Pascal Engman brukar lyckas med att kombinera högaktuella ämnen med både spänning och karaktärsdjup, vilket fått mig att läsa alla hans romaner, från den första till de två senaste som ingår i serien om poliskommissarie Vanessa Frank. Under hösten förra året kom den tredje delen i serien; Änkorna.
När jag ställde frågan på Instagram, vad de som redan läst Änkorna tyckte om den, svarade Pascal Engman själv, med förmodad glimt i ögat: Skitbok. Jag håller med om hälften. Det är en skitbra bok.
Redan i första kapitlet hittas en kollega till Vanessa Frank skjuten i ryggen med två skott. En stund senare hittas ytterligare en kropp. En kvinna i tjugoårsåldern av arabisk bakgrund, knivhuggen i bröstet och halsen. Vanessa visar sig ha en alltför nära koppling till ett av offren, och frikopplas delvis från mordutredningen. På egen hand börjar hon nysta i fallet och dra i olika trådar. Parallellt inträffar händelser som involverar även Nicolas Paredes, som vi lärde känna redan i den första boken i serien, Eldslandet. Tidigare elitsoldat som sedan arbetat som flyttkarl och nu som säkerhetskoordinator, det vill säga livvakt, till en familj nyss hemflyttad från London.
Änkorna följer samma berättartekniska modell som de två tidigare delarna i serien; Råttkungen och Eldslandet, med flera parallella spår som efter hand vävs allt tätare ihop. Handlingen växlar kapitelvis mellan de olika personernas perspektiv. Det är som tidigare många karaktärer i boken, alla intressanta och med betydelse för handlingen på olika sätt.
Pascal Engman använder ett lättsamt språk och korta meningar, även kapitlen är korta, bara 3-5 sidor. Det håller igång tempot. Det har dock dämpats sedan den första boken, då jag jämförde den tempodrivna stilen med den hos Kepler. Om jag skulle jämföra Pascal Engmans stil med någon annans, så är det med Cilla och Rolf Börjlind. Precis som med paret Börjlinds är Pascal Engmans romaner samhällsengagerade, spännande och samtidigt berörande. Som läsare blir man nyfiken på huvudkaraktärerna och vill veta mer om dem, följa dem från bok till bok, för att se hur de skall utvecklas. För utvecklas gör de.
Vanessa Frank lärde vi känna som besvärlig, obekväm och känd för att ta till okonventionella metoder. På grund av personliga bekymmer och saknad var hon ofta onykter, vilket tvingade henne att ta en ofrivillig timeout. I den här senaste delen ger hon ett stabilare och lugnare intryck. Hon hanterar personliga svårigheter och sorger övervägande rationellt, om än känslomässigt. Hennes karaktär har fördjupats sedan första boken och jag tycker mer om henne nu. Karaktärsbeskrivningarna är något som Pascal Engman överlag behärskar väldigt väl. Han lyckas skildra även antagonisterna nyanserat på ett sätt som gör att man tycker att man förstår deras motiv och känner med dem, trots de vedervärdiga handlingar de utsätter andra för.
Jag undrade när jag läste, hur historien skulle kunna vara trovärdig med Vanessa som till stor del arbetade på egen hand vid sidan av en mordutredning om något så komplicerat och svårutrett som organiserat terrordåd. Men jag borde ha vetat sedan tidigare att jag lugnt kunde läsa vidare, att ingenting är en tillfällighet, allt sker enligt författarens noggranna plan. Intrigen är genomarbetad och håller ihop från början till slut. Det kan vara snårigt, men ingenting lämnas åt slumpen eller skyndas förbi.
Mitt betyg: 5/5
Antal sidor: 504
Utgivningsdatum: 2020-09-21
Förlag: Bookmark Förlag
Form: Elina Grandin
Just nu - Just här 