Det har varit en väldigt turbulent start på året, med flera i min familj som blivit allvarligt sjuka. Först Jackie som hade fyrtio graders feber under tre veckor och hela munnen och halsen inflammerad. Och sedan blev det ännu värre för flera andra i min familj, som måste försöka vara starka, hantera sjukdomarna och kämpa vidare. Och så det omänskligt tunga beslut jag var tvungen att fatta, att låta avliva Leiftra, och se henne falla ihop framför mina ögon. Min lilla Leiftra.
Jämfört med sjukdomar och bortgångar är det bara en bagatell att inte arbetet med avhandlingen blev som det var tänkt, när pandemin svepte in över världen och ändrade alla spelregler. Men det påverkade mitt liv ganska mycket och dämpade energin rejält.
Men har jag väntat så här länge på att ge ut min forskning, skulle det vara osmart att hasta ut resultaten under en pandemi när allt fokus är någon annanstans. Jag läste nyss att bokförlag har problem med lönsamheten, bland annat just därför att planerade utgivningar skjuts upp tills det är möjligt att ge böckerna och författarna en rättvis marknadsföring. På samma sätt som med många filmer som skjutits upp.
Så jag arbetar vidare, och njuter av att kunna arbeta när det passar mig och familjen bäst. Oftast arbetar jag morgon och kväll, det fungerar bäst så länge tjejerna har sommarlov. Nästa vecka börjar de i sina olika skolor, Jackie fortsätter på högstadiet och Bella byter både skola och ort när hon börjar på estetiskt program på gymnasiet.
När höstterminen börjar känns det alltid som en nystart på året, mycket mer än nyåret. Hoppas på att hösten och vintern blir mycket bättre än hur året började.
I dag har jag känt igen mig själv. Den här tisdagen har varit ungefär som vardagarna brukade vara.
Jag har hunnit med en tur till mamma och pappa med ett paket jag hämtat ut till dem, en kopp kaffe utomhus tillsammans med dem och min faster, besök och fika hos oss med min svägerska och hennes familj, pyssel med odlingarna, korvstroganoff till lunch och snabbmat till middag, färdiggrillade revbensspjäll, och så arbete med manuset. Plus att jag bestämde mig för att börja använda min Mac, och då måste lära mig vissa grunder först. En maskin tvätt nedplockad och en tvättad. Hämtat Jackie och Milo i Rimbo, och passade på att handla en del livsmedel. I morgon skall jag göra en ordentlig beställning online som det bara är att hämta ut om några dagar. Just det, jag har installerat ny router också, den gamla slutade fungera vid senaste åskvädret, så vi har inte haft någon wi-fi på ett par dagar. Nu arbete någon timme till.
Längs med granarna längst bort i bilden kör vi till och från skolan varje dag. Så här fint var det på väg hem en dag förra veckan
Än så länge går tjejerna i skolan, men allt tyder på att de kommer att studera på distans, alltså hemifrån, från och med måndag. Det kommer nog att skapa stora problem för många familjer. Inte bara när det gäller själva studierna, utan även socialt. Att inte få träffa sina kompisar varje dag i skolan.
Jag arbetar vidare med min egen bok. Jag har verkligen grävt ned mig i teoretiska resonemang. Ibland har jag tänkt att jag nog grävt ned mig för djupt, men nu börjar jag få ordning på alla trådar och känner mig övertygad om att det här kommer att bli bra. Men jag vet å andra sidan hur det är. Det är verkligen en bergochdalbana att skriva. Man hinner knappt känna sig litet smart förrän man inser att man måste skriva om alltihop ;) Och så där håller det på. Utmattande är en underdrift. Men jag är så glad att jag får ägna mig åt något av det jag älskar mest; utreda, analysera och skriva.
Något annat jag gillar är att rida, och nu har Leiftra varit hel och fräsch ganska länge. Hoppas, hoppas att det håller i sig. I går hade jag sällskap av de här två på en låååångtur i skogen, över stock och sten, bokstavligen… Den här bilden tog jag precis innan jag och Leiftra skulle ta oss över diket, utan att fastna mellan grenarna eller hamna i diket. Det var extremt lerigt i skogen, och jag är så rädd om min häst, så jag gick mest bredvid, det var jobbigt nog ändå för henne. 14000 steg visade appen på telefonen, och det kändes i benen efteråt.
Jag tycker att det syns på ögonen hur trött jag var efter 1,5 timmars promenad i sankmark. Kläderna satt som klistrade på kroppen, jag var helt genomsvettig. I collaget här ovanför är jag på gymmet på en av bilderna, men det var nog sista gången på ett tag, nu kommer jag att träna hemma istället. Och promenader med Leiftra är ju också bra träning :)
Bor man på landet, med tre mil tur och retur till närmaste livsmedelsbutik, så storhandlar man nog oftast, åtminstone gör jag det. Det går inte att svänga förbi butiken och handla varje dag. Och man åker inte gärna tre mil för att komplettera med någon enstaka sak som fattas heller, så det gäller att ha en bra bredd på livsmedel hemma.
Vi har oftast ganska fullt i frysen och skafferiet, och fyller på vartefter det minskar. Här hade jag hämtat ut förbeställda livsmedel till både oss och mina föräldrar. Väldigt smidigt att beställa online och sedan hämta ut färdigpackade kassar. En del var slutsålt, så det man läser om att bunkra stämmer tydligen även här på landsorten. Hur det var med wc-papper vet jag inte, det beställde varken mamma och pappa eller jag, men däremot var jäst slutsålt. Och jag har sett att ett av mina gamla inlägg om att baka surdegsbröd har blivit mycket läst de senaste dagarna, så i coronatider verkar bakning hamna högt på att-göra-listan.
När Bella och Jackie blev klippta, passade jag på att läsa den här boken. Om den unge Dorian, som väljer att offra sin själ för evig ungdom. En berättelse om bland annat sociala samspel och fåfängans pris. Den är en av de fyra böcker jag skall läsa innan jag läser Mats Strandbergs och Jenny Jägerfelds nyutkomna roman, Monster i terapi.
Men vad märkligt det har blivit med synen på ungdom. Vissa tycker att det är förolämpande att räknas till gruppen 70+ Ni kanske har läst Karin Thunbergs krönikai SvD? I många andra kulturer är det fint att vara gammal, eftersom det betyder att man har erfarenhet och förhoppningsvis blivit klok och till och med vis. Att man blir mindre motståndskraftig med åren tycker jag att jag började märka redan vid 40.
Men nu skall jag fortsätta läsa Som pesten.
Hoppas ni mår bra och inte oroar er för mycket för er egen, familjens och vännernas hälsa, ekonomin och framtiden. Det är oroligt, men ändå väldigt mycket att glädja sig åt. Så försöker jag tänka. En dag i taget.
Det har varit en väldigt turbulent start på året, med flera i min familj som blivit allvarligt sjuka. Först Jackie som hade fyrtio graders feber under tre veckor och hela munnen och halsen inflammerad. Och sedan blev det ännu värre för flera andra i min familj, som måste försöka vara starka, hantera sjukdomarna och kämpa vidare. Och så det omänskligt tunga beslut jag var tvungen att fatta, att låta avliva Leiftra, och se henne falla ihop framför mina ögon. Min lilla Leiftra.
Så jag arbetar vidare, och njuter av att kunna arbeta när det passar mig och familjen bäst. Oftast arbetar jag morgon och kväll, det fungerar bäst så länge tjejerna har sommarlov. Nästa vecka börjar de i sina olika skolor, Jackie fortsätter på högstadiet och Bella byter både skola och ort när hon börjar på estetiskt program på gymnasiet.
Just nu - Just här 