Recension: Dr Jekyll & Mr Hyde, av Robert Louis Stevenson

Vi känner väl alla till boken om Dr Jekyll & Mr hyde, och att den handlar om kampen mellan ont och gott i varje människa. Jag hade inte läst boken tidigare, men har några vaga minnen från gamla, svartvita filmer då Dr Jekyll förvandlas till Mr Hyde. Där stannade min kunskap.

Nu har jag äntligen läst boken. En kortroman från 1886 på bara 80 sidor, men så innehållsrik på allt som är typiskt för skräckromantiken. Nattliga promenader i mörka, dimmiga gränder med hästdroskor som rullar förbi i skenet av gaslyktor. Inom psykologin hade man under den här perioden börjat uppmärksamma att människan styrs av vissa drifter, och man intresserade sig för människans både ljusa och mörka sidor, för liv och död. Klasskillnaderna var stora och läkare, jurister och vetenskapsmän var högt ansedda under denna period. Man ansåg att personer som hade dessa respekterade yrken också hade en högre moral. Allt detta ryms inom denna tunna boks pärmar.

Advokat Utterson och hans släkting Richard Enfield vandrar omkring i ett dimmigt London och hamnar av en tillfällighet på en bakgata som väcker minnen hos Enfield. Han berättar att han en sen kväll fick se en liten man med ondskefull blick komma springande med ojämna steg från en sidogata och stöta ihop med en flicka i åttaårsåldern. Mannen trampade helt lugnt ned flickan och lämnade henne skrikande på gatan som om ingenting hade hänt. I enlighet med 1800-talets ideal agerade den välkände och aktade Enfield rättrådigt och med civilkurage, sprang ikapp mannen och såg till att han betalade flickan skadeersättning. Det visade sig att den ondskefulle mannen bodde på just denna bakgata, och när Advokat Utterson hör mannens namn, Mr Hyde, inser han att det testamente som deras gode vän, Doktor Jekyll, har lämnat i förvar hos honom är till förmån för just denne Mr Hyde, om Doktor Jekyll av någon anledning skulle avlida eller försvinna.

Så inleds historien, och sedan följer egendomliga och skrämmande händelser som gör att Advokat Utterson inte kan låta bli att nysta i det märkliga som sker. I stil med gammaldags deckare jämförs namnteckningar med varandra, tjänstefolk vittnar om personlighetsförändringar hos Doktor Jekyll, en nära vän insjuknar plötsligt av sinnesförvirring och avlider, nycklar leder till oväntade platser.

Det blir till slut Advokat Utterson som får ta emot Doktor Jekylls redogörelse för hur han, som den förmögne, hederlige och rättfärdige läkare han är, genom ett elixir kunnat njuta fullt ut och slippa ifrån känslan av skam över att leva dubbelliv med tvivelaktiga nöjen, snedsprång och till och med mord, då han bytte skepnad och personlighet till den helt skrupelfrie Mr Hyde. Genom möjligheten att förvandlas mellan den gode och den onde personlighet han hade i sig, kunde han fortsätta som den redbare och aktade läkare han framförallt var, men också leva ut alla sina drifter och ovärdiga förströelser utan att själv må dåligt eller skämmas det minsta. Men i sann 1800-talsanda har historien ett moraliskt budskap. När man släpper fram de mörka sidorna hos sig själv, riskerar de att ta över, och det är vad som händer Dr Jekyll. Han förlorar kontrollen över elixirets verkan.

Enligt vad jag kunnat läsa om författaren, Robert Louis Stevenson, hade han länge velat skriva en bok om människans dubbelnatur, om hur vi alla kämpar med det goda och det onda vi har inom oss. Under en period då författaren var väldigt sjuk i tuberkulos och behandlades med kokain, skall han ha drömt flera av scenerna i boken och skrivit ned det han mindes från dem.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 80
Utgivningsdatum: 1886, men den här nyutgåvan: 2017-11-03
Originalets titel: Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde
Förlag: Modernista
Översättare: Jakob Gunnarsson
ISBN: 9789177016335
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Harris Tweed, av Peter May


Som jag hade sett fram emot den här nya spänningsromanen av Peter May, och så besviken jag blev. Jag hade väntat mig något i stil med Lewis-trilogin, men den här romanen är annorlunda på flera sätt.

Det börjar ganska bra. Niamh och Ruairidh MacFarlane är ett par sedan mer än tio år tillbaka. De har trotsat släkten i sitt val av varandra, och i tillbakablickar får vi veta hur de har tagit sig igenom många andra motgångar på sin väg mot ett gott liv som framgångsrika egenföretagare. Nu är de på affärsresa i Paris, där de skall marknadsföra sina exklusiva, handvävda tyger.

I Paris får Niamh ett anonymt tips om att Ruairidh har en otrohetsaffär med en annan kvinna, och när hon i förtvivlan försöker söka upp dem blir hon vittne till hur bilen de färdas i sprängs och båda omkommer.

Jag hade fått intrycket att det här var en thriller med fokus på mordet, men mordutredningen utgör en förvånansvärt liten del av handlingen. Framför allt är Harris Tweed en relationsroman, och som sådan är den inte särskilt intressant, tyvärr. Den saknar tillräckligt djup för att vara just en sådan roman. Den är dessutom väldigt spretig med lösa trådar som inte leder någonstans. Visst blir det litet spännande mot slutet, men större delen av boken är faktiskt en ganska tung transportsträcka mot en upplösning som dels klaras av för snabbt, dels är för enkel.

Mitt betyg: 2/5

Antal sidor: 350
Utgivningsdatum: 2018-07-27
Förlag: Modernista
Originaltitel: I’ll Keep You Safe
Översättning: Jessica Hallén
Omslagsformgivning: Lars Sundh
ISBN: 9789177813507
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Eldens Arvtagare, av Sarah J Maas

Jag fick andra delen i serien om Glastronen skickad till mig, blev väldigt skeptisk och frågande till varför jag skulle läsa en bok i fantasygenren och dessutom för young adults, som målgruppen kallas, och ställde boken i bokhyllan. Men strax innan nyår behövde jag en bok som skulle ge mig en känsla av energi och styrka, och valet föll på Midnattsskronan. Det tog inte mer än någon sida i boken förrän jag hade glömt tid och rum och försvunnit helt in i berättelsen på samma sätt som jag ofta gjorde som tonåring.

Nu har jag sträckläst även Eldens arvtagare, som är tredje delen i serien om Glastronen, och jag är mer än fast, jag måste läsa mer i den här fantastiska serien! Jag inser att jag har gått igenom precis samma sak som jag gjorde i förhållande till serien Game of Thrones. Från att vara helt ointresserad, rejält fördomsfull och negativt inställd, till att mer eller mindre av en slump ge den en chans och inse att jag älskar det här!

Mitt intryck är att det här är en riktigt välskriven berättelse där allt hänger ihop och där inga ledtrådar tappas på vägen eller avslöjas för tidigt. Många gånger inser jag inte när jag läser att jag just fått en antydan om något som kommer att bli betydelsefullt längre fram i berättelsen, och när det senare realiseras blir jag överraskad samtidigt som jag inser att det egentligen var så självklart. Det är riktigt snyggt gjort.

Till skillnad från Game of Thrones, som väl är den enda fantasyserie jag följt, är berättelsen inte lika invecklad släktmässigt, vilket är positivt, men den har å andra sidan inte samma fokus på knivskarpa och intelligenta repliker mellan karaktärerna. Det är faktiskt ingenting jag saknar i serien om Glastronen, eftersom det kompenseras med råge av annat. Som att handlingen förs framåt i ett perfekt tempo och att personbeskrivningarna har ett djup och en komplexitet som gör det som sker trovärdigt, hur märkligt den än kan låta när det gäller fantasy. I likhet med Game of Thrones bygger spänningen på att jag både känner med huvudpersonerna och blir berörd av deras öden, och handlingen i sig. Serien om Glastronen består av fyra delar till (sammanlagt sju), men av det jag hittills läst gissar jag att den kommer att närma sig både Game of Thrones och Sagan om ringen i flera avseenden, vilket kan bli riktigt häftigt. Jag tänker inte gå in på detaljer om handlingen, eftersom jag anser att det skulle förstöra läsupplevelsen. Ni får helt enkelt tro mig.

Eftersom jag är en okunnig novis vad gäller fantasy, har jag läst på om vad man kan förvänta sig av genren. Jag ville veta om serien om Glastronen är en kopia av mycket annat som är skrivet i genren, eller om den har någon form av originalitet.

Jag gjorde även ett test med 36 frågor, och det här blev svaret. Med tanke på svarsalternativen förstår jag att serien om Glastronen är originell på många sätt. Testet gjorde jag egentligen för er, som är mina bloggläsare, för att försöka ge er en så rättvis uppfattning som möjligt om serien. Själv bryr jag mig inte om ifall böckerna är unika eller inte, det räcker alldeles utmärkt med att veta att jag älskar dem och att jag längtar efter att få läsa vidare i den här underbara serien!

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 567
Utgivningsdatum: 2017-09-14
Serie: Glastronen (del 3)
Originaltittel: Heir of Fire (Throne of Glass #3)
Översättare: Lena Jonsson och Torun Lidfeldt Bager
Förlag: Modernista
Form: Lars Sundh
ISBN: 9789177018223
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris