Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.
I dag är det Mari som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:
Under en exklusiv svensexa på den franska rivieran hamnar den svenske medborgaren Amir Yasin mitt i ett blodigt attentat och blir frihetsberövad, misstänkt för att vara delaktig i attentatet. Vem är Amir Yasin och vad hände egentligen i baren i Juan-les-Pins, där flera miste livet och många blev skadade? Det komplicerade ärendet präglas av maktspel och nationellt revirtänkande. Isolerad från sin familj i Stockholm kämpar Amir Yasin för att överleva i Fleury-Mérogis, ett av Europas största och mest brutala fängelser.
Jag har sträckläst den här boken under två dagar. Den är enormt välskriven, intressant och intensiv och jag är imponerad av hur välavvägd historien är mellan det mer tekniska om hur internationell rättskipning fungerar (eller inte fungerar) och mänskliga relationer, där pressade situationer avslöjar det bästa och det sämsta hos oss.
Citatet är från sidan 33:
”De kommer att hålla oss kvar här tills allt är utrett. Kanske tror de oss, kanske inte… Är ni beredda att ta den risken?” Ludwigs ögon fastnade på Fredrik som blickade ut över havet med mobilen hängande i händerna.
”Vi måste ändå försöka. Det finns säkert vittnen som har lämnat uppgifter om det som har hänt.” När vännerna teg, tillade Manfred bedjande: ”Vi kan väl inte lämna honom här? Det kan du väl ändå inte vilja?”
Ludwig sänkte blicken. ”Manfred, vi kan inte hjälpa honom. Inte här och nu. Vi riskerar att själva bli gripna. Människor har skjutits ihjäl. Det råder en kaotisk och upprörd stämning!”
Vi kämpade länge, men till slut gick det inte längre… Jag kunde inte hjälpa dig och jag är så ledsen för det. Du var så vänlig och nyfiken och du litade helt på mig och jag på dig. Jag kommer inte bli densamma igen.
Din sista dag gick vi tillsammans hem till hagen där du föddes och du fick beta hur mycket gräs du ville. Du skulle inte hinna uppleva smärtan när du blev sjuk av gräset som du inte tålde. Du förstod inte vad som skulle hända. Jag hade försökt förbereda mig, men det går inte att värja sig när det händer. För chocken. För sorgen och smärtan. Att känna sig alldeles bortdomnad i kroppen. Att vara här, men ändå inte. Men jag är glad att jag inte svek dig, att jag fanns vid din sida när du tog ditt sista andetag. Du och jag Leiftra, för alltid.
Just nu - Just här 