Makten av Naomi Alderman – Söndagens smakbit ur en bra bok

Mari, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Mari som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

För er som kanske inte känner till den här boken kan jag berätta att den tillsammans med bland andra Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò var nominerad till Baileys Women’s Prize for Fiction förra året. Vann priset gjorde Makten. Då förstår ni vilken hög klass den håller.

Jag har inte läst så långt än, men de inledande sextio sidorna har fångat mig helt och hållet. Jag brukar passa på att träna när mina döttrar har danslektion, men nu vill jag helst bara sitta i loungen medan jag väntar, läsa den här boken och få veta hur det skall gå.

Citatet är från sidan 30:

Hans hand känns som om han har blivit stungen av en insekt. Han tittar ned för att slå bort den, men det enda som vilar på hans hand är hennes varma handflata. Förnimmelsen växer, oavbrutet och snabbt. Till en början är det ett nålstick i handen och underarmen, sedan en svärm av surrande krypningar, sedan smärta. Han andas alldeles för snabbt för att kunna ge ifrån sig något ljud. Han kan inte röra vänsterarmen. Hjärtat bultar i öronen. Bröstet är hopsnört. Hon fnissar fortfarande, mjukt och dämpat.

Enligt baksidestexten händer något med tonåriga flickor som ger dem kraft och därmed makt. ”En liten justering av verkligheten, och en hel värld sätts i gungning.” Jag återkommer inom kort med en recension.

 

Söndagens smakbit ur en bra bok – Mareld, av Camilla och Viveca Sten

Marie, på bloggen Flukten fra Virkeligheten, håller tillsammans med Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.

I dag är det Marie som håller i utmaningen, och jag bjuder på en smakbit ur den här boken:


Mareld är den avslutande delen i rysartrilogin om Havsfolket. Böckerna riktar sig till slukaråldern, men kan absolut läsas och uppskattas även av vuxna. Övernaturligheter hämtade från nordisk folktro möter skärgårdsskrock och det är både väldigt skrämmande, spännande och vackert beskrivet. Kärleken till havet och skärgården lyser igenom berättelsen. Det är rent magiskt.

Den första delen var framförallt väldigt mystisk med en krypande spänning. I andra delen trappades det skrämmande upp och blev mer konkret. Nu skall alla trådar dras ihop, och redan i första kapitlet blir det rysligare än i någon av de tidigare böckerna när en Waxholmsbåt oförklarligt fryser fast i isen under en av sina turer och alla ombord försvinner.

Citatet är från sidan 15:

Flippa ser att gestalten närmar sig båten. Det är en man, det är hon nästan säker på. Ansiktet är dolt och rörelserna ansträngda och liksom släpande. Han är mycket mager. Filippa känner en rysning gå nedför ryggraden.
”Titta!” ropar tjejen i den rosa jackan. ”Hur kan vi få ombord honom?”
”Det borde finnas en stege”, säger en kvinna med rött hår. ”Kanske på andra sidan?”
Mamma, vill Filippa säga, men rösten fastnar i halsen. Hon kan inte skaka av sig känslan av att något är fel. På inga villkor borde de fälla ned stegen.

 

Min recension av Mareld kommer i bloggen på torsdag. Läs gärna vad jag skrivit om Djupgraven, som är den första delen i serien om Havsfolket, och om Sjörök, som är den andra delen i serien.

 

Den sista flickan, av Nadia Murad


Den här boken kom ut i maj och är en av de böcker jag verkligen velat läsa. Ändå har jag dragit mig för det ända tills nu på grund av det tunga ämnet. Boken är Nadia Murads berättelse om hur hon levde med sin familj i en liten by i norra Irak när IS år 2014 började sitt maktövertagande i området. Många män sköts när de vägrade att konvertera från yazdanism till islam och tusentals kvinnor och unga flickor över åtta år togs som sexslavar. De såldes eller skänktes till olika IS-anhängare, misshandlades och våldtogs. Fortfarande är tusentals yazidiska kvinnor tillfångatagna.

Jag minns nyhetssändningarna från hösten 2014, då hjälpsändningar släpptes ned av flyg på Sinjarbergen till de minst 30.000 människor som flytt dit när IS påbörjat folkmordet av yazidier. Nadia Murad berättar om hur folket levde innan folkmordet påbörjades, hur det gick till när IS tog över och vad hon och många andra tvingades uppleva och hur hon efter att ha lyckats fly nu arbetar som goodwillambasadör för FN och kämpar för att IS-anhängarna skall bli åtalade för folkmord.

Citatet är från sidan 137:

”När IS tog över Sinjar och började kidnappa yazidier kallade de sina mänskliga krigsbyten för sabaya (sabiyya i singular), vilket hänvisade till de unga kvinnor de köpte och sålde som sexslavar. Det var en del av deras plan för oss, som har sitt ursprung i en tolkning av Koranen som sedan länge var bannlyst av världens muslimska samhällen men om skrivits in i de fatwa och pamfletter som IS offentliggjorde innan de anföll Sinjar. Yazidiska flickor uppfattades som otrogna, och enligt IS-krigarnas tolkning av Koranen är det ingen synd att våldta en slav. Vi skulle locka nya rekryter att bli soldater och skickas runt som belöningar för  lojalitet och gott uppförande. Alla på bussen skulle möta det ödet. Vi var inte längre människor – vi var sabaya.”

Det här är en bok som alla borde läsa. Ämnet är tungt, men det som  hände berättas på ett rakt och osentimentalt sätt, vilket underlättar läsningen. Berättelsen är lika viktig att läsa som de vittnesmål vi läser av överlevande från förintelsen under andra världskriget.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 329
Utgivningsdatum: 2018-05-15
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Originaltitel: The last girl. My story of captivity, and my fight against the Islamic State
Översättare: Manne Svensson
Formgivning: Nina Ulmaja
ISBN: 9789100173685
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris