Kategori: Film, litteratur, musik, teater

Skriver man vetenskapliga texter är det lätt att bli väldigt strikt och svårläst. Det är faktiskt enklare att skriva obegripligt än att skriva begripligt. Jag skall ge ett exempel längre ned i texten på hur jag själv på fullt allvar har formulerat mig.

Under en lång period av många år läste jag nästan enbart böcker och texter som hade att göra med mitt avhandlingsämne, jag tyckte inte att det fanns tid till annan läsning. Så fel det var, det inser jag efter att jag tog upp läsningen av skönlitteratur igen för några år sedan.

Att läsa skönlitteratur ger så otroligt mycket. Det är inte bara nöjesläsning och avkoppling, man inspireras och man lär sig mycket också, om allt möjligt. De senaste veckorna har jag i skönlitterära romaner läst och lärt mig en del om:

* medeltida tortyrmetoder,
* miljörättsfrågor,
* FNL och den vänsterradikala vågen 1968,
* hur man kallpratar och
* hur man anlägger en lummig och fin trädgård.

Det jag ofta tänker på när jag läser romaner, är hur de är skrivna, det vill säga själva hantverket. Jag försöker tänka på hur historien håller ihop från början till slut och hur författarna använder språket för att förmedla en viss känsla. Ibland är jag faktiskt mer intresserad av hur boken är skriven än av själva berättelsen.

När man skriver ett stort och omfattande arbete får man mängder med bonusinformation under resans gång. En hel del måste man avgränsa sig ifrån, hur svårt det än är. Jag brukar tänka på hur författare till skönlitterära romaner har gjort, om de har lyckats avgränsa sig och hålla sig till den så kallade röda tråden, eller om de har förälskat sig så mycket i formuleringar och utvikningar att boken blivit överlastad och förlorat sin skärpa.

Jag brottas just nu själv med information som jag inte kan bestämma mig för om det är viktigt för min bok, eller om det är sådan bonusinformation som skall strykas och kanske användas vid ett annat tillfälle, i en annan bok. Nämligen frågan om Sverige skall föra officiell statistik om befolkningens etniska fördelning. Väldigt intressant läsning om Sveriges ställningstagande i frågan och om Europarådets syn på saken.

Och här kommer något jag själv måste skratta åt när jag läste igenom vad jag skrivit… Jag som avskyr byråkratsvenska har formulerat en mening som består av 37 ord! Jag förstår ju nu i efterhand knappt själv vad jag menat. Innan jag redigerade texten lät det så här:

”I det första utlåtandet om Sveriges efterlevnad av ramkonventionen om nationella minoriteter rekommenderades Sverige att överväga om ytterligare initiativ kunde införas eller utvidgas för att utöka tillämpningsområdet och öka exaktheten för statistiska uppgifter om befolkningens etniska fördelning.”

Det här skrev jag innan jag kom igång med att läsa skönlitteratur igen. Nu inser jag på riktigt hur svårt det är att skriva begripligt om något som är komplicerat, men jag tycker att man har en skyldighet att göra det.

Det var det, om att skriva begripligt och att läsa skönlitteratur. Jag är nyfiken på hur ni andra skriver, oavsett vad ni skriver. Vad inspireras ni av? Tycker ni att det är svårt att få till formuleringar ni är nöjda med?

.

Ps. Om ni undrar vad den där meningen med 37 ord egentligen handlade om, så var det att Sverige hittills vägrat att följa de rekommendationer som Europarådet givit om att föra statistik om de nationella minoriteterna i landet, såsom romer och samer. Trots att det innebär att Sverige därmed inte lever upp till kraven i bindande internationella överenskommelser. En intressant men väldigt knepig fråga som jag nog inte bör utelämna i min bok.