Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.
I dag är det Mari som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:
Jag skall vara ärlig och erkänna direkt att den här boken inte lockade mig det minsta när jag såg den. En essäbok om ett stycke hagmark i norra Roslagen, den plats som Kerstin Ekman och hennes make Börje kallar sitt hem sedan några decennier tillbaka, hur kan man skriva något spännande om det? Men det kan man förstås, om man är Kerstin Ekman.
Det här är inte en pratig, nostalgisk tillbakablick på hur mycket bättre det var förr. Kerstin Ekman tar läsaren med på behagliga, belästa och tänkvärda promenader i hagen, där hon berättar om det som växer och lever där, och hur det har förändrats under årens gång. Det blir någonting alldeles extra när hennes tankar kring hagmarken leder henne vidare till litteraturen som tillsammans ger en bild av samhällsutvecklingen.
Hon påpekar att man ofta talar om miljöförstöring i generella termer, men sällan eller aldrig om hur enstaka arter som till exempel blåklint försvinner när människan genom sin livsstil förstör det som är vår natur. Hon berättar om hur amerikanen Aldo Leopold inte längre ville inordna sig i samhällshierarkin och därför lämnade sin professorstjänst och istället levde som han lärde på gården han köpt och ägnade sig åt att skriva. Han skrev: ”we can be ethical only in relation to something we can see, feel, understand, love or otherwise have faith in”.
Jag tror att jag förstår vad både Aldo Leopold och Kerstin Ekman menar. Bryr man sig verkligen lika mycket om miljöförstöringen när man talar om den som ett allmänt begrepp, snarare än att man har en personlig relation till djuren och naturen? Måste man inte se med sina egna ögon hur blåklinten blir färre och färre för varje år, uppleva hur stigen man följt i skogen sedan man var barn försvinner med skogsmaskinernas avverkning och inse att det inte längre myllrar av liv i myrstackarna man går förbi? Det får mig att fundera på hur lämplig man är att driva miljöpolitiska frågor om man själv bor och lever i en storstad, där nästan ingenting växer vilt, det mesta är detaljplanerat.
Ni skall få ett smakprov från sidan 16 i Gubbas hage, om hur det kan vara att flytta ut på landet till en liten by. Stor igenkänning:
Det är sällan lätt att flytta in i en by. I Valsjöbyn hade det inte varit några problem. I Själand i Ångermanland hade grannen skjutit våra katter och slängt ett hagelskott efter Börje. I fyllan får man hoppas. Hur som helst tog det inte. Man ska inte komma till byar med nya idéer och i synnerhet inte med prat om unika miljöer och skyddsvärda biotoper. För att ens ord ska gälla och ens idéer kunna genomföras i en by skall man vara barnfödd där eller åtminstone som sommarstugeägaren mittemot vår tänka garageutfart släkt med en som var det.
Kerstin Ekman har min fulla uppmärksamhet, det är inte varje dag man får möjlighet att ta del av personliga och kloka betraktelser om viktiga ämnen av en så bildad person. I morgon på Augustgalan får vi veta om den blir Årets svenska facklitterära bok.
Boken kan köpas i alla välsorterade bokhandlar, samt beställas hos Bokus och Adlibris.
♥ ♥ ♥
Min första tanke var att jag skall låta läsningen bli som den blir under 2019, men jag har funderat litet mer och kommit fram till att det är bättre att ha en plan, och den ser ut så här:
Just nu - Just här 