En modern familj, av Helga Flatland

Som nyblivna pensionärer bestämmer sig Torill och Sverre, familjens självklara nav och förebilder, för att skiljas. Med alla de tre barnen utflugna, och färre familjemässiga måsten, blir det uppenbart för dem att de vill olika saker med sina liv.

”Hur hon och pappa alltid pratade om sitt arbete, att de alltid har jobbat mycket, tyckt om jobb, eller något tema som har sitt ursprung i ett samtal om det. Det har funnits ett obestridligt värde i att arbeta mycket, låt vara outtalat, och jag har inte tänkt så konkret på det förrän nu när det plötsligt inte längre är det viktigaste.”

Beslutet att skiljas startar en omvälvande process där det sjuttioåriga paret gör sitt bästa för att skapa sig nya liv på varsitt håll som självständiga individer istället för som delar av ett par.

Mest omvälvande blir det dock för de tre vuxna barnen; den snart fyrtioåriga Ellen som satsat på karriären och som i sitt arbete reser kors och tvärs i världen, men som litet för sent i livet börjat längta desperat efter egna barn, storasyster Liv som lever ett ganska vanligt liv med man och barn, starkt präglat av sina föräldrar och deras värderingar, och så lillebror Håkon som föddes med ett hål i hjärtat och som därför alltid blivit litet extra beskyddad av föräldrarna. Som trettioåring har han ganska nyligen flyttat hemifrån, inte för att han vill, utan för att han känner att det förväntas av honom. Han är litet av en drömmare med akademiska teorier om det rätta med att leva i fria förhållanden utan krav.

Kapitlen varvas mellan de olika syskonen, vilket ger olika perspektiv på hur de upplever dels föräldrarnas skilsmässa, dels sina egna inbördes roller som syskon, dels sina respektive vägval. Det är en intressant skildring av relationer.

Vissa saker känner jag igen från mig själv, andra känner jag igen från mina syskon, vänner och bekanta. Precis som syskonen i boken placerar sig på samma platser vid bordet som de gjorde när de var barn, har jag lagt märke till att andra familjer gör, och att syskonens pojk- och flickvänner får anpassa sig efter den givna mallen och hitta andra platser än syskonens och föräldrarnas som tycks förutbestämda sedan barndomens måltider.

Det är också fascinerande igenkänning hur vissa barn i syskonskaran väljer att gå sin egen väg, medan andra helt oreflekterat och samtidigt helt självklart väljer att gå i sina föräldrars fotspår, anammar samma värderingar och vanor och i princip skapar sig ett liv som är en kopia av sina föräldrars. Det senare är vad Liv i boken har gjort. Hon är också den av syskonen som får svårast att hantera föräldrarnas skilsmässa. När föräldrarna i hennes tycke förkastar sitt tidigare liv, var hamnar då hon, som lever ett liv som i stort sett är en kopia av deras?

En modern familj är en insiktsfull och intressant berättelse skriven av en av de största yngre författarna i Norge i dag. Den väckte många tankar och fick mig att reflektera över både mitt eget vägval och min omgivnings. Jag tyckte väldigt mycket om den.

Betyg: 4/5

Antal sidor: 285
Utgivningsdatum: 2018-02-14
Förlag: Polaris
Originaltitel: En moderne familie
Översättning: Urban Andersson
Omslag: Sofia Scheutz Design
ISBN: 9789188647856
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

♥

Offrens offer, av Bo Svernström

Romanen börjar med att en man hittas uppspikad på en lada i Rimbo, ett litet samhälle sex mil norr om Stockholm. Han är så hänsynslöst torterad och stympad att en av polisassistenterna kräks på brottsplatsen. Sedan följer en lång rad av mord och vi får följa dels kriminalkommissarie Carl Edson och hans team i jakten på mördaren, dels journalisten Alexandra Bengtsson som fått i uppdrag att rapportera om seriemördaren i Aftonbladet.

Det är bestialiskt och det är blodigt, vilket jag gärna varit utan. Jag är mer intresserad av att läsa om utredningsarbetet och att försöka lista ut vem mördaren är. Ganska snart inser jag i stora drag hur historien hänger ihop, och ungefär halvvägs i boken avslöjar författaren själv vem som ligger bakom morden. Då tar historien en ny vändning. Karaktärerna får ett större djup och jag blir mer intresserad av att läsa om dem än om brotten som är begångna.

”I vår familj var ord utbyte av praktisk information, beteckningar enbart avsedda att klara av vardagens rutiner: Kan du handla ägg? När kommer du hem? Jag måste jobba i helgen. På kvällarna när allt praktiskt var ordnat för dagen – skolarbetet, min systers pianolektioner, mina föräldrars arbeten, middagen – då återstod bara tomhet. Om andra familjer kunde prata om sina upplevelser, hur de känt eller glatt sig under dagen, så tystnade min familj. På sin höjd kunde de uttala ett bra på den artigt ställda frågan Hur har dagen varit?”

Historien håller ett högt tempo och morden radas upp ett efter ett, det ena omänskligare och blodigare än det andra. Kriminalarna kämpar tillsammans med forensiker och rättsläkare för att hitta mördaren, och hack i häl har de journalisten från Aftonbladet som skriver om alltsammans. Tyvärr fungerar inte det här för mig, det blir aldrig särskilt spännande. Kanske för att det inte känns trovärdigt, jag tar inte det som sker på allvar. Våldet är för grovt och jag får ingen känsla för någon av karaktärerna. Andra halvan av boken är den största behållningen för mig, när författaren går mer på djupet i de olika karaktärerna. Då blir det intressant och historien levande.

Författaren arbetar själv på Aftonbladet, det här är hans debutroman.

Betyg: 3/5

Antal sidor: 475
Utgivningsdatum: 2018-02-22
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Formgivning: Elina Grandin
ISBN: 9789100175603
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

♥

 

 

 

Svårigheten att skriva begripligt och betydelsen av skönlitteratur

Skriver man vetenskapliga texter är det lätt att bli väldigt strikt och svårläst. Det är faktiskt enklare att skriva obegripligt än att skriva begripligt. Jag skall ge ett exempel längre ned i texten på hur jag själv på fullt allvar har formulerat mig.

Under en lång period av många år läste jag nästan enbart böcker och texter som hade att göra med mitt avhandlingsämne, jag tyckte inte att det fanns tid till annan läsning. Så fel det var, det inser jag efter att jag tog upp läsningen av skönlitteratur igen för några år sedan.

Att läsa skönlitteratur ger så otroligt mycket. Det är inte bara nöjesläsning och avkoppling, man inspireras och man lär sig mycket också, om allt möjligt. De senaste veckorna har jag i skönlitterära romaner läst och lärt mig en del om:

* medeltida tortyrmetoder,
* miljörättsfrågor,
* FNL och den vänsterradikala vågen 1968,
* hur man kallpratar och
* hur man anlägger en lummig och fin trädgård.

Det jag ofta tänker på när jag läser romaner, är hur de är skrivna, det vill säga själva hantverket. Jag försöker tänka på hur historien håller ihop från början till slut och hur författarna använder språket för att förmedla en viss känsla. Ibland är jag faktiskt mer intresserad av hur boken är skriven än av själva berättelsen.

När man skriver ett stort och omfattande arbete får man mängder med bonusinformation under resans gång. En hel del måste man avgränsa sig ifrån, hur svårt det än är. Jag brukar tänka på hur författare till skönlitterära romaner har gjort, om de har lyckats avgränsa sig och hålla sig till den så kallade röda tråden, eller om de har förälskat sig så mycket i formuleringar och utvikningar att boken blivit överlastad och förlorat sin skärpa.

Jag brottas just nu själv med information som jag inte kan bestämma mig för om det är viktigt för min bok, eller om det är sådan bonusinformation som skall strykas och kanske användas vid ett annat tillfälle, i en annan bok. Nämligen frågan om Sverige skall föra officiell statistik om befolkningens etniska fördelning. Väldigt intressant läsning om Sveriges ställningstagande i frågan och om Europarådets syn på saken.

Och här kommer något jag själv måste skratta åt när jag läste igenom vad jag skrivit… Jag som avskyr byråkratsvenska har formulerat en mening som består av 37 ord! Jag förstår ju nu i efterhand knappt själv vad jag menat. Innan jag redigerade texten lät det så här:

”I det första utlåtandet om Sveriges efterlevnad av ramkonventionen om nationella minoriteter rekommenderades Sverige att överväga om ytterligare initiativ kunde införas eller utvidgas för att utöka tillämpningsområdet och öka exaktheten för statistiska uppgifter om befolkningens etniska fördelning.”

Det här skrev jag innan jag kom igång med att läsa skönlitteratur igen. Nu inser jag på riktigt hur svårt det är att skriva begripligt om något som är komplicerat, men jag tycker att man har en skyldighet att göra det.

Det var det, om att skriva begripligt och att läsa skönlitteratur. Jag är nyfiken på hur ni andra skriver, oavsett vad ni skriver. Vad inspireras ni av? Tycker ni att det är svårt att få till formuleringar ni är nöjda med?

.

Ps. Om ni undrar vad den där meningen med 37 ord egentligen handlade om, så var det att Sverige hittills vägrat att följa de rekommendationer som Europarådet givit om att föra statistik om de nationella minoriteterna i landet, såsom romer och samer. Trots att det innebär att Sverige därmed inte lever upp till kraven i bindande internationella överenskommelser. En intressant men väldigt knepig fråga som jag nog inte bör utelämna i min bok.