot. Eller finns det något som Celeste inte berättar?

När den unga ensamma mamman Jane flyttar in i området möts hon av kyliga blickar från de andra förskolemammorna och blir misstagen för att vara femårige Ziggys barnflicka. Madeline och Celeste tar dock Jane under sina vingar, och står på hennes sida när stämningen blir allt mer hätsk efter att Ziggy blivit anklagad för mobbning. Temperaturen på skolgårdar och villagator skruvas upp för att nå sin våldsamma kulmen under skolans årliga föräldrakväll …

 

Vad jag tyckte

Redan i första kapitlet får vi veta att någon har dött och att det eventuellt var ett mord. Det här är dock ingen kriminalroman. Jag skulle inte heller kalla boken en deckare. Det handlar inte om att lösa ett brott som eventuellt begåtts. Det handlar om ganska vanliga kvinnor, män och deras barn och deras olika relationer som fruar, äkta män, före detta fruar och män, barnflickor, vänner och bekanta. Det handlar om hur små händelser kan växa sig stora och nå oanade proportioner. Det handlar också om hur stora saker kan förminskas för att göra dem uthärdliga. Det handlar om hur lätt det kan vara att ta ställning på ganska lösa grunder, och gruppera sig som antingen för eller emot. Särskilt när det gäller ens barn. I bokens inledning kan vi läsa ett manifest om hur mobbning inte accepteras på den förskola som barnen i boken tillhör. Mobbning skall inte hållas hemlig. Man skall ha modet att säga ifrån om man ser att någon på skolan mobbas. Efterhand inser man att de här reglerna inte följs särskilt väl, vare sig av barn eller vuxna. Tvärtom.

De första 70-80 sidorna i boken lyckas inte fånga mitt intresse. De små miniförhören som dyker upp då och då med olika berörda personer stör läsningen och bidrar i mitt tycke inte till något positivt till berättelsen. När läsningen väl lossnar visar sig boken dock vara en bladvändare, jag vill inte lägga den ifrån mig och sträckläser den till slutet.

Berättelsens tre huvudkaraktärer; Madeline, Celeste och Jane, är helt olika personligheter och lever helt olika liv. Jag gissar att de allra flesta kan känna igen sig i någon av personerna, kanske inte helt men delvis. Boken bygger väldigt mycket på just igenkänning.

Boken är väldigt lättläst och välskriven, och det tillsammans med de trovärdiga personbeskrivningarna gör att jag ger den ett högre betyg än den annars skulle ha fått. Jag blir imponerad av författarens personbeskrivningar. Dels beskriver hon minspel, dels kombinerar hon samtal med handlingar så att exempelvis ett till synes helt normalt samtal mellan två personer ändå antyder att något olycksbådande är på gång. Det som drar ned intrycket är att de lösa trådar som skapat spänningen i boken knyts ihop litet väl sent, och att berättelsen får ett litet väl praktiskt avslut, dock inte orealistiskt.

Som jag skrev inledningsvis tycker jag inte att man kan kalla det här en deckare, men det är definitivt en psykologisk spänningsroman. Med tanke på de miljöer där berättelsen utspelar sig och hur författaren löser de obehagliga problem som uppstår, tycker jag också att man kan kalla den en feelgoodroman med djupare underton.

Med rätt skådespelare tror jag att den här boken skulle bli en väldigt spännande och sevärd tv-serie. En liten idyllisk småstad med ett mysigt café, vackra människor, havet och stranden, kombinerat med vad som händer under den idylliska ytan.

♥

 

 

Fårbondens dagbok av James Rebanks – ett smakprov

Publicerat den av Justnujusthar15 kommentarer
Recensionsexemplar från Brombergs Bokförlag - tusen tack!
Recensionsexemplar från Brombergs Bokförlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 285
Utgivningsdatum: 2016-03-10
Förlag: Brombergs Bokförlag
Översättning: Jessica Hallén
Omslagsbilder: James Rebanks
ISBN: 9789173377331
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

.

Det här är en fantastisk bok som jag rekommenderar alla att läsa. Utförlig recension kommer under helgen, men ett litet smakprov måste ni få redan nu!

Författaren växte upp i en familj som levt och arbetat som fårbönder i sex generationer i England. Författaren bryter dock med traditionen, flyttar till staden och utbildar sig och tar examen vid Oxford, ett av Englands mest ansedda universitet. Men han väljer att flytta tillbaka till familjegården och föra traditionen vidare som fårbonde. I dag kombinerar han arbetet som fårbonde med arbete som expertrådgivare till Unescos världsarvscenter i Paris. En av hans fåraherdevänner anser att han är ”litet som James Bond”, som åker till en massa olika platser och ingen vet vad han håller på med vid sidan av jobbet som fårbonde.

Det är sällan man läser en berättelse som känns så genuin och äkta, så jordnära och så långt från ytligheter som man kan komma. Boken fångar mig redan på de första sidorna, där författaren beskriver en händelse i klassrummet då han var i trettonårsåldern. Kontrasten mellan den akademiskt utbildade läraren och eleverna, som inte ser nyttan med akademisk kunskap eftersom de skall bli lantarbetare, snickare, hårfrisörer och liknande, blir så uppenbar på flera olika sätt. Läraren tycker att eleverna måste ”göra något med sina liv”, medan eleverna själva är helt på det klara med vad de vill göra med sina liv, och det är inte att studera utan att arbeta i hantverksyrken.

Boken beskriver också träffsäkert och ögonöppnande de olika synsätt som ofta människor som lever och arbetar på landsbygden, beroende av och i symbios med naturen, och de människor som besöker landsbygden som gäst eller kanske turist, har. ”Jag lyssnade och blev alltmer irriterad när jag insåg att hon (läraren), märkligt nog, kände väl till och påstod sig älska vår hembygd. Men hon talade om den på ett sätt som var fullständigt främmande för min familj och mig.” Som lantbrukare och fårbonde finns det inget romantiskt skimmer över livet på landet, det är inget idealiserat landskap och liv, utan tvärtom en väldigt påtaglig verklighet som man måste ta hänsyn till och ibland också drabbas hårt av.

Författaren beskriver livet som barn på en plats där utbildning inte alls står lika högt i kurs som att bli fårbonde. Han beskriver också hur det är att komma som bondson till ett välrenommerat universitet, utan kunskap om de akademiska, sociala och ofta oskrivna koder som gäller där. Men framförallt skildrar han på ett rakt och okonstlat sätt livet som fårbonde, där liv och död alltid är närvarande.

Det var ett litet smakprov ur den här både fängslande och gripande boken. En utförlig recension kommer under helgen, titta gärna in då!

Boken finns hos Bokus och Adlibris.

♥

Recension: Lyckliga människor läser och dricker kaffe, av Agnès Martin-Lugand

Publicerat den av Justnujusthar8 kommentarer

lyckliga 1.

Mitt betyg: 2/5

Antal sidor: 188
Utgivningsdatum: 2016-04-20
Förlag: Bokförlaget Forum
Översättning: Anna Petronella Foultier
Omslagsdesign: Marina Mattsson
ISBN: 9789137144658
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens baksidestext

Sedan Diane förlorade sin man och deras femåriga dotter i en bilolycka är hon som förlamad av sorg. Hon lämnar knappt Parislägenheten där de bodde tillsammans och orkar inte ens engagera sig i sitt älskade bokkafé – Lyckliga människor läser och dricker kaffe. För att fly undan minnena bestämmer hon sig för att resa bort på obestämd tid. Hon hyr ett hus på den irländska landsbygden, dit hennes man alltid velat åka. De vänliga hyresvärdarna gör allt för att hon ska trivas, vilket inte kan sägas om deras odräglige släkting som blir hennes granne. Hon försöker undvika honom, men deras vägar korsas ständigt. Och långsamt börjar hon ana att han kanske är en annan än den hon först trodde. Lyckliga människor läser och dricker kaffe är en berättelse om att hitta tillbaka till livet efter en stor sorg, och om att kanske finna kärleken igen.

 

Så här upplevde jag boken

Bokens titel är fantastisk och omslaget likaså, det gjorde mig väldigt nyfiken på att läsa boken. Jag hade förväntat mig en berättelse i ungefär samma anda som Nathalie – en delikat historia, av David Foenkinos, som ju också handlar om en kvinna som förlorar den hon älskar i en bilolycka. Men den här historien berättas inte på det litet typiskt franska viset; känslosamt, melankoliskt och väldigt charmigt.

Boken börjar dock väldigt bra. Första kapitlet ger mig kramp i bröstet och jag börjar nästan gråta. Jag tycker att jag förstår Diane, hur känslorna svänger mellan att vilja skrika, gråta och helst bara dö ifrån alltsammans, men att tvingas hålla tillbaka den obeskrivliga sorg hon känner för att inte oroa Colin, innan han till sist somnar in på sjukhuset. Det är väldigt starkt och väldigt trovärdigt beskrivet. ”Jag hade fått veta att de fortfarande höll på och busade i bilen i det ögonblick lastbilen brakade in i dem. Jag tänkte att de dog skrattande. Jag tänkte att jag skulle ha velat vara med dem. Och i et år hade jag om och om igen sagt till mig själv att jag hellre skulle ha velat dö med dem. Men mitt hjärta slog envist. Och höll mig vid liv. Till min stora olycka.”

Resten av boken gör mig tyvärr inte berörd alls. Språket är korthugget och historien berättas kronologiskt i detalj, ingenting lämnas åt läsaren att själv få ana, inga oväntade händelser, vilket snarast skapar distans till huvudpersonen och berättelsen i övrigt. ”Händelsen med jordfelsbrytaren hade ändrat allt. Jag hade övervunnit mig själv, jag gick ut oftare, jag promenerade någon timme på stranden. Jag försökte att inte skrota runt i pyjamas hela dagen. Jag gjorde allt för att återvända till de levandes värld och inte förlora mig i paranojor.”

Att sorg tar olika lång tid att bearbeta och att den hanteras olika är självklart, men i mitt tycke ger Diane ett onödigt kallt och osympatiskt intryck. Diane har till skillnad från Nathalie, i boken jag nämnde inledningsvis, helt slutat att arbeta och att ha några sociala relationer utöver en nära vän, Félix, som hela tiden finns vid hennes sida. Hon går helt in i sig själv, isolerar sig och lämnar inte lägenheten under ett helt år. När Félix försöker få Diane att gå vidare och försöka börja leva igen, förvånas jag över hur otacksamt Diane reagerar efter allt han gjort för henne: ”Félix hade gjort mig helt utmattad. Gud vet att jag älskade honom, men jag orkade inte med honom längre. Hans ord malde i huvudet när jag låg i sängen. Han verkade fast besluten att få mig att reagera. Jag måste till varje pris hitta något sätt att slippa ifrån honom.” Dianes ganska råa ton fortsätter genom hela boken, och det är mer eller mindre omöjligt att känna någon sympati för henne.

Gillar man det amerikanska upplägget, där huvudpersonen går igenom en kris och kommer ut på andra sidan som en bättre människa, ja då kanske den här boken kan passa. För att läsaren inte skall missa den utvecklingen, låter författaren Félix uttrycka det: ”Inte ens när Colin och Clara fortfarande levde såg jag dig någonsin så sugen på att jobba, och det allra sjukaste är att du klarar dig alldeles själv.”

Boken kommer att bli film, och som film tror jag att den blir sevärd med rätt skådespelare i rollerna. Vad vore mer passande än Audrey Tautou i huvudrollen. Jag föreställer mig också att känslorna av vemod och sorg skulle förstärkas av att filmas i de miljöer där boken utspelar sig. I filmen gissar jag att de tonar ned Dianes i mitt tycke helt onödigt bitska kommentarer och inställning överlag och gör henne mer lågmäld. Av sorg kan man säkert bli väldigt otrevlig, men i boken känns Dianes beteende obegripligt i många situationer.

♥