Kategori: Bokrecensioner

I boken Critical Legal Positivism (2002) presenterade Tuori en modell av rätten med de utmärkande drag som han anser känneteckna ett idealtypiskt välutvecklat och modernt rättssystem. I Rättens nivåer och dimensioner utvecklas den modellen.

Enligt Tuori har rättsbegreppet två innebörder: a) rätten som en symbolisk-normativ företeelse, det vill säga rätten som ett rättssystem, och b) rätten som tillämpning av lagen.

Rättens nivåer

Tuori menar att rättssystemet är ett flerskiktat fenomen. Det består inte bara av det som framgår av rättens synliga ytnivå, det vill säga språkligt formulerade, uttryckliga normer, utan inkluderar också djupare nivåer, vilka både möjliggör och begränsar det som sker på rättens synliga yta. Dessa underliggande nivåer benämns rättskultur och rättens djupstruktur.

Dessa nivåer interagerar med varandra, exempelvis genom att lagar, domstolsavgöranden och ställningstaganden inom rättsvetenskapen i ytskiktet påverkas av rättskulturen i mellanskiktet, det vill säga juristernas metoder, grundläggande rättsbegrepp och rättsprinciper, och rättskulturen i sin tur påverkas av det som sker i rättens ytskikt. I det djupaste skiktet finns de djupast förankrade rättsliga traditionerna, de mest grundläggande principerna, såsom de mänskliga rättigheterna, vilka förändras långsamt, men både påverkar och påverkas av de två övre skikten.

Rättens dimensioner

Rätten kan således betraktas som ett rättssystem. Rätten kan även ses ur ett annat perspektiv, nämligen rätten som tillämpning av lagen och bestående av specifika samhälleliga utövare. I det moderna samhället kan enligt Tuoris modell urskiljas olika kategorier som specialiserat sig på rättens utövande. De viktigaste anses vara utövare inom a) lagstiftande, b) rättskipande och c) rättsvetenskaplig verksamhet.

Tuori anser att det är de rättsliga utövarna som förmedlar relationerna mellan rättens olika nivåer. Det är ett rimligt påstående, om man tar fasta på att Tuori låter förstå att de viktigaste rättsliga utövarna är utövarna inom lagstiftande, rättskipande och rättsvetenskaplig verksamhet, vilket jag tolkar som att dessa grupper inte behöver vara de enda utövarna enligt Tuoris modell. Följaktligen bör Tuoris modell kunna innebära att även aktörer, som inte är specialiserade inom rättens utövande, kan ha stor betydelse för interaktionen mellan rättens olika nivåer.

Rättens dimensioner utifrån rationalitet (eller rättens tillämpning utifrån ändamålsenlighet)

Arbetsfördelningen mellan rättens utövare och rättsvetenskapens roll kan analyseras genom att man separerar det som Tuori benämner rationalitetsdimensioner. Rättens rationalitet kan då analyseras i tre dimensioner; rättens a) objektrationalitet, b) interna rationalitet och
c) normativa rationalitet.

Rättens objektrationalitet avser rättsliga regleringars förhållande till sina regleringsobjekt, det vill säga normernas förmåga att uppnå sina samhälleliga målsättningar. Objektrationaliteten spelar huvudrollen i lagstiftning och lagberedning och det är de politiskt sammansatta lagstiftningsorganen, det vill säga riksdag och regering samt ämbetsmännen som bär ansvaret för att objektrationalitet uppnås.

Den interna rationaliteten avser rättssystemets konsekvens och koherens. Rättssystemet är konsekvent då det inte innehåller logiska motsättningar, det vill säga då enskilda rättsnormer inte strider mot varandra. Koherens inom rättssystemet innebär att det finns ett samband mellan underliggande rättsprinciper och värderingar och enskilda normer, vilket i praktiken innebär att avsedda rättsprinciper och värderingar implementerats i rättsregler. Aktörer inom lagskipning och rättsvetenskaplig verksamhet bär det huvudsakliga ansvaret för rättssystemets interna rationalitet, för dess konsekvens och koherens. Som ett exempel skall domstolar använda sig av lagmotiven och tillämpa dem tillsammans med olika rättsliga principer på ett sätt som är koherent. I syfte att inte hota koherensen i rättssystemet skall domstolar döma i enlighet med gällande rätt.

Tuori lyfter fram bevarandet och främjandet av rättens interna rationalitet, rättssystemets konsekvens och koherens, som rättsvetenskapens, och särskilt rättsdogmatikens, kanske viktigaste uppgift i de rättsliga utövarnas ömsesidiga arbetsfördelning. Rättsdogmatikens funktioner har ofta karaktäriserats som tolkning och systematisering. Rättsdogmatiken uppfyller sin systematiseringsuppgift genom att utveckla så kallade allmänna läror inom olika rättsområden, allmänna läror som består av det ifrågavarande rättsområdets grundläggande begrepp och allmänna rättsprinciper. Enligt Tuoris modell av rätten utgör allmänna läror en väsentlig beståndsdel av juristernas rättsliga expertkultur, och spelar en väsentlig roll i upprätthållandet av rättens interna rationalitet.

Rättens normativa rationalitet innebär rättens legitimitet. Rättens normativa rationalitet är en beteckning för vad som exempelvis ett samhälle finner rättfärdigande eller berättigande.

Antal sidor: 67
Utgivningsdatum: 2013-01-01
Serie: Forum Iuris
Förlag: Helsingin yliopiston oikeustieteellinen tiedekunta
ISBN: 9789521078293