Spel av Anna Roos – intensivt och rappt med ett insiktsfullt psykologiskt djup

Handlingen i korthet, från förlagens hemsidor

Sol lämnar Sverige och svär på att aldrig komma tillbaka. Men när hennes tvillingbror Gustavs kropp hittas i Årstaviken och hans död avskrivs som självmord återvänder hon motvilligt. Med ett fingerat CV får hon anställning vid Handelshögskolans bibliotek. I korridoren träffar hon Erik, studenten som är lite bättre än alla andra och har en likadan tatuering som den hon sett på sin brors döda kropp.

Sol drog nitlotten redan vid födseln. Medan Gustav växte upp på gåslever i deras pappas nya hus på Lidingö blev hon kvar i förorten med sin mentalt instabila mamma. Och om hon har haft svårt att behålla sina jobb, har hennes bror snarare haft problem med vilket han ska välja efter sin examen från Handelshögskolan.

Vad var det egentligen som hände Gustav? Jakten på svar tar Sol djupare in i hans värld. Ur sprickorna i den putsade fasaden börjar mörka sanningar sippra fram, och Sol dras in i ett spel där bara slumpen avgör vem som är vinnare och vem som är förlorare.

Så tyckte jag om boken

Spel är en väldigt speciell roman. I början studsar jag gång på gång på grund av huvudpersonens cyniska tankar och handlingar. Hon ger ett osympatiskt intryck, och till att börja med har jag svårt att tro på att hon skulle ha den magnetiska lockelse som hon uppenbarligen har i förhållande till andra människor. Författaren väjer inte heller för livets mindre vackra sidor när hon skildrar det ur Sols perspektiv. Sol från Hökarängen, utan utbildning och från socialgrupp tre, som någon i boken påpekar för henne. Sol som ständigt slänger ur sig bitska och onödigt rättframma kommentarer, blir berusad, kräks, dreglar och både luktar och klär sig illa. Ändå dras jag snabbt in i berättelsen, och efterhand börjar jag nästan motvilligt tycka om henne.

Visst är det här en spännande historia. Intrigen är snyggt sammanvävd och jag misstänker än den ena än den andra, och varje gång Sol agerar utifrån sina misstankar, hur dåligt underbyggda de i själva verket än är, är jag med henne på tåget och hejar på. När trådarna till sist knyts ihop är slutet lika överraskande som självklart.

Mest imponeras jag ändå av den insiktsfulla skildringen av klasskillnader, och synen på människor ur andra socialgrupper än den man själv för tillfället kan anses tillhöra. Jag förvånas över hur författaren kan skriva så trovärdigt om Sols destruktiva beteende och nedlåtande syn på välbemedlade, välutbildade och väluppfostrade personer. Attityden smyger sig nästan omärkligt in i texten och ger en tydlig bild av Sol som en väldigt komplex person, som visserligen blivit hårt tilltufsad av sin uppväxt och som tvingats bli hård för att inte gå under mentalt, men samtidigt på ett litet egenartat sätt ändå värnar om sina närmaste. I boken får vi följa hennes gradvisa förändring, och i viss mån anpassning till ett helt annat liv med andra värderingar än dem hon hade från början. Det är väldigt skickligt beskrivet.

Sammantaget gillar jag det jag läser. Det är intensivt och rappt med ett insiktsfullt psykologiskt djup. Jag kommer att hålla ögonen öppna för uppföljaren, som vad jag förstått är en thriller som utspelar sig i snarlik miljö men med andra karaktärer.

Mitt betyg: 4/5
.

Antal sidor: 220
Utgivningsdatum: 2017-04-19
Förlag: Modernista och Louise Bäckelin Förlag
Formgivning: Lars Sundh
ISBN: 9789177016281
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

7 reaktioner till “Spel av Anna Roos – intensivt och rappt med ett insiktsfullt psykologiskt djup

    1. Tack, vad roligt att du tyckte det! Jag tror att boken kan passa dig lika bra som den passade mig. Rakt och rättframt är ingenting som jag tror att du backar för :)

      Gilla

    1. Håller med dig, Monika! Jag tyckte verkligen inte alls om Sol. Inte för att man måste gilla alla huvudpersoner men just den här hade jag svårt för.

      Gilla

    2. Jag håller med er båda om att Sol är osympatisk. Men hon är rak och ärlig, om än plump, och det har jag lättare att överse med än karaktärer som spelar sympatiska och i själva verket är iskalla och egocentriska. Jag hade till exempel väldigt svårt för Anna, i boken Finna sig. Jag skrev om den här: https://justnujusthar.com/2017/03/06/recension-finna-sig-av-agnes-lidbeck/ När man inte gillar huvudpersonen i en bok är det väldigt svårt att se förbi det och bedöma boken som helhet, intrycket dras helt klart ned av en huvudperson man inte kan sympatisera med. Eller vad tycker ni?

      Gilla

      1. Det händer att jag gillar en bok med karaktärer som jag inte gillar. Mitt enda krav är nog att de måste ha något mänskligt drag som jag antingen kan känna igen eller relatera till. De måste ha någon liten detalj som är lite sympatisk. Det spelar nog egentligen ingen roll vad det är, det kan vara vanlig självinsikt om det krisar. Sol, för mig, var precis den där självgoda typen som anklagar andra för att ha de fel som hon själv har. Men du har rätt, hon spelade i alla fall inte sympatisk :)

        Gilla

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.