Kategori: Psykologi

Håll ut!

Publicerat den av JustnujustharLämna en kommentar

Jag lånade den här bilden från PT Olga Rönnbergs sida i dag. Visst är den bra?

Olga Rönnberg syftar förstås på träning, men bilden gäller ju allt i livet.

stick to it

♥ Man bestämmer sig och mår jättebra, nu skall det ske!

♥ Man gör upp en plan, och det känns till och med ännu bättre!!

 ♥ Så kommer man igång. I början känns det bra. Men efter ett tag svalnar den euforiska känslan man hade från början – det krävs hårt arbete… När det gäller träning sägs det att de flesta håller ut 5-6 veckor efter att målet är satt. Det är antagligen då vi kommer till ett vägskäl. Vill man verkligen fortsätta att lägga ned flera timmar i veckan på träning..? Är det inte litet hysteriskt med all den här träningen, egentligen..?

Det är jobbigt att hålla ut, att kämpa på. Särskilt när man tycker att man inte kommer framåt tillräckligt snabbt. Och egentligen är det väl aldrig snabbt nog…

Så har jag känt med träningen och så har jag känt med avhandlingsskrivandet. Att träna ger mig adrenalin och lyckorus i kroppen, så det kan jag inte vara utan även om det är kämpigt ibland. Men jag kan ju ärligt säga att jag inte blir euforisk särskilt ofta när jag skriver på min bok… Men någon gång då och då, när jag har lyckats klura ut en lösning på ett problem, eller när jag formulerat en mening som jag är väldigt nöjd med, då svävar jag nästan som på moln… Resten av tiden är hårt slit.

♥ Det märkligaste, åtminstone med mig, är att när jag når målet, då blir jag glad en kort stund. Sedan är tillfället förbi. Mitt första minne av den känslan av antiklimax, är när jag praoade på Aftonbladet och skrev en artikel om Charlie Chaplin. Mina veckor på tidningen var bland det roligaste jag gjort. Tempot, stämningen, upplevelserna… allt! Men när jag fick den fortfarande varma, nytryckta tidningen i min hand, och såg att jag fått en helsida med min artikel, då kände jag ingenting alls. Samma sak när jag höll i min första bok som kommit direkt från tryckeriet. Först stolt, glad och lättad över att få sätta punkt. Sedan ingenting.

Det kanske stämmer, att vägen mot målet är allt?

Omtanke och osämja

Publicerat den av JustnujustharLämna en kommentar

love

Den här bilden såg jag på Facebook i dag, och jag gillar den och texten som hör till: Be the first to say I’m sorry. Love extravagantly. Smile. Hug. Hold hands. Write a love note.

Upphovspersonen ställer frågan: vilket tips har du för att komma förbi osämja med barnen, mannen/kvinnan, vänner med flera?

Det tycker jag var en intressant och viktig fråga. Utan att ha analyserat frågan allt för mycket tror jag det funkar så här för mig. Barnen kan jag bli arg på, men bara under ett väldigt kort ögonblick. De kan nog vara arga på mig betydligt längre, när jag drar gränser som de inte är med på. Men än så länge är det enkelt att bryta deras ilska bara genom att le litet klurigt mot dem, så att de inte kan låta bli att le själva ;) Det räcker med det, sedan är isen bruten. Med vuxna är det tråkigt nog inte lika enkelt. Stolthet ställer till många problem helt i onödan anser jag. Men som en av mina närmaste väninnor sade, jag har tack och lov en förmåga att borsta av mig och gå vidare, så jag är inte arg särskilt länge alls, nästan aldrig faktiskt. Om jag inte bestämmer mig för att jag inte vill ha med en sådan energitjuv att göra mer, och slutar umgås med personen i fråga. När man inser att man nått slutstationen kan det enda alternativet vara att helt enkelt kliva av. Är någon arg på mig blir det förstås svårare. Men jag gillar inte dålig stämning som lägger sig som en våt filt över livet, och följer hellre råden under bilden.  Hur gör ni?