Recension: Sommaren före kriget, av Helen Simonson


Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Sommaren 1914. Den unga latinläraren Beatrice Nash anländer till den lilla staden Rye i East Sussex med en packlår fylld med böcker. Hon är fritänkande, självständig och smart – något som inte uppskattas av invånarna i det konservativa samhället. Den lokala matriarken Agatha Kent tar henne under sina vingar och familjen Kent blir ett starkt stöd för Beatrice, som sörjer sin fars bortgång. Medan Beatrice försöker finna sin plats i småstaden blir läget i världen alltmer instabilt, kriget rycker närmare. Under några av de varmaste sommarmånaderna i mannaminne förändras både Beatrices och de andra invånarnas liv i grunden.
.

Så tyckte jag om boken

Det är en intressant ram för berättelsen, med den unga och självständig latinläraren som anländer till en engelsk småstad i början av 1900-talet. Där får hon uppleva alla oskrivna regler för ett klassamhälle som börjat skaka så smått i sina grundvalar. Hon får också uppleva de olika villkor som gällde för kvinnor och män vid den här tiden. Det är litet Downton Abbey-känsla över Sommaren före kriget, precis som utlovas.

Den största behållningen ger den stämning som förmedlas och de inblickar man som läsare får i det klassamhälle som rådde vid den tid då berättelsen utspelar sig. Det var verkligen ingen enkel tid för någon, varken för överklassen eller de mindre bemedlade, där alla förväntades följa den väg som var förutbestämd av härkomst, kön och tradition.

Jag tror dock att den här berättelsen skulle komma betydligt mer till sin rätt som film, där man kan glida med i den långsamma handlingen under tiden man njuter av att se på vackra miljöer, kläder och mat. I bokform är det visserligen både småmysigt och underhållande, men efter ett tag blir det långrandigt. Berättelsen tar aldrig riktigt fart. Intrigerna, de tillåtna och de förbjudna kärlekshistorierna, utanförskapet, de förhindrade framtidsutsikterna och krigets hemskheter lyckas inte skapa ett tillräckligt stort intresse hos mig, tyvärr inte heller personbeskrivningarna. Det förekommer en hel del personer i boken, och i flera fall lyckas jag inte hålla ordning på vem som är vem. Jag upplever karaktärerna som både trovärdiga och levande, men alldeles för likriktade.

Det som framför allt driver mig att läsa vidare, är de med nutida mått mätt väldigt orättvisa och ojämlika ageranden som påverkar både huvudpersonen och flera andra i boken. Jag läser vidare och hoppas på att de som på olika sätt har drabbats av dessa orättvisor skall få upprättelse och att historien skall få ett slut som jag kan stå ut med. Hur det går avslöjar jag förstås inte, men den stämning omslaget förmedlar kanske kan ge en ledtråd.

.
Mitt betyg: 3/5

.
Antal sidor: 497
Utgivningsdatum: 2017-04-05
Förlag: Forum
Originaltitel: The summer before the war
Översättare: Katarina Jansson
Formgivning: Emma Graves
ISBN: 9789137149769
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 16 – Sommaren före kriget

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

 

En ung och självständig latinlärare anländer till en engelsk småstad sommaren 1914. Där får hon uppleva alla oskrivna regler för ett klassamhälle som börjat skaka så smått i sina grundvalar. Hon får också uppleva de olika villkor som gällde för kvinnor och män vid den här tiden.

Citatet är från sidan 216:

”En ädel vision”, sade Beatrice. ”Jag tycker att det låter väldigt fint.” Mr Tillingham kisade på henne som om hon precis hade kommit med en förstulen förolämpning. ”Alltid knepigt att bli uppskattad av damerna”, sade han. ”Det innebär risken att bli avfärdad av de mer seriöst sinnade. Att bli stämplad som romantiskt ridderlig. Man strävar ju efter att skapa en kärvare sorts läsning.”Men alla är vi inte enbart ytliga läsare av engelska missromaner”, sade Beatrice.

”Och å andra sidan är det förstås damerna som verkar ha förmågan att piska upp rena hysterin för en eller annan idé”, funderade han vidare. ”Man skulle föredra att göra huvudidén enkel nog för det kvinnliga ögat att ta till sig, så att den på så vis blir det stora samtalsämnet.” ”Men nog kan vi alla gemensamt samlas runt just denna speciella fråga?” undrade Beatrice. ”Och det är jag säker på att vi allihop kommer att göra också, så fort jag bara har lite mer kött på benen på min essä”, sa Mr Tillingham. Han tänkte efter ett ögonblick och tillade för sig själv: ”Jag måste be unge Daniel komma på middag och höra den yngre generationens åsikt.” Beatrice blev tvungen att vända bort ansiktet och stirra ut över masklandet för att dölja en besvikelsens rodnad.

 

Min recension av boken Sommaren före kriget kan du läsa här.

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Flukten fra virkeligheten

Recension: Där Satan har sin tron, av Unni Lindell

.

Unni Lindell har tidigare skrivit en deckarserie med Cato Isaksen i huvudrollen. I den avslutande delen om honom, Honungsfällan, skrev författaren in Marian Dahle med syftet att hon skulle ta över huvudrollen från Cato Isaksen. Det här är den första delen med henne som huvudperson.

Marian Dahle får i uppdrag att tillsammans med en pensionerad psykolog återuppta cold casefallet med en sexårig flicka som försvann i Oslo för femton år sedan. Samtidigt sätts en brutal hämndplan i verket. Män blir kidnappade, torterade och mördade.

Vi kastas rakt in i den brutala verklighet som drabbar de kidnappade männen, och jag var väldigt tveksam till om jag skulle klara att läsa vidare om så grovt våld:

Kunskaper i anatomi var ingenting de behövde i jobbet, men under arbetet med tronen hade han sökt information i gamla tidskrifter. Ändtarmen utgjorde en del av matsmältningssystemet och var mellan tio och femton centimeter lång. Den gastrokoliska reflexen orsakade sammandragningar i magsäcken och tunntarmen. Han hade tillverkat metallföremålet ute i verkstaden, av en gammal stötfångare. Och läderbältet hade ett metallås, så att offret inte kunde ta sig loss.

Där Satan har sin tron är en psykologisk thriller inom genren Nordic Noir. Det är mörkt, grymt och oförskönat. Huvudpersonen, liksom flera av de andra karaktärerna i boken, slits av både fysiska och psykiska problem. Det här är raka motsatsen till feelgood-romaner, det är verkligen ingen trivsam läsning. Till och med språket är rakt, korthugget och befriat från känslor. Men man känner ändå, det kan jag intyga, en stor olust till både miljöer, personer och det som sker. Ganska symptomatiskt får Marian Dahle sitt arbetsrum i polishusets källare, som för att förstärka det mörka och skitiga. I början av boken stör jag mig väldigt mycket på Marian Dahle, som får uppdraget att lösa fallet med den försvunna sexåriga flickan, trots att hon mer eller mindre är ett vrak. Trevlig är hon inte heller, tvärtom.

Den här typen av råa deckare är helt ny för mig. Obehagskänslan kryper in under skinnet, men att inte läsa vidare är uteslutet. Det är alldeles för spännande. När upplösningen närmar sig ökar tempot och jag läser som om det är jag som är jagad. Slutet är oväntat, precis som det skall vara i en lyckad deckare. Från att i början av boken ha varit tveksam till att läsa vidare, kapitulerar jag någonstans mitt i. Ja, jag kommer att vilja läsa även nästa bok i serien om Marian Dahle.

.
Mitt betyg: 3/5

.
Antal sidor: 434
Serie: Marian Dahle (del 1)
Utgivningsdatum: 2017-04-11
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 9789164205025
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris