Tegelstensläsning – Blonde, av Joyce Carol Oates

Publicerat den av Justnujusthar6 kommentarer

Romanen Blonde köpte jag på bokrean 2011. Dels var jag nyfiken på författaren, dels på Marilyn Monroe. I nio år har den stått där i bokhyllan, lockande och snygg att se på, men fortfarande oläst. Det är ingen biografi, men den är ändå inte helt fiktiv.

Nu håller @kulturistanmia i en tegelstensutmaning som innebär att läsa hundra sidor i den här boken per vecka och diskutera med andra som också läst. Jag bestämde mig för att vara med, dels för att äntligen få boken läst, dels roligt att dela upplevelsen med andra som också läser samtidigt.

Och efter alla kommentarer på mitt inlägg om Blonde på Instagram om hur mycket andra tyckt om den här boken, att den är den bästa de läst, eller att den åtminstone hamnar bland de tio bästa, har jag blivit väldigt peppad att läsa den! Så peppad att jag börjat kolla upp biljettpriser för att ta bilen till Örebro och se Marilyn Monroeutställningen de visar där under sommaren.

♥

Recension: En enda gnista, av Jodi Picoult

Publicerat den av Justnujusthar4 kommentarer

I dag har regnet vräkt ned och det har mullrat och blixtrat, men inomhus har det varit spännande på ett helt annat sätt. Jag har läst Jodi Picoults roman på temat rätten till sin egen kropp och rätten till liv.

En grupp män och kvinnor har tagits som gisslan på en kvinnoklinik, och under tiden som förhandlingar pågår med förövaren lär vi känna de olika personerna, deras bakgrund till varför just de uppsökt kvinnokliniken den här dagen. Bland gisslan finns bland andra en läkare, en sjuksköterska, en abortmotståndare förklädd till patient och en ung kvinna som kommit in för att avsluta sin graviditet. Vi får också följa en annan ung kvinna som riskerar att bli dömd för mord efter att ha tagit medicin i syfte att framkalla missfall i en amerikansk stat där det är olagligt. Här finns också gisslantagaren och den förhandlare som kallats in för att försöka förhindra fler dödade och skadade. Bland gisslan finns också förhandlarens femtonåriga dotter.

Ämnet är svårt. Berättelsen hade kunnat skildras ensidigt med tydliga värderingar, men en av bokens stora behållningar är att författaren lyckas väldigt bra med att skildra argumenten för och emot abort ur olika personers perspektiv. Hon gör det inte enkelt för varken sig själv eller läsaren när hon visar hur ingen är enbart ond eller god, alla har flera sidor, och låter läsaren dra sina egna slutsatser. Det ger trovärdighet och ännu större tyngd åt berättelsen. Hon hade samma förhållningssätt i boken Små stora saker, där temat var rasism. Lika nyanserat då. Jag gillar den här författaren som vågar ge sig på svåra ämnen och får oss att fundera över våra egna värderingar. Hon gör det bra.

Jodi Picoult har också en förmåga att levandegöra de olika personerna i berättelsen. Alla karaktärerna har intressanta och gripande livsöden som jag vill veta mer om. Jag får en väldigt tydlig bild av dem alla när jag läser, jag berörs av deras livsöden och gläds och lider med dem i deras med- och motgångar.

Det här är en bok där allt skulle kunna vara på plats. Om det inte vore för att författaren väljer ett ganska udda grepp för att berätta historien och som tyvärr, och ganska motvilligt, drar ned mitt sammantagna intryck. Berättelsen sker kronologiskt under dagen då gisslandramat pågår, men i omvänd ordning med början på eftermiddagen och steg för steg tillbaka till morgonen då allt började. Jag kan inte förstå syftet med detta författartekniska grepp. Jag tycker absolut inte att det behövs, berättelsen är engagerande nog, men om författaren ville skapa en dramatisk inledning hade en prolog fungerat bättre, där gisslandramat pågick och vi som läsare kom direkt in i handlingen, och att berättelsen sedan började från början. Den omvända kronologiska ordningen gör berättelsen hackig och jag tappar flödet och rytmen i läsningen varje gång det är dags att hoppa ett par timmar bakåt i tiden. Synd på en så bra historia och så fängslande karaktärer.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 365
Utgivningsdatum: 2020-04-06
Originaltitel: A spark of light
Översättare: Tove Janson Borglund
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
ISBN: 9789177991496
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

♥

Att odla i pallkrage – nu växer det

Publicerat den av Justnujusthar10 kommentarer

För ungefär tre veckor sedan sådde jag fröer av litet olika slag, och planterade ut tomatplantor, chili- och paprikaplantor. Jag var sent ute i år och trodde knappt att något skulle gro och klara sig, men jordgubbar har vi redan plockat litervis och det fortsätter att bli ännu fler, och i går plockade jag nyzeeländsk spenat (som inte är spenat egentligen) och använde i min franska potatissallad.

