Den första (4/365) semlan i år hos Mr Cake

Publicerat den av Justnujusthar28 kommentarer

Ni känner väl mig, om jag ser att det serveras semlor på ett konditori med en välkänd och erkänd konditor, då måste jag provsmaka en sådan. Även om den så kallade fettisdagen i år infaller först den 5 mars, alltså om två månader. Vem vet om jag kommer tillbaka till Mr Cake innan dess.

Mitt betyg på semlan blir 3+

Jag valde en liten semla, vilket var alldeles lagom. Själva bullen kändes nybakad och hade ett väldigt fint skuret litet trekantigt lock. Mandelmassan hade en tydlig och fin smak och småbitar av mandel, så som jag gillar. Grädden var fint spritsad och hade en helt perfekt konsistens, men var smaklös faktiskt, inser jag nu när jag tänker på det.

Bellas och Jackies kusin älskar att baka, och fick olika baktillbehör av oss när hon fyllde år i början av december. Och dessutom fick hon en dag med oss till Stockholm och Mr Cake, där hon kanske dessutom skulle kunna ha turen att få träffa en av förebilderna, nämligen Roy Fares. I dag var det dags att ta den där turen till huvudstaden.

Och han var där och arbetade när vi kom. Men när vi hade fikat och jag gick fram och frågade om det var möjligt att få ta en bild på tjejerna och Roy Fares hade han precis gått ut i ett ärende. Typiskt.

Då tog vi en promenad ned till Sturegallerian, vidare till NK, över Hötorget och tillbaka till Mr Cake. När vi kom fram till Mr Cake möttes vi av två tjejer i personalen som berättade att de försökt hålla kvar Roy Fares tills vi skulle dyka upp, så att vi skulle få ta en bild, men nu hade han varit tvungen att gå iväg igen.

Vi beställde lunch och hoppades att han skulle dyka upp innan det var dags för oss att ta bussen hem igen, men tyvärr gjorde han inte det. Dagens lärdom: skjut inte upp det som kan göras direkt, då kan tillfället gå dig förbi. Men Ida var glad ändå, hon hade ju i alla fall fått se Roy Fares i verkligheten.

På bussen hem klarade jag att läsa en bok utan att må illa, så snart kommer det en recension av den. En väldigt välskriven och också väldigt rå kriminalroman.

Hoppas att ni också har en fin kväll!

Här hittar du fotoutmaningen där du tar ett foto till 365 olika teman under året, samt alla deltagare.

♥

… i ett samhälle där alla slipar på ytan

Publicerat den av Justnujusthar13 kommentarer

… blir det jävligt tomt i bröstet…

Jag rensar bland mina inlägg, och hittade ett utkast från 2015 som jag aldrig publicerade. Jag hade läst ett inlägg på Instagram skrivet av Paolo Roberto, som ofta säger det som behöver sägas, rakt på sak och utan krusiduller. Jag tycker att det han sade var väldigt tänkvärt, så här kommer inlägget med citatet tre år senare:

Du har för i helvete ett ansvar! För barn gör inte som du säger utan de gör som du gör. Svensken är ett av de folk som bantar mest på hela jorden… Och att folk kastar bort sina liv på olika metoder som GI, LCHF och 5:2 är tråkigt MEN det riktigt tragiska är att dessa dieter skapar ångest kring våra kroppar! För den som plågar sig igenom olika dieter visar genom sitt agerade att det är viktigare att vara smal än att vara lycklig…

Ni som sitter framför era barn vid middagsbordet med tre salladsblad, två ägg och fyra skedar kvarg har ett ansvar för att var femte tjej någon gång inte gått till skolan för att de känner sig fula. Det är faktiskt så att studier av lycka och olycka visar att svenska 11-åringar är näst lyckligast i världen, ‪vid 13‬ år har lyckan minskat och ‪vid 15‬ år är de minst lyckliga i världen. Detta beror inte bara på ångest kring kroppen, men i ett samhälle där alla slipar på ytan blir det jävligt tomt i bröstet…

 

Här kan man följa Paolo på Instagram

 

Recension: Mellan himmel och Lou, av Lorraine Fouchet

Publicerat den av Justnujusthar17 kommentarer

Tänk om den första bok jag läser i år sätter nivån för årets kommande läsning, det vore fantastiskt. För det är precis vad den här romanen är, fantastisk. Lågmäld med snåriga relationer och outredda känslor, förtvivlan och lycka, men mest av allt hopp. Och så någon komisk kommentar just när det är som mörkast, så att man skrattar till precis när tårarna är på väg. En berättelse som känns lika äkta som livet självt.

Jo och Lou har lämnat det hektiska Parislivet där Jo arbetat som specialistläkare. De njuter av att få bli gamla tillsammans på sin favoritplats på jorden, den lilla ön Groix utanför Bretagnes kust i Frankrike. Ön är bara sju kilometer lång och tre kilometer bred med drygt 2000 invånare, vilket gör stämningen mellan öborna familjär.

Vårt första möte blir med Jo, när han sitter längst fram i kyrkan med rödsprängda ögon på sin älskade hustrus begravning och undrar vad det var som gick fel. Det borde ju ha varit han som lämnade först, inte hon, så full av liv och bara drygt femtio. Hon var den varmhjärtade och omtänksamma, den som höll ihop familjen och kontakten med vännerna. Han gav sin kärlek och tid till henne och till arbetet, och till Pomme, ett av barnbarnen. För övriga i familjen har han varit mer som en skuggfigur, som funnits där men inte varit särskilt engagerad eller delaktig.

Lous plötsliga bortgång sätter igång en lång rad av händelser då det mesta blir ifrågasatt och omprövat. Som sin sista vilja ger Lou i uppdrag till Jo att se till att deras barn blir lyckliga:

”Du var en fantastisk älskare, en underbar make, men en frånvarande far. Din far och  din farfar gav sig ut på sjön och du har gjort samma sak. Dina förfäder vigde sina liv åt havet, själv vigde du ditt åt sjukhuset. Våra barn har klarat sig bra yrkesmässigt, men de är inte lyckliga. Att juristen läser upp det här brevet för dig i dag betyder att jag inte längre kan göra något för dem. Det är upp till dig nu.” (citat från sidan 37)

Vi får följa hur familjen kämpar på olika sätt för att nå fram till varandra, nu när Lou inte finns med dem längre som det sammanhållande kitt som hållit ihop familjen. Precis som i de flesta familjer rymmer den här familjen både hemligheter och lögner, svek, brustna relationer och otrohetsaffärer. Men också väldigt mycket ömhet, värme och kärlek.

Min abstinens när boken var utläst, efter den underbara berättelsen och den mysiga miljön, fick  mig att läsa på om ön Groix och staden Lorient, som ligger drygt en mil från ön på fastlandet. Groix hamnar definitivt på min bucket list över platser jag vill besöka.

Mellan himmel och Lou är den första bok jag läser av Lorraine Fouchet, nu vill jag läsa flera. Jag ser fram emot nästa översatta bok som kommer i juni i år; Poste restante, ett brev till Locmaria, som också utspelar sig på ön Groix.

Betyg: 4/5

Antal sidor: 408
Utgivningsdatum: 2018-03-20
Förlag: Sekwa
Originaltitel: Entre ciel et Lou
Översättare: Anna-Stina Johnson
Formgivning: Pär Wickholm
ISBN: 9789188697080
Finns att beställa hos bland andra Bokus, Adlibris

♥