Författare: Justnujusthar

Om att fota böcker och att komma i sina jeans

Publicerat den av Justnujusthar8 kommentarer

Ibland lägger jag bara upp en bild från förlaget på den bok jag läst och skriver om här i bloggen, men jag gillar ju att både ta egna och titta på andras bilder, så oftast försöker jag kombinera text med bild för både min och er skull.

I dag är det otroligt fint vårväder, och det kan man ju faktiskt ana på bilden. Men man ser inte vilken bok det är jag läst och inte så snyggt när jag är kapad under knäna. Tack till Tofflan, som en gång påpekade att det såg väldigt konstigt ut när jag beskurit en bild på mig så att huvudet inte var med ;) Numera försöker jag få med både huvud och fötter, och det gick inte så bra här.

Litet kul att boken heter Stormvarning och att trädet jag klättrat upp på föll just i en storm. Men det hade fungerat bättre om jag hunnit fota boken innan snön försvann, nu blir det bara konstigt med en bok som utspelar sig på vintern och bilden är fotad en dag då det ser ut som vår.

Det enda jag kan fundera på när jag ser den här bilden, är när det kan vara dags att byta ut den torra enbusken och ljungen i krukorna mot vårblommor som penséer. Solen lyser så skarpt på bokomslaget att man inte ens kan ana vilken bok det är.

Till slut gav jag faktiskt upp, skippade att fota boken och satt med ansiktet mot solen och drack mitt kaffe istället. Till recensionen som jag tror kommer i morgon skall jag ta en annan bild som förhoppningsvis blir bättre, den här boken förtjänar det.

Och eftersom min blogg inte bara är en kanal för att kunna tipsa om böcker och socialisera med andra bloggare, utan även min lightdagbok, så måste jag ju skriva om ett mål som jag uppnått. Jag provade nämligen motvilligt mina jeans i dag. Jag var beredd på att det skulle ta stopp ungefär vid låren, eftersom det är minnet jag har kvar sedan sist jag provade.

Jag har träningskläder ungefär 80% av tiden och klänning 20% av tiden, så det var minst två personer (jag nämner inga namn, men de börjar på B och J) som var skeptiska till dels att jag skulle kunna ha mina jeans, dels att jag skulle använda dem. Träningen för att bli av med smärtan i höften verkar ha givit effekt även på kroppsformen, för jeansen passade ju. Vad praktiskt :)

Hoppas ni har en fin dag där ni är, och att ni också får litet sol på er!

Tillägg: Här är en länk till min recension av Stormvarning. Visst blev det väl bättre med den bakgrunden till boken än de här bilderna?

♥

Recension: Drömmen runt hörnet av Lucy Dillon

Publicerat den av Justnujusthar3 kommentarer

Lucy Dillons romaner utspelar sig alltid i den fiktiva, idylliska småstaden Longhampton. Den här gången är det Lorna som återvänder hem för att börja om och för att förverkliga en dröm. Hon skall driva ett eget galleri och sälja tavlor och annan konst av lokala konstnärer. Hon bär på en hel del obearbetade händelser i det förflutna, inte minst i förhållande till sina föräldrar som båda gick bort alldeles för tidigt, och tänker att hon äntligen skall få utrymme för både egna tankar och sina tavlor i lägenheten ovanpå galleriet.

Det utrymme som Lorna planerat för sig själv fylls dock snabbt upp av en ung, förtvivlad släkting som flyr hemmet, bästa väninnan som hamnat i trubbel samt en erkänd, kärv och till åren kommen konstnär och två hundar. De fyra kvinnorna står alla inför förändringar i livet. Lucy Dillon skildrar deras olika sätt att hantera det och vänskapen som växer fram mellan dem med både värme och trovärdighet. De får kämpa för sin lycka, men som alltid i Lucy Dillons romaner ordnar det sig till sist. Och såklart rymmer berättelsen också en hel del kärlek och förvecklingar av olika slag.

Den svenska titeln på Lucy Dillons åttonde och senaste roman, ”Drömmen runt hörnet”, ger enligt min mening en för enkel och lättsam bild av bokens innehåll. Originaltiteln, ”Where the light gets in”, gissar jag är inspirerad av Leonard Cohens låt ”Anthem”, och speglar djupet och allvaret i berättelsen mycket bättre. Det som gör att jag inte kan motstå Lucy Dillons böcker är just att hon skildrar så inkännande det som Leonard Cohen beskrev som ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in”. Det är genom sprickorna som ljuset tar sig in. Vi har alla upplevt att vara sorgsna och trasiga, vi har alla våra sprickor och det är det som gör oss mänskliga. Att läsa Lucy Dillons böcker innebär stor igenkänning.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 428
Utgivningsdatum: 2019-01-31
Förlag: Forum
Originaltitel: Where the light gets in
Översättare: Ann Björkhem
Formgivning: Anna Henriksson
ISBN: 9789137153681
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

Godmorgon onsdag med tips om hur du blir smärtfri i ländrygg och höfter

Publicerat den av Justnujusthar5 kommentarer

Den här veckan är det sportlovsvecka för Uppsala, så ingen dansträning för Bella och Jackie eftersom dansskolan tillhör den regionen. Här är det sportlov nästa vecka.

En väldigt annorlunda känsla för både tjejerna och mig, med så mycket extra tid. Normalt lägger vi ungefär 12 timmar i veckan enbart på resor till och från dansskolan/gymmet och själva passen. Nu har vi plötsligt 12 timmar över. För mig är det inte riktigt 12 timmar, jag tränar ju på mitt gamla gym istället. Men det gör jag i samband med att jag lämnat tjejerna i skolan, så ingen extra resväg.

Jag har ju lovat att berätta vad jag fått för tips från de två naprapater jag gått till på grund av smärtan i min höft. Vad man kan göra för att bli smärtfri beror ju så mycket på varför man har ont, och var såklart, men de råd jag fått är ingenting som kan skada att följa, så bara att testa.

Först trodde man att min rygg var böjd som ett C, med ett tippande bäcken som backslashtecknet /, men så är det inte säger min andra naprapat. Jag har rak rygg, men tippande bäcken som det där backslashtecknet på grund av mitt kortare ben efter bilolyckan i tonåren. Tidigare kompenserade jag för det genom att vara tränad, så kroppen höll ihop ändå. Jag hade aldrig ont. Men så bytte jag träning och ridning mot läsning, och då försvann musklerna och stabiliteten i kroppen. När jag överbelastade rygg och höft förra våren verkar det som om jag fick en inflammation i ligamenten i höften. När jag red blev det ännu värre. Det kan tydligen ta år för sådant att läka. Nu har det gått nio månader.

Så, vad kan jag själv göra? Förutom att få hjälp av naprapaten då och då måste jag bygga upp stabilitet och styrka igen. Särskilt i rygg, mage och säte. Att det gör litet ont vid belastning är ingenting att vara rädd för, bara att träna på. Så det gör jag. Särskilt bra övningar är marklyft, höftlyft, olika övningar med gummiband som tränar sätet och höfterna och så övningar för magmusklerna. Dessutom är jag noga numera med att ha inlägg i skon för att justera så att benen blir åtminstone ungefär lika långa. Jag har till och med inneskor för att kunna ha inläggen.Jag använder även en sådan här pressure ball. Den ser ut som en bandyboll och är stenhård. Den placerar jag mellan de muskler som skall masseras och till exempel en vägg, och så lutar jag mig emot den och låter den trycka på de ställen där det smärtar. För mig är det höften och ländryggen. Första gången var det så smärtsamt så att svetten rann i ansiktet, men nu går det mycket bättre. Bara att vara envis och bita ihop. Den här bollen kommer verkligen åt musklerna på djupet och stimulerar, gissar jag, blodtillförseln till de ställen där det gör ont, och också mjukar upp de muskler som är stela.

Stretching är också bra för att tänja ut de muskler som är stela och som drar ihop kroppen. Jag gör bland annat de här övningarna  för att stretcha höfter och ländrygg.

Den andra naprapaten jag gick till poängterade att det är viktigt med andningen och att stå rakt på foten, inte har mer belastning på framdelen av foten eller på hälen. Här finns ett inlägg att läsa om andningens betydelse. Googla, det finns säkert många fler bra artiklar.

Glömde nästan en viktig sak, nämligen att förändra hjärnans sätt att tolka signaler och korrigera kroppen efter dem. I mitt fall skjuter ena höften ut när jag tippar åt det håll där benet är kortare. Hjärnan har efter alla år korrigerat för det och skickar signaler om att jag är sned när jag sedan lägger i inlägg och faktiskt är rak. Hjärnan måste lära om. Ett exempel på det: När jag kör bil sitter jag rakt med överkroppen, men snett med underkroppen. Jag vrider liksom fram ena höften litet. När jag bestämmer mig för att nu skall jag sitta helt rak, då känns det fel. Hjärnan har under så många år tolkat att rätt för mig är att vara sned, så när jag är rak känns det inte bra. Nu tvingar jag mig att vara rak. Tänker på att sittbenen skall vara i lod och att skulderbladen skall ligga emot ryggstödet i bilen lika mycket.

Och hur fungerar det här upplägget för mig? Bra! Smärtan är inte borta, men den är inte lika intensiv som förut. Jag skall faktiskt prova att rida igen och se om det fungerar nu.

Hoppas att ni fick något bra tips, och kommentera gärna här nedanför om ni har andra bra råd om vad man kan tänka på för att slippa smärta i särskilt rygg och höfter!

 

Här finns ett bra inlägg om ländryggssmärta och vad man kan göra åt det.
Här finns ett lika bra inlägg om smärta i höften.

♥