Recension: Malibu Rising, av Taylor Jenkins Reid

En brand rasar i Malibu, som så många gånger tidigare. Den här gången är det hos Nina Riva, ett av de fyra syskonen som lever lyxliv i Malibu, i ett stort hus på en klippa alldeles vid havet och stranden, och som håller i den mest omtalade festen genom Los Angeles historia. Den som startar branden är en person som är van att starta bränder och sedan bara lämna. Uttrycket är även metaforiskt. I slutet av berättelsen får vi svaret på varför branden uppstår, och trådarna knyts ihop.

Branden och den beryktade festen lyfts fram inledningsvis, och en av historierna utspelar sig under det år, den kväll och natt som festen hålls, år 1983. Vi får veta att festen urartar redan vid midnatt, och klockan sju på morgonen står hela kustlinjen i brand.

Parallellt med historien som utspelar sig 1983 berättas genom tillbakablickar historien om hur June och Mick träffades. Mick som sökte en kvinna som kunde vara hans lojala stöd i livet samtidigt som han satsade på att bli en världsberömd artist. En kvinna som var snäll och omtänksam, och som aldrig höjde rösten. Han valde June. För June var det inget val, för henne var det fritt fall. Och så blev det i dubbel bemärkelse.

Mick börjar sin klättring på karriärstegen och köper ett hem på stranden, som June alltid drömt om. Hon får sin dröm uppfylld om två handfat bredvid varandra i badrummet. Hon behöver inte heller längre arbeta i föräldrarnas lilla restaurang. Och hon blir gravid med deras första barn, dottern Nina. Livet är idel lycka. Ett år efter Nina föds sonen Jay. Kort därpå kommer en kvinna och knackar på, och lämnar en son som är jämngammal med Jay i Junes armar. Relationen mellan June och Mick är ömsom fantastisk då Mick under perioder är en närvarande och ömsint make och far, ömsom förödande för June och för barnen.

Under den omtalade festen 1983 ställs Ninas och de andra syskonens livsval på sin spets, liksom Micks. Dagen efter festen har mycket förändrats för dem allihop.

Jag tycker mycket om den här typen av berättelser, med tillbakablickar som successivt ger en tydligare bild av hur allt började, hur det utvecklade sig och hur det blev, och inte minst hur de olika karaktärerna utvecklas. Malibu Rising är en typisk relationsroman och som sådan välskriven och både fängslande och gripande. Det djupare budskapet är kanske att till syvende och sidst är det inte de ytliga attributen som ger lycka, utan att vara trygg i den man är och att både ge och få från människor som står en nära.

Det här är en insiktsfull och trovärdig berättelse med mycket värme och djup under den lyxiga fernissan av kända och vackra människor, surfingliv och bikinimodellande. Författaren skildrar de olika personerna så att jag känner sympati med nästan allihop.

Malibu Rising har legat på flera bästsäljarlistor och röstades förra året fram som vinnare i The Goodreads Choice Awards i kategorin Bästa historiska fiktionsroman och det planeras, om den inte redan är på gång, en teveserie baserad på berättelsen.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 400
Utgivningsdatum: 2021-06-01
Förlag: Ballantine Books
Omslagsformgivning: Susan Turner

Recension: Au pif! Franska recept och små berättelser, av Emma Hamberg

Mitt foto som bakgrund, från en resa i Frankrike. Fler foton från våra resor i Frankrike finns i min reseblogg: https://hellofromabroad.com/

Man får liksom inte nog av Emma Hambergs livsglädje, man vill bara ha mer. Så, efter att ha läst hennes senaste roman, Je m’appelle Agneta, om en snart femtioårig kvinna som ledsnar på att vara bakgrundsfigur till man, barn och kollegor, och gör något helt oväntat, åtminstone för omgivningen, och reser till Provence för att bli au pair, men hamnar i ett kloster med en färgstark gammal man, var jag väldigt nyfiken på hennes kokbok som kom ut under våren.

På väg till ett boksamtal om fransk litteratur, satt hon ju där och signerade sina böcker! Och här signerar hon den jag köpte :)

Och visst är boken ett lyckopiller! Ett lyckopiller i blått, vitt och rött, som Frankrikes färger. För Emma har, precis som jag, totalt anammat den franska inställningen till livet; Joie de vivre; att bejaka det allra bästa i livet och njuta av allt, så mycket man kan!

Boken innehåller ungefär hundra recept, och utöver det små berättelser ur livet, bland annat hur Emma fick idén om Agneta som hamnar i ett gammalt kloster i Provence och återfinner livsglädjen, men också otroligt vackra illustrationer och fotografier. Hon berättar hur viktigt det är för fransmän att alltid, alltid hälsa! Som lantis hälsar jag alltid, jag känner ju ofta igen dem jag möter och det skulle kännas arrogant att inte hälsa, även om jag inte känner dem så väl att jag ens vet vad de heter. Jag hälsar på personalen i kassan, på människor jag möter på vägen, och på personal i klädbutiker. När jag sedan kommer till större städer och även utomlands fortsätter jag att hälsa, och jag har alltid sagt till våra tjejer sedan de var små att alltid säga hej och visa respekt för exempelvis butikspersonal. Nu förstår jag att det varit en dörröppnare för oss, och att det nog är därför vi alltid blivit så väl bemötta i Frankrike. Folk kommer fram och vill bära tunga väskor, frågar om vi behöver hjälp att hitta vägen och är genomtrevliga.

Bokens titel, Au pif, betyder att ta vad man har hemma och laga till något av det, litet på en höft. Jag har valt ut flera rätter som jag skall testa, bland annat skall jag prova att laga rårakor på franskt vis, utan fläsk och lingonsylt, men med persilja och vitlök. Och jag måste testa pilgrimsmusslor med rabarber, det har jag ju precis fryst in, med lök och selleri. Visst låter det gott! Och plötsligt blev jag sugen på inlagda päron med grädde och hasselnötter. Och karamelliserad pärontarte, ur boken om Agneta. Jag brukar säga till våra vänner och bekanta att jag borde hissa upp en rödvitrutig duk i flaggstången när jag bakat eller lagat mat, så att alla som passerar oss vet att de är välkomna in på mat och fika. Jag återkommer om hur det går!

Efter att ha läst Au Pif! tror jag att jag har upplevt vad det innebär att skrocka, för det har jag gjort mest hela tiden! Djupt nedifrån bröstet kommer skrattet, sannolikt från hjärtat.

© 2022 Fotograf Patrick Bratt, © 2022 Omslag, formgivning, illustrationer Kristin Lidström

Missa inte heller Emma Hambergs sommarprat i P1. Det var ljuvlig lyssning.

Mitt betyg: 5/5
Antal sidor: 317
Utgivningsdatum: 2022-04-08
Förlag: Piratförlaget
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Lavendelfälten vid Sénanqueklostret i Provence, som vi besökte när vi var i Frankrike senast

Recension: Som en riktig man, av Lena Liljendahl

Som en riktig man är en lågmält berättad vardagsnära historia som stil- och innehållsmässigt får mig att tänka på Agnes Lidbecks roman, Finna sig, om en kvinnas vardag under småbarnsåren. Precis som Lidbecks roman handlar Som en riktig man om hur huvudpersonen försöker leva upp till omgivningens förväntningar, och längtar efter att bli sedd och älskad, med skillnaden att det nu är småbarnslivet ur en mans perspektiv som skildras. Och med en rejäl twist.

Johan och Sara väntar barn och Johan oroar sig för att hamna i den klassiska mansfällan. Börja arbeta deltid, ta alla vab-dagar, halka efter lönemässigt, stå för den mesta markservicen, förfalla kroppsligt och att Sara skall ledsna på honom. När Elsa har fötts tar Johan huvudansvaret, i praktiken hela ansvaret, för både Elsa, familjen och att bjuda in till och arrangera middagar, kalas, julaftnar och midsommarfester. Han lever så som han drömt om hela sitt liv. Men stressen och ångesten ökar successivt i takt med för litet sömn, för stort ansvar och för litet känslomässig närhet med Sara.

Efter drygt ett år skolas Elsa in på förskolan och Johan går ned i arbetstid för att kunna fortsätta att ha huvudansvaret för barn, familj och hem. Men deltid innebär inte att arbetsuppgiften blir färre, snarare att de nu måste bli klara på kortare tid. Samtidigt arbetar Sara ännu mer än tidigare och Johan tvingas försöka klara pusslet med barn och arbete ensam. Det blir sakta värre.

Som en riktig man är en oerhört träffsäker samtidsskildring med en ögonöppnande twist. Att växla de traditionella könsrollerna under småbarnsåren är ett smart drag och blev en lätt chockartad upplevelse, eftersom snedfördelningen blev så mycket tydligare. Som när författaren skildrar hur kvinnor visserligen också gärna arrangerar exempelvis resor. Men vid närmare eftertanke är det då oftast lyxigare resor, bara för dem själva som par. Men så fort det finns en social aspekt med, som att bjuda in till middagar, kalas, julaftnar, midsommarfester, är det oftast männen som är projektledare.

”Ni män kan väl snacka ihop er och ordna något som funkar för alla”, hette det ofta. ”Ni är bättre på det, och ni brukar ju få till det till slut, hehe.” Ibland kunde Sara till och med lämna över telefonen till Johan mitt i ett samtal efter att hon sagt: ”Oj, du jag har inte koll på det. Men prata med Johan, han vet nog.”

Trots att jag tycker att jag är väl medveten om den klassiska könsuppdelningen mellan män och kvinnor, blev jag väldigt berörd när det skildras på det här sättet. Det säger en hel del om hur strukturer och beteenden blir normaliserade och accepterade utan vidare reflektion i ett samhälle.

Som sagt, en fascinerade bok. Den skulle kunna vara ett inlägg i jämlikhetsdebatten, samtidigt som den är en insiktsfull och fängslande skildring av hur livet kastas omkull och våra invanda roller förändras när vi blir föräldrar.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 197
Utgivningsdatum: 2022-06-02
Förlag: Modernista
Formgivning: Lars Sundh
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris