Söndagens smakbit ur en bra bok v. 11 – De kommer att drunkna i sina mödrars tårar

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

Det här är en roman som inte liknar någon annan jag läst. Jag skulle inte bli förvånad om den finns med bland de Augustprisnominerade i höst. Boken handlar om en ung kvinna som tillsammans med två unga män kliver in i en bokhandel där en kontroversiell konstnär skall framträda. De tar konstnären och besökarna som gisslan och kvinnan filmar det våld som följer. Mitt under terrorattacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Lyssna på mig. Jag tror inte att vi ska vara här. Det var inte hit vi skulle. Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik och hon menar att hon kommer från framtiden.

Så här börjar boken:

Hon sitter tyst med slutna ögon medan Amin flera gånger upprepar det namn han har gett henne. Nour. Först när hon hör en antydan av hysteri i hans röst öppnar hon ögonen. ”Minns du något nytt?” Hans ansikte är utmärglat, munnen anspänd, han sitter bredvid henne i Hamads vita Opel, i baksätet som läcker skumgummismulor som fastnar på deras kläder. Hon skakar på huvudet. Hamad säger nåt från förarplatsen, skyndar på dem, och Amin fuktar läpparna och slår med darrande händer på mobiltelefonen som är fäst med silvertejp över metallrören på hennes väst.

Tills i morgon skall jag ha samlat tankarna om boken, då kommer min recension här i bloggen, titta gärna in då.

Fler intressanta smakbitar ur bra böcker finns i bloggen Flukten fra virkeligheten

Spännande nya deckare!

Det är väldigt roligt att lyfta på locket till brevlådan och se att det ligger ett bokpaket bland tidningar, brev och reklam. Extra roligt var det i dag, när boken dessutom låg fint omlindad med svart silkespapper i en silverfärgad bokpåse. Väldigt passande till boken som har titeln De mörkermärkta.

Intrigen låter lovande, så här står det på bokens baksida:

I ett vårkallt Stockholm sker en serie mord som till en början inte verkar ha något samband. En sömnlös taxichaufför. En alkoholiserad före detta psykolog. En psykiskt sjuk kvinna på ett behandlingshem. Tre människospillror förenade i sina olycksöden. När poliskommissarie Iris Riverdal får fallen på sitt bord ställs hon inför en gåtfull mördare, en undflyende skepnad med dunkla metoder och okända motiv. Och bakom honom anas en ansiktslös ondska bortom alla begrepp. Gradvis går det upp för henne att morden har rottrådar långt tillbaka i tiden, trådar som också löper in i hennes eget liv. Samtidigt samlas en krets människor för att bekräfta det de redan anat. Det förflutnas skugga har kommit tillbaka för att förgöra dem, de mörkermärkta.

Om två veckor ges De mörkermärkta ut. Min recension kommer den 4 april, så titta gärna in igen då om ni vill veta vad jag tyckte.
.

Jag har faktiskt inte läst en enda av Anna Janssons deckare om Maria Wern, trots att serien består av 18 böcker. Nu får jag chansen att läsa den senaste boken i serien. Även den här deckaren låter lovande, eller vad tycker ni?

Sensommarvärmen dröjer sig kvar på Gotland. Maria Wern är på fest hos sina nya grannar i Åminne när en explosionsartad brand utbryter i ett hus i närheten. Dådet sätts i samband med en serie inbrott i sommarstugeområdet. Morgonen därpå försvinner Tomas Hartmans dotter Sofi spårlöst från stranden i Åminne. På uppdrag av Region Gotland utredde hon konsekvenserna av oljeborrning på ön. Försvinnandet sker dagen innan resultatet ska presenteras. Både miljöaktivister och riskkapitalister i oljebranschen väntar ivrigt på hennes svar. Demonstrationerna mot oljeborrning drivs av Rasmus Flöjel, Sofis pojkvän under gymnasietiden. Allt fler ansluter sig till protesten. Tomas Hartman för en förtvivlad kamp mot tiden för att finna sin dotter. Han vet hur ängslig och sårbar hon egentligen är och hur hårt hon får kämpa mot sina egna demoner.

Min recension av Det du inte vet kommer den 27 mars!

Ha en fin kväll!

Recension: Litterär kalender 2017

Samfundet De Nio bildades år 1913 och har till uppgift att främja skönlitteratur, freds- och kvinnofrågor, att dela ut litterära priser, att ge ut en tidskrift och sedan 2003 även att publicera en årlig kalender med fokus på svensk essäistik. Målsättningen med varje års litterära kalender är att publicera något av det bästa inom svensk essäistik och presentera nyskrivna skönlitterära bidrag. Tidigare hade varje Litterär kalender en tidigare ledamot som tema. Det har varit bland andra Ellen Key, Karl Vennberg, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Stina Aronsson och Karin Boye. Numera är ämnena vitt skilda.

I årets kalender medverkar bland andra Elis Burrau, som debuterade för ett år sedan med en diktsamling och som nästa år romandebuterar. Man behöver med andra ord inte vara en sedan länge etablerad essäist för att bli utvald att medverka. Etablerad och rutinerad är däremot Nina Burton, vars senaste bok fick Augustpriset år 2016. Hon medverkar också i årets Litterär kalender. Liksom Leif Elggren, som presenteras så här:

… född av två idioter, åtnjuter titeln Kung, är baserad i Stockholm och försöker mer eller mindre hopplöst att orientera sej mellan de två poler vi kallar Födelse och Död. Han är också en Guds son.

Medverkar gör alltså nyligen debuterade, etablerade och ibland uppenbart avvikande poeter författare, konstnärer och litteraturvetare. Texterna speglar förstås dem som författat dem, vilket ger en väldigt spretig kalender, särskilt som det saknas ett gemensamt tema att sluta upp kring.

Den i mitt tycke mest intressanta och mest läsvärda texten i årets kalender är Ola Larsmos bidrag; Platsens minne. Ett försvar för dokumentärromanen. Han berättar fängslande och initierat om det tillfälle då han som sexåring blev rädd för historien. Då han bläddrade i ett uppslagsverk och såg bilderna från Pompeji. Hur människor som dör lämnar efter sig ett hålrum när de försvinner, precis som människorna som vittrat bort och bildat hålrum efter sig i askan som täckte Pompeji. Ola Larsmo anknyter bland annat till vad som hände med många av de svenska migranter som hamnade i en kåkstad i USA i slutet av 1800-talet. Vi har valt att inte se dem, eftersom de inte uppfyller den bild vi vill ha av svenska emigranter. Men precis som hålrummen i Pompeji fylldes med gips och på det sättet återskapade de människor som levt där, återskapar Ola Larsmo de svenskar som bodde i ett slumområde i en ravin, Swede Hollow, i Minnesota. Att läsa Platsens minne. Ett försvar för dokumentärromanen är som att läsa en kort avhandling, men med ett mer lättillgängligt och mindre akademiskt språk. Fakta blandas med personliga tankar och resonemang på ett sätt som gör att texten berör. Det är riktigt bra.

Litterär kalender 2017 är som helhet ingen bladvändare och jag gissar att kalendern inte heller blir någon storsäljare. Och jag undrar om de texter som kalendern innehåller verkligen är de bästa Sverige har att uppvisa inom essäistik? Det är lärt och kunnigt, därom råder ingen tvekan, men uppfyller samtliga texter de krav som brukar ställas på en essä? Man brukar anse att man i en essä diskuterar ett eget ämne ganska fritt och att essän går att jämföra med en debattartikel eftersom du skall föra ett resonemang och komma med egna åsikter. Du behöver däremot inte komma fram till ett entydigt svar. Essän skall bestå av fakta och av personliga tankar eller resonemang. Många av texterna i kalendern saknar den kombinationen, och påminner mer om noveller eller redogörelser för olika händelser och/eller fenomen. Om jag fick önska, skulle nästa års kalender fokusera mer på traditionell essäistik och på texter med ett gemensamt tema.

Mitt betyg: 3/5
.

Antal sidor: 340
Utgivningsdatum: 2017
Förlag: Norstedts
Formgivning: Elsa Wohlfahrt Larsson
ISBN: 9789113076737
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris