Det här är en roman som inte liknar någon annan jag läst. Jag skulle inte bli förvånad om den finns med bland de Augustprisnominerade i höst.
Det är ingen lättläst bok. Dels varvas skildringar av dåtid, nutid och framtid, dels skiftar berättarperspektiven. Därutöver har berättelsen existentiella och religiösa inslag, eller om det är inslag av science fiction. Det tog tid för mig att få grepp om historien, vad det var som hände, egentligen, och vad det innebar på ett djupare plan.
Boken inleds med att en ung kvinna tillsammans med två unga män kliver in i en bokhandel där en kontroversiell konstnär skall framträda. De tar konstnären och besökarna som gisslan och kvinnan filmar det våld som följer. Mitt under terrorattacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Lyssna på mig. Jag tror inte att vi ska vara här. Det var inte hit vi skulle. Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik, och hon menar att hon kommer från framtiden.
Skildringarna från framtiden är så realistiskt beskrivna att jag först låter mig svepas med i det vetenskapligt dystopiska perspektivet. Senare låter jag mig övertygas om att det inte alls handlar om science fiction, utan att det som jag först intalades handlade om någon slags tidsresa, istället har en djupt religiös innebörd. Att den unga kvinnan har ett uppdrag som måste utföras för att avvärja den mörka framtid som samhället annars skulle gå till mötes. Kvinnan kommer med hopp, och nattfjärilarna som bara hon kan se ledsagar henne.
Författaren skildrar hur ett delvis segregerat samhälle där personer med invandrarbakgrund har svårigheter att få arbete. En av de unga männen vid attentatet hade en dröm om att få arbeta på Volvo, men den drömmen uppfylldes inte. Han distanserar sig mer och mer från sin familj. Författaren hade kunnat göra det lätt för sig och ange utanförskap som förklaringsmodell till varför någon väljer att ansluta sig till IS, men han beskriver samhällssituationen som mer komplex än så. Den andre mannen vid attentatet har tvärtom klarat sig väldigt bra i livet, med högsta betyg och ljusa framtidsutsikter. Ändå är det han som blir mest radikaliserad och drivande för terrorism. Författaren drar inga enkla slutsatser om varför attentatet sker utan lämnar frågan öppen åt läsaren att själv ta ställning till.
Än mer komplexa är de delar av berättelsen som skildrar den unga kvinnan. Vem hon egentligen är och vad som egentligen är sant i det hon beskriver från den framtid hon säger sig komma ifrån. Har hon fått skador på grund av tortyr som hon eventuellt utsatts för i fångenskap, eller har hon varit utsatt för avancerad teknologisk och medicinsk försöksverksamhet? Och vad är syftet med att hon tar kontakt med den författare som sedan berättar hennes historia, vad är deras relation till varandra? Svaret på vem hon egentligen är får vi i slutet av boken.
Så här beskriver den unga kvinnan den framtid hon levt i, och återvänt från (s. 79 f):
Jag tror inte att tiden är en rak linje. Jag tror inte att den här historien, eller någon historia som en människa kan berätta, har en enda början, utan flera. Och ingenting tar egentligen slut. Det som hade hänt i den värld jag kommer ifrån var att det hade varit kaos i Kaningården, skjutningar och bilbränder och sånt, balagan, och många av husen var dessutom förstörda av mögel, så till slut tömde politikerna området på folk och byggnaderna stod tomma, och då började ett företag sätta flyktingar i den, och när flyktingarna utvisades blev det en av platserna där sverigefiender hamnade.
Den framtid hon säger sig ha upplevt är en reaktion mot de terrorattentat som radikaliserade muslimska terrorister har utfört. Kopplingen till verkliga händelser som attentatet mot den satiriska tidskriften Charlie Hebdo är uppenbar, liksom frågan om yttrandefrihet och respekt för religiösa symboler med konstnären Lars Vilks som tydligt exempel. I den framtid som boken skildrar har samhällets skräck för terrorattentat utmynnat i ett än mer segregerat samhälle. De invandrare som inte skriver under ett medborgarkontrakt räknas som sverigefiender och hamnar i ett strängt kontrollerat område, kallat Kaningården, vars syfte är tvångsassimilation, till skillnad från integration. Muslimer tvingas att äta griskött och undervisas av så kallade demokratientreprenörer och yttrandefrihetscoacher i jämlikhetsfrågor. De vanliga koranerna är ersatta med nya, svenska, med blågult omslag och ändringar i verserna som handlade om krig och om relationen mellan män och kvinnor.
Det tar tid att läsa den här boken, det är så mycket att ta in och förstå. Inte förrän jag läser bokens sista sidor tror jag mig förstå hur allt hänger ihop. Vem den unga kvinnan är, vad syftet är med hennes berättelse och vilken relation hon har till den författare som hon väljer att berätta sin historia för. Avgörande för att förstå bokens innebörd tror jag är synen på tiden, att den inte utgör en rak linje och att en människas liv inte tar slut i och med att hon dör.
Som jag skrev inledningsvis, har jag svårt att föreställa mig att De kommer att drunkna i sina mödrars tårar inte skulle Augustprisnomineras. För att nomineras skall boken anses tillhöra ”de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket” under perioden oktober 2016 – oktober 2017. En ganska luddig regel, men om man läser tidigare motiveringar till böcker som nominerats, kan man ändå dra vissa slutsatser om vilka kriterier som jurymedlemmarna brukar utgå ifrån. Böckerna skall vara välskrivna och intressanta och de tar många gånger upp existentiella frågor. Som läsare skall man bli berörd och böckerna bör fylla ett tomrum, det vill säga bidra med något nytt. Anyurus bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar uppfyller med råge alla kriterierna.
Mitt betyg: 5/5
.
Antal sidor: 300
Utgivningsdatum: 2017-02-27
Förlag: Norstedts
Formgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789113073132
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
♥
Just nu - Just här 