Kategori: Böcker lästa 2017

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 291
Utgivningsdatum: 2017-01-21
Form: Cecilia Pettersson och Fredrik Malmquist
Förlag: Hoi förlag
ISBN: 9789176970263
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris, CDON med flera

Om innehållet, från förlagets hemsida

Valdemars och Sagas vägar korsas – vid första anblicken ett obetydligt möte. Han snubblar på en stig i Observatoriehöjden i Vasastan och hon räcker den äldre mannen en hjälpande hand. Strax därefter blir Sagas pappa oväntat sjuk. Det står snart klart att pappans sjukdom inte kan förklaras med naturliga orsaker. Samtidigt drabbas ytterligare personer i Sagas närhet av sjukdom och dödsfall under oklara omständigheter. Händelserna skrämmer och väcker frågor: Hur väl känner Saga egentligen människorna i sin närhet? Vem är det som tar sig in i hennes lägenhet när hon inte är hemma? Och vem är mannen som ger sig ut ensam i sin båt sent om kvällar och nätter? Svaren söker sig bakåt i tiden. En tragisk händelse för länge sedan avslöjar sig, som ställer Saga inför svåra vägval. Invid hennes sida finns Valdemar, som själv brottas med skuld och sorg. Sagas och Valdemars vänskap växer sig allt starkare, när de behöver varandra som mest.

Så tyckte jag om boken

Obehagskänslan kommer krypande nästan genast och stannar kvar ända till slutet. Till det yttre är det en berättelse om upprättelse och hämnd, men mest berörs jag av hur tystnad och hemligheter mellan människor kan förgöra både dem själva och andra. Hur familjer lägger locket på, tiger och hoppas att det svarta inom dem skall försvinna om de bara inte pratar om det. Hur högtider, som för de flesta är varma och positiva tillfällen för tid med sina närmaste, för andra kan vara som ett trångt rör som man måste ta sig igenom utan att släppa känslorna för nära. Det här är inte en feelgoodroman. Jag hoppas hela tiden att det mörka som präglar berättelsen skall släppa taget, och litet lättar det mot slutet när trådarna nystas upp en efter en.

Det är väldigt frustrerande med alla frågor som ställs av personerna i boken, när ingen vågar följa upp frågorna och kräva svar. Samtal håller sig på ytan där man är skyddad från att bli berörd eller att beröra. Så många hemligheter och så förfrusna känslor präglar personerna i boken. Alla mår dåligt av tystnaden mellan dem, men ingen förmår att bryta den mentala fastlåsningen. Tigandet om det som verkligen är väsentligt bara fortsätter. Allt går i svart och gråtoner, precis som bokens omslag. Jag kommer att tänka på Susanne Alfvengrens text: Det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två. Det är den ensamheten som präglar flera av personerna i boken. Det är melankoliskt snarare än sorgset, och jag förstår inte hur de kan stå ut. Men alla står inte ut. Vissa försöker nå igenom den förfrusna skyddsmuren som andra byggt upp, eller agerar hämndlystet som om hämnd skulle ställa allt till rätta. Vissa tar till andra medel för att slippa känna något.

Boken är skriven som en pusseldeckare, där man mödosamt lägger pusselbit till pusselbit och till slut ser hela bilden. Den är välskriven och snygg, omslaget motsvarar innehållet perfekt. Alla karaktärerna är väl tecknade och jag får en tydlig bild av var och en, av deras olika personligheter. Valdemar, Sagas föräldrar, paret Malm, Sagas bästa vänner Cecilia och Tobias och så Jens, som kanske är Sagas pojkvän, eller kanske inte. Historierna kring alla personerna är komplexa och har ett djup som gör att man vill veta mer. Det skulle kunna skrivas en roman om varje karaktär och deras liv. För mig personligen hade berättelsen blivit mer intressant om den hållit sig till dessa personer och deras inbördes relationer. Deckarspåret känns inte trovärdigt, och sänker mitt intryck av boken som helhet. Personen i deckarspåret kunde ha funnits med i ramverket för berättelsen, och det hade räckt. Jag hade också önskat att berättelsen inte var så genomgående dyster utan varvats med åtminstone några ljusglimtar, om inte annat så för variationens skull.

♥