Etikett: Debutroman

Recension: Ärren vi bär, av Caroline Engvall

Publicerat den av Justnujusthar1 kommentar

.

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Runt om i Stockholm hittas barn döda. Ulrika Stenhammar vid Citypolisen, som just kommit tillbaka från en sjukskrivning, får i uppdrag att utreda dödsfallen – som vid en första anblick liknar självmord. Samtidigt blir det unga journaliststjärnskottet Lovisa Ling dödshotad för sina provocerande artiklar om flyktingar och mäns våld mot kvinnor. Tillsammans lägger Ulrika och Lovisa ett pussel som ingen annan vill se: barnen har blivit mördade. Den udda duon tar upp jakten på en förövare som inte skyr några medel för att få det han vill ha. Ärren vi bär är den fristående inledningen på en dokudeckarserie om en dold värld på internet som vi vuxna helst vill blunda för.
.

Så tyckte jag om boken

Ärren vi bär är något så unikt som en deckare med ett djupare budskap. ”Ibland behövs fiktionen för att spegla verkligheten. Det är en verklighet som är kall och brutal – och som kan vara så svår att ta till sig att man hellre blundar.” Med de orden förklarar författaren i bokens efterord varför man bör läsa just Ärren vi bär, och det är också den främsta anledningen till att jag ville läsa den. Jag vill inte vara en sådan som blundar för en hemsk verklighet, jag vill ha kunskap för att kunna påverka och agera. Förhoppningsvis bli mer uppmärksam på signaler från personer i min omgivning om allt inte skulle stå rätt till.

Tack vare att Caroline Engvall ägnar en stor del av sin tid åt kampen mot sexuellt utnyttjande av unga, och känner väl till det ämne hon skriver om, ger det en extra tyngd och förstås trovärdighet åt handlingen i boken. De delar av boken som, utan omskrivningar, försköningar eller för den delen pekpinnar, beskriver övergrepp mot unga människor gjorde mig illamående. Det var omöjligt att värja mig mot det jag läste. Särskilt som många av händelserna i Ärren vi bär är autentiska. Jag tycker ändå att författaren har lyckats hitta en bra nivå för hur mycket som behöver skildras i de grövre delarna, och fokus ligger huvudsakligen på själva brottsutredningen.

Ärren vi bär är en välskriven, skrämmande och väldigt spännande psykologisk thriller som passar väl in i genren Nordic Noir. Det är mörkt, grymt och oförskönat. Huvudpersonerna, liksom faktiskt de flesta av bifigurerna, slits av både fysiska och psykiska problem. Obehagskänslan kryper in under skinnet. Ändå vill jag veta mer om de här personerna. Jag är nyfiken på hur Ulrika Stenhammar och Lovisa Ling kommer att arbeta vidare tillsammans mot sexualbrott och hur det kommer att gå för dem i deras privatliv. Jag inser också att jag är både ovetande och okunnig när det gäller den här typen av brott, och jag kan inte gömma huvudet i sanden för den brutala verklighet som kan drabba nästan vem som helst numera. Jag kommer absolut att läsa även de två uppföljarna i den planerade trilogin.

.
Mitt betyg: 4/5

.
Antal sidor: 311
Serie: Stenhammar och Ling (del 1)
Utgivningsdatum: 2017-05-18
Foto: Johan Almblad
Förlag: Kalla Kulor
ISBN: 9789188153524
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Fler som bloggat om Ärren vi bär: Lottens Bokblogg, Boktokig

♥

 

Recension: Problemet med får och getter, av Joanna Cannon

Publicerat den av Justnujusthar14 kommentarer

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

En återvändsgata i en förort i East Midlands i England, 1976. Mrs. Creasy har försvunnit och hela gatan surrar av viskningar och rykten. Grannarna skyller hennes plötsliga försvinnande på den intensiva värmeböljan, men tioåriga Grace och Tilly är inte lika övertygade, utan bestämmer sig för att ta saken i egna händer. Den energiska, livfulla Grace och den tystlåtna, tankfulla Tilly inspireras först av den lokala kyrkoherden till att söka Gud efter svar, och knackar sedan dörr på jakt efter ledtrådar. Det visar sig att alla på gatan tycks ha något att dölja, skäl till att inte riktigt passa in. Men efter hand börjar de avslöja sina hemligheter, sådant som de två amatördetektiverna aldrig hade kunnat föreställa sig. I det eviga sommargasset börjar så grannarnas liv stegvis uppdagas, och en egendomlig historia, full av svek och lögner, kommer i ljuset.
.

Så tyckte jag om boken

Problemet med får och getter är författaren och psykiatrikern Joanna Cannons debutroman, och vilken strålande start hon gör! Det här är en underbar relationsroman som får mig att småle genom nästan hela boken. Prosan är en ren njutning att läsa och kryddas med en stor dos av underfundig humor. Personporträtten är trovärdiga och lyfter fram de olika karaktärernas både goda och betydligt sämre sidor, och miljön beskrivs på ett sätt så att jag verkligen känner den tryckande värmen och den pressade stämningen på den lilla förortsgatan i England.

Ett samtal med ortens kyrkoherde får barnen Grace och Tilly att inse att bara de hittar Gud, kommer de med Guds hjälp hitta fru Creasy som har försvunnit, och allt kommer att bli som vanligt på gatan där de bor. Vi får följa Grace och Tilly när de på barns rättframma och okonstlade vis ställer frågor till invånarna på deras gata, och ser och upplever saker som inte så lätt kan förklaras, särskilt inte om man bara är tio år. Det här avsnittet ut boken skildrar just det. Kyrkoherden läser ur Bibeln och barnen försöker tolka vad det betyder.

”Och inför honom skola församlas alla folk och han skall skilja dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på den vänstra.
– Får igen, sade Tilly.
– Jag vet, svarade jag. De är överallt. Jag höll fram Liquorice Allsorts-påsen, men hon skakade på huvudet.
Därefter skall han säga till dem som stå på hans vänstra sida: Gån bort från mig, I förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.
Tilly puffade på mig med ponchon.
– Varför tycker han så illa om getterna?
Ty jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var törstig och I gåven mig icke att dricka.
– Jag vet inte riktigt, sade jag. Han verkar bara gilla får.”

Barnens efterforskningar varvas med avsnitt om invånarna i vart och ett av husen på gatan. Snart blir det tydligt att det som syns utåt sällan motsvarar verkligheten. Alla bär på hemligheter som de försöker dölja och som kan få obehagliga och rent av ödesdigra konsekvenser om de uppdagas. Successivt inser barnen att det inte heller är så lätt att se skillnad på får och getter, på vilka som är goda och vilka som är onda, och att det kanske inte går att dra en skarp linje mellan dem.

”- Hur vet man vilka de är, sade Tilly. De som inte passar in?
Mrs Roper sög ut litet mer te ur kakan.
– Det ser man hur enkelt som helst. De har egendomliga små vanor, beter sig märkligt. Umgås aldrig med andra. De ser till och med annorlunda ut.
– Gör de? sade jag.
– Du kommer att förstå när du blir äldre. Man ser dem på långt håll. Man lär sig att gå över till andra sidan av gatan. Hon pekade på fotpallen. Ge mig askkoppen, Brian. Jag har så ont i benen att jag knappt kan röra mig.
– Det kanske är därför de inte umgås, sade Tilly, för att alla andra är på andra sidan gatan.”

Kombinationen att vara både författare och psykiatriker visar sig vara en väldigt lyckad sådan. Joanna Cannon har skapat en oförglömlig psykologisk spänningsroman som med små medel, utan att vara övertydlig alls, får mig att reagera med både glädje och sorg, ilska, frustration och hopp. Problemet med får och getter är en roman med stort djup, men trots det så förvånansvärt lättläst. Jag vill läsa mer av Joanna Cannon.

Mitt betyg: 5/5

.
Antal sidor: 350
Utgivningsdatum: 2016-11-28
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Originaltitel: The trouble with goats and sheep
Översättare: Klara Lindell
Formgivning: Lars Sundh
ISBN: 9789188447074
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

♥

 

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 7 – Finna sig

Publicerat den av Justnujusthar28 kommentarer

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

februari-finna-sig

Baksidan av boken talar om att det här är en roman om kvinnans möjligheter och begränsningar. Jag har inte läst så långt i den än, men trots att den får mig att bli nedstämd med sin vemodiga ton, och trots att jag inte känner igen mig i huvudpersonen, måste jag läsa vidare. Bara en sida till, och en till. Det är både sorgligt och hemskt att huvudpersonen gör vad hon tror förväntas av henne, inte vad hon egentligen känner och vill. Om hon vet vad hon vill. Jag funderar på om någon eller flera i min närhet upplevde barnaåren på samma sätt som Anna, huvudpersonen i boken.

Citatet är från sidan 35:

När Anna tar en paus – när hon smällt ihop kokboken och torkat spishällen, när avsmakningsskeden står lutad mot grytkanten och hon torkat händerna på den styvt manglade handduken, lutar hon sig över Hedda och gör minerna som ska göras. Heddas blick räcker inte som svar. Anna tänker istället att någon av grannarna ser henne, någon av de långa männen som gör samma saker som Jens gör i trädgården men ändå verkar främmande. Hon tar med sig Hedda till kontoret, hon låter människorna där se barnet sova i vagnen. Hur smal hennes midja är igen, låter hon skymta, genom lösa kläder. Hon beställer fotografier som ramas in, fotografier av familjen mot en vit bakgrund.

Mer om boken och vad jag tyckte om den kommer här i bloggen den 6 mars, då är det recensionsdag. Titta gärna in då!

Här finns fler spännande smakbitar ur bra böcker!

♥