Här sitter jag på pallkragen med den nyzeeländska spenaten i bakgrunden, i höstjacka i blåsten.

För att hindra katter att gräva i jorden där jag sått, vattnade jag med en blandning av citron och vitlök. Det hade kanske fungerat bra om det inte regnat så otroligt mycket… Jag letade upp några olika nät istället, och lade över pallkragarna. Än så länge har det fungerat och växterna har fått vara ifred.

Jag såg en trave med plasthinkar som skulle slängas hos min svägerska och bad att få dem istället.

Lifehack/återvinning: Med några borrhål i botten på varje hink, så att vattnet inte blir stående i hinkarna, en jutesäck runt hinken och ett rep, så blev det mycket finare än plasthinkarna. Dessutom tror jag att jutesäckarna håller kvar fukten längre i hinkarna och även håller ute värmen så att rötterna inte blir brända. Hur som helst, snyggare än pastellfärgad plast.

Men så rangliga och ynkliga mina plantor var! Jag hade dem stående inomhus där jag tyckte att det var väldigt ljust, men inte tillräckligt tydligen. När det är varmt, som inomhus, och dåligt med ljus, växer plantorna iväg och blir så här tunna och rangliga. Något för mig att komma ihåg nästa år.

Här i mina minidrivhus har jag knutit ihop bambupinnar med jutesnöre som stöd för tomaterna. Så tunna och rangliga tomaterna också var! Jag trodde aldrig att de skulle kunna ta sig.

Efter tre veckor har tomaterna kommit igång riktigt bra. Jag har gödslat med både Algomin och pelleterat kogödsel. Undrar hur mycket man vågar ösa på, utan att det blir för mycket?

Det är det här som gör det värt att odla själv, att se utvecklingen. Om en månad kommer det att kännas värt det även på ett annat sätt, när det är dags att plocka de första, mogna tomaterna. Jag skall inte säga att jag längtar till dess, för det skulle betyda att jag längtar till augusti, och det gör jag inte. Jag har litet panik redan nu, över att sommaren går så fort.

Den lilla paprikaplantan (eller om det är chili…), på väg till växthuset som pappa byggde åt mig.

Jag har inte bestämt mig för hur jag vill ha det i växthuset, så tills vidare får plantorna stå på gräset. Jag kanske ställer in pallkragar där inne sedan, och odlar sådant som behöver extra mycket värme.

Mina första chilifrukter är på gång.

Och här är min zucchiniplanta som har flera zucchinis på väg.

Blommorna kan man fritera och äta. Det åt vi på resa i Italien, i den otroligt vackra och mysiga staden Assisi.

I pallkragarna har kålen tagit sig bra, men blivit litet angripen av något skadedjur. Får hålla koll på det.

I en av pallkragarna har jag sått kulturarvsblommor, sådana som skall locka till sig bin och fjärilar. Det blir spännande att se hur blommorna kommer att se ut. De flesta av sorterna skall härstamma från medeltida trädgårdar.

Här är det rödbetor, och i pallkragen bakom är det persilja, dill och två solrosor. Bella satte två frön på en lektion i skolan, och tänkte slänga krukan innan solrosorna visat sig. Jag tog hand om krukan och satte ned den i pallkragen, och nu är det två kraftiga och fina stänglar på väg upp.

Sockerärtor behöver lång tid på sig för att gro, men nu har de börjat titta upp. Det svåraste blir nog att hålla skadedjur och rådjur borta.

Den nyzeeländska spenaten, som alltså inte är spenat egentligen. Den smakar mer som en ganska fyllig form av sallad. Nästa år skall jag förså mängder med sådana plantor och frysa in det som inte går åt under sommaren. Och kanske så ett extra gäng redan nu..?

Jordgubbslandet har givit otroligt många jordgubbar i år och fortsätter att leverera. Jag har haft nät över för att skydda jordgubbarna mot fåglar, vilket förklarar det höga gräset runt sandlådan.

Nu är det bara att vattna, gödsla och hålla koll så att inga rådjur äter upp alltsammans.

Om några veckor kan jag förhoppningsvis visa bilder på hur pallkragarna ser ut när blommorna kommit upp, som jag sått runt grönsakerna för att det skulle bli extra fint, och det borde gå att skörda både rödbetor, zucchini, chili, morötter och tomater. Kål och nyzeeländsk spenat plockar vi och äter redan nu.

♥