Vilken härlig lördag vi hade på barnkalas! Uno fyllde dos (okej, dålig humor, men Uno fyllde faktiskt 2 år). På bilderna är det storebror Max som testar om paraplyet fungerar ☔️
Erica hade ordnat rena kafferepet med hembakade kakor, muffins och tårta på Babblarna-tema. Mysigt! jag föreslog att vi skulle testa paraplyet som Uno fick med Babblarna på, och i brist på regn den här soliga dagen hällde Mattias vatten ur ett glas. Det räcker med litet för att roa små barn ♥
Av flickorna fick jag de här fina kopparna och asken med ugglor på Mors dag ❤️ Nu när jag tittar ut inser jag att vi inte hissade flaggan. Jag måste komma ihåg det framöver, det är så fint och festligt med den hissad.
Sedan firade vi med tårta! Nej, skämtar bara. Det här är tårtor och kakor som jag har bakat till andra tillfällen. Jag och tjejerna var hemma hela dagen, men de åt rester från en stor laddning med quinoasallad som jag lagat dagen innan och jag värmde köttfärs och ris i stekpannan. Kulinariskt och festligt ;)
Jag satt här och arbetade med några texter som känns som slöseri på tid eftersom de inte tillför något till min egen forskning, och jag tycker att jag har fullt upp med den. Men, det är en litteraturkurs som måste klaras av för att få disputera, så bara att göra även om det känns surt. Ljuset i mörkret var att dricka gott kaffe ur den ljuvliga koppen från Jackie och Bella!
Bilder från det ena och det andra kommer in i bloggen så snart jag hinner. Har flera deadlines den här veckan, men sedan blir det kanske litet lugnare. Jag saknar att hinna titta in hos er också. Snart så!
Aldrig är väl gräset så grönt som i maj! Och det är väl bara i maj man blir lycklig av att se gräsmattan full med små gula maskrosor 😄🌼
I helgen har jag arbetat med ett nytt lektöruppdrag och hunnit med att både skriva utlåtandet och att fakturera för det. Och så har jag fortsatt med mitt röjningsprojekt inomhus, och snart är det dags att ta itu med uthusen. Men just nu bara njuter vi, Shelly och jag 🧡
Fotot som bakgrund till boken är mitt eget, från en picknickfrukost jag förberett för ett par år sedan när barnen hade sommarlov. Undrar om det fungerar som lockbete för att få upp dem på morgnarna även denna sommar..?
Jag tittar in i Elsa Billgrens blogg med jämna mellanrum, för inspiration och en peppande känsla som alltid strömmar från hennes inlägg. Även när hon skriver personligt om de mörkaste upplevelserna, som att drabbas av cancer och inte kunna bli gravid igen, så lyser värmen och hoppet igenom. Så, när jag blev tillfrågad om jag ville läsa och recensera hennes bok, tackade jag glatt ja och väntade mig en feelgoodbok med viss svärta. Och det är så jag upplever den nu när jag har den i min hand.
Boken är som en spegelbild av blogginläggen, med personliga texter om längtan, drömmar, besvikelser, sorg och kärlek till familj och vänner, till ett hus på landet och loppisfynd, till hemgjord svartvinbärskompott och till frukostar som får gästerna att känna sig omfamnade som av ett mjukt och fluffigt täcke. Elsas berättelser är okonstlade, nakna och berörande. Som när hon berättar om hur hon kämpade för att må bra efter att ha genomgått en canceroperation, och plötsligt kände sig säker på att ett sommarhus på Gotland skulle kunna rädda henne från sorgen och rädslan. Pontus, hennes man, åkte över till ön och tittade på fem hus. När de vann budgivningen på ett gammalt kalkstenshus från början av 1900-talet uteblev lyckokänslan, och när de kom ned till huset allihop, och Elsa fick se det för första gången i verkligheten, var det bara besvikelse och ångest hon kände. Jag känner så igen mig i Elsas tro på att alla problem skall gå att lösa om man bara bestämmer sig för det. Men när det gäller sorg finns det ingen quickfix.
Det som tycks vara Elsas metod för att hantera och ta sig igenom sorgen är att aktivera sig, och distrahera sig. Och det gör hon. Hon lagar mat (det är många recept på mat och bakverk i boken), syr kläder, åker runt och fyndar på loppisar och inreder sommarhuset. De bjuder över familj och vänner och hon börjar springa, inte så snabbt, men långt. Alla vi som måste aktivera oss för att få en lugn stund i huvudet, utan det ständiga flödet av tankar och planer, kan känna igen oss i hur bra man mår av fysisk ansträngning. Som om man flyttar över den mentala ansträngningen till kroppen att ta hand om en stund under tiden huvudet får vila.
Berättelsen om hur Elsa tar sig igenom sin svåraste tid varvas med många tips, till exempel om att inreda med naturen i fokus, tricket med stilleben, hur man skapar harmoniska rum och hur man kan loppisfynda. Ett är att använda sig av så kallade loppisledord, det vill säga ord som tillsammans bildar ett tema som sedan blir riktlinjer för det man håller ögonen öppna för. Elsas ledord just nu, eller då hon skrev boken, var Sommarhus i Tisvilde, i en Dorset-trädgård och torka i Toscana. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att fynda på loppis, men tanken att utgå från några väl uttänkta ledord har fått mig både nyfiken, inspirerad och sugen på loppisar, vem kunde tro det!
Mira Wickman har tagit fotografierna som återkommer med minst ett per uppslag. De är alldeles ljuvliga. De har alla de dämpade, jordiga toner som är så karaktäristiska för 2021 och ett fantastiskt ljus. Det är fotografier på schersmin i en gammal kanna framför ett öppet fönster, det är dukade frukostbord som får mig att vilja sitta till bords hela förmiddagen och äta yoghurt med hemlagad granola, ägg, surdegsbröd med avokado och havssalt med chilipeppar, kaffe, färska bär i en skål och ost på en skärbräda. För mig som skulle kunna leva på bara frukost är det drömmiga bilder. Det är bilder på Elsa, Pontus och sonen Lynn vid rågåkrar, i loppisbutiker och vid Gotlandshuset, det är bilder på bad och på mat och bakverk förstås. Man kan bläddra litet i den då och då för inspiration, pepp och feelgoodkänsla, och man kan som jag läsa den från början till slut för en maxad upplevelse.
Mitt betyg: 4/5
Antal sidor: 168 Utgivningsdatum: 2021-04-19 Förlag: Bookmark förlag Medarbetare: Bea Hellman, (form) och Mira Wickman (foto)
