Veckans bästa 6 – 12 april

I en tid då precis allt präglas och påverkas av coronaviruset, har jag bestämt mig för att varje söndagskväll skriva ett inlägg med det jag upplevt som veckans bästa. Det kan vara små eller stora saker. Det blir ett sätt att under veckan lägga märke till allt som faktiskt är positivt också. Vad sägs om det?

Här är veckans sammanfattning av det bästa som hänt!

Vi anpassar oss efter den situation som gäller nu, så allt lutade mot att det inte skulle bli något firande av Jackie som fyllt 14, och inget traditionsenligt påskfirande med släkten heller.

Men jag kan bara inte acceptera att skippa allt som ger livet mening, som traditioner, så jag har funderat på hur man skulle kunna träffas utan att sprida en eventuell coronasmitta, om nu någon har smittan utan att ha symptom. Jag kollade upp när det skulle bli rimligt varmt väder för att vara utomhus och funderade ut vad vi skulle kunna bjuda på. Lördagen såg lovande ut i väderappen, så jag kollade med släktingarna som bor i samma by och med några vänner till Jackie från samma skola om de ville komma och fira Jackie och påskafton med oss. Alla var friska, och på det här sättet riskerade vi inte att sprida någon smitta mellan olika orter eftersom vi alla bor här. Vi blev ändå sexton personer, så jag var uppe redan klockan sex för att hinna förbereda allt.

Riset hade jag hämtat på skogspromenaden med Erica och Mattias och deras barn förra helgen, om ni minns den bilden. Bara att dekorera och ställa ut. En gardinlängd som vi inte använder längre fick bli bordsduk. Det brukar alltid spillas, särskilt när det blåser aprilvindar och muggar välter av misstag, så bättre att använda ett tyg som man inte är så rädd om. Ett par paket som jag slagit in tidigare som dekoration på bordet, och stenen med Zingo som Bella målat fick hålla servetterna på plats. En burk med hjärtformade marshmallows som jag hade tänkt dekorera bakelserna med, med de fick bli tilltugg istället.

Mamma och pappa bor visserligen i samma område som vi, men är 70 + och tillhör riskgrupper, så de måste tyvärr stanna hemma. Pappa brukar alltid göra en karta med kluriga frågor till påskäggsjakten, men det löste vi genom att han och mamma kom hit på morgonen och förberedde, och på eftermiddagen när det var dags var de med på FaceTime. Inte som tidigare år, men så nära vi kunde komma utan onödiga risker.

Jag hade stekt hamburgare och halloumi på morgonen så att det bara var att värma på grillen utomhus sedan. För att göra det enkelt, och smittfritt, hade jag beställt hamburgerfickor att ha hamburgaren i, och engångstallrikar till påskbakelserna. Innan gästerna lade på tillbehören på sina hamburgare spritade de sina händer med en stor handspritsflaska som jag köpte för många år sedan och inte haft användning för.

Påskbakelser av två sorter. Brownies med grädde och Anthon Bergs chokladägg, och skuren hallonrulltårta med en persikohalva och spritsad grädde. Två själar, samma tanke – Erica hade gjort precis likadana bakelser som dem i bakgrunden, bara valt nektariner istället för persikor, och bjudit på tidigare på dagen!

Kvällen innan provade jag ett nytt kakrecept, och de var så goda att jag bakade två satser till på morgonen. Choklad med kolafyllning, och så pricken över i – litet havssalt på toppen. Så goda.

Arbetsplatsen, som återkommer som något positivt vecka efter vecka. Jag älskar det här rummet och jag tycker, oftast, att det är väldigt roligt att utreda och skriva.

Den här veckan hittade jag ett nytt filter på mobiltelefonen, och det var också kul på sitt sätt, åtminstone för stunden. Och kanske framförallt för att jag som inte är intresserad av att utforska och använda alla funktioner på min mobiltelefon, faktiskt tog mig igenom en del steg för att lära mig den här tekniken. Hur man gör har jag skrivit om här.

Leiftra återkommer såklart också varje vecka som en av Veckans bästa! Den här veckan red jag dessutom lektion på en annan Islandshäst, och det var så peppande. Det blir så mycket roligare med utmaningar och när man känner att man lär sig något nytt!

Jag har börjat beta av de fyra böcker som den helt nyutkomna Monster i terapi handlar om. Den här veckan läste jag ut Carmilla, den första vampyrroman som skrivits. Tjugofem år innan den mer kända Dracula skrevs, i mitten av 1800-talet. Överraskande bra, jag gav den 4/5.

Jag måste ju visa den här bilden också. Lilla Rimbo, vårt närmsta samhälle där jag hämtar ut onlinebeställda livsmedel till oss och mina föräldrar hos den fantastiska Icabutiken som ni ser en del av till vänster i bild. Så praktiskt och effektivt att kunna sitta hemma och beställa i lugn och ro och kunna hämta ut perfekt packade varor på utlämningsstället på bara några minuter. Den här kvällen skulle jag hämta Jackie i Rimbo, annars hade jag missat den här fantastiska vyn med den dramatiska himlen. Jag såg ett annat läckert motiv som jag inte hade tid att fota, men lägger det på minnet för framtiden. Ett rör som det kom rök ur med den röda himlen och skogen som bakgrund.

Berätta gärna i kommentarerna vad som varit veckans bästa för dig, eller skriv om det i din blogg och länka här till den, så kan vi ladda med ännu mer positiv energi inför kommande vecka!

Lat långfredag

Långfredag. Förr var det en sorgens dag i kristna länder som Sverige. Det ansågs respektlöst att arbeta eller ägna sig åt nöjen den här dagen, då Jesus led på korset för vår skull. De enda hos oss som visar sådan respekt är de här tre. De gör absolut ingenting i dag som ni ser.

Själv gör jag vad jag kan för att hålla humöret uppe i dessa tider. Nu skall jag ta en ridtur i skogen och senare skall jag inviga min nya bakform från Leila och baka brownies. Och så skall jag prova att göra ugnstorkade blommor av tunt skuren ananas. Vi får se hur det går, om det inte blir helt misslyckat kan jag visa i morgon om ni vill se?

Hoppas ni får en fin fredag

Recension: Carmilla, av Sheridan Le Fanu

Jag är ingen skräckläsare, jag har bara läst någon enstaka bok i den genren tidigare. Däremot har jag sett och tyckt väldigt mycket om En vampyrs bekännelse av Anne Rice från 1994, i regi av Neil Jordan, och Bram Stokers Dracula från 1992, i regi av Francis Ford Coppola. Det var väl ungefär så långt mina kunskaper om vampyrer sträckte sig när jag började läsa boken om Carmilla.

Carmilla är en kortroman på bara 115 sidor med ett efterord på tretton sidor. Det är inte mycket om man jämför med normallängden för romaner numera. Men så är ju den här romanen av äldre datum. Den kom ut 1872. Märkligt nog är den inte så känd, denna världens kanske allra första vampyrroman. Betydligt mer bekant är Dracula av Bram Stoker, som kom ut ett halv sekel senare, tydligt inspirerad av just Carmilla.

Den artonåriga Laura bor med sin far och deras tjänstefolk i ett stort gotiskt slott med många fönster och torn på en mycket enslig plats som är belägen i Österrike, på gränsen till Slovenien. Utanför slottets portar sträcker sig skogen flera mil till närmsta bebodda by. Lauras liv är väldigt ensamt, utan några jämnåriga att umgås med, men det ändras i samma ögonblick som en vagn dragen av fyra hästar kommer i sken på vägen förbi slottet och välter. En ung kvinna, Carmilla, lyfts ur vagnen av övriga i följet. Laura känner igen henne från en dröm hon hade som barn, en dröm som först gjorde henne lugn men sedan vettskrämd.

När Lauras far erbjuder Carmillas mor att ställa slottet till förfogande för hennes dotter, så att Carmilla kan återhämta sig under några veckor tills övriga i följet kommer tillbaka från ”en resa som gäller liv och död”, blir det upptakten på både djup vänskap, mystiska händelser, sjukdom och död. I byarna runt omkring slottet dör böndernas unga döttrar helt oförklarligt, samtidigt som vänskapen djupnar mellan Laura och Carmilla till något sinnligt, som Laura dras till, men samtidigt känner motvilja inför. Hon leker med Carmillas vackra hår och njuter av att lyssna till hennes låga, behagliga röst. Men vissa saker är mindre tilltalande, som Carmillas kyla, som inte passar ihop med hennes ungdom, och Carmillas vägran att berätta något om sig själv, sin mor och sin historia.

Inte lång tid efter Carmillas ankomst börjar Laura drömma mardrömmar. Hon ser en svart varelse, likt en stor katt, röra sig smidigt och snabbt i rummet på natten och hon känner hur den kliver upp i sängen då hon sover och sticker henne nedanför halsen. Efteråt tar den skepnad av en kvinna och försvinner ut genom dörren utan att öppna den. Laura blir blekare och svagare. Men Carmilla får henne att må bättre genom att lägga sina armar om hennes hals och viska kärleksfulla ord, som att ”mitt i min oändliga förnedring lever jag i ditt varma liv, och du ska dö – dö, ljuvligen dö – in i mitt”. Carmilla är på flera sätt gåtfull. Hon deltar inte i slottets bönestunder och hon sover nästan hela dagarna. När en last med renoverade tavlor anländer till slottet, finns där en tavla av en av Lauras förfäder, Mircalla (notera anagrammet), som dog hundratals år tidigare. Porträttet är en exakt kopia av Carmilla.

Ledtråd efter ledtråd serveras, men Laura och hennes far och hela tjänstestaben är som förblindade av Carmillas gracila och vackra gestalt, och ser inte att vad Carmilla längtar efter och behöver är Lauras unga blod, för att själv förbli evigt ung och kunna leva vidare oförsvagad.

Jag tyckte väldigt mycket om stämningen i språket och hur historien växte fram. Och hur författaren med små medel lyckades skildra Carmillas snabbt växlande känslor, från kärleksutbrott till iskyla och vrede, och tillbaka igen. Carmilla är en tunn liten bok som gjorde intryck.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 128
Utgivningsdatum: 1872, men den här nyutgåvan: 2015-06-05
Originalets titel: Carmilla
Förlag: Bakhåll
Översättare: Charlotte Hjukström
ISBN: 9789177424260
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris