Recension av Anne Swärds senaste roman: Vera

Publicerat den av Justnujusthar2 kommentarer

Alldeles nyss fick vi veta att Anne Swärd blir ny ledamot i Svenska Akademien. I september 2017 läste jag hennes då helt nyutkomna roman, Vera. Så här skrev jag om den:

Året är 1945 och det har precis blivit fred i världen. Sandrine kommer till Sverige, under falskt namn och med någon annans väska i sin hand. Sju månader senare hålls ett påkostat och vackert vinterbröllop hos den välbärgade familjen Ceder. Sandrine skall gifta sig med den dubbelt så gamle kvinnoläkaren Ivan Ceder, som sökt dispens för vigseln eftersom Sandrine ännu inte är giftasmyndig.

Hela bröllopsföljet har trots snöoväder tagit sig ut i båtar till den ö i skärgården där brudgummen bestämt att vigseln och bröllopsfesten skall hållas. Den unga brudens kropp har snörts hårt, hårt, men det går ändå inte att helt dölja i vilken situation hon befinner sig. Stämningen är ödesmättad. Under natten föds barnet under dramatiska former ute på ön, där hela bröllopsföljet tvingats bli kvar på grund av ovädret.

Det vi anat från första sidan bekräftas gång på gång. Det står inte rätt till varken med Sandrine, äktenskapet eller barnet. Inte heller med släkten Ceder, i vilken Sandrine nu blivit ingift. Alla bär på hemligheter. Det frusna, närmast klaustrofobiska, tonläget vittnar om både tidigare och kommande katastrofer. Nutid varvas med tillbakablickar och minnesbilder, och sakta läggs pusselbit till pusselbit tills vi anar hela bilden.

Det här är en roman med ingredienser som uppbrott, svek, övergrepp, kärlek och lögner. Anne Swärd har en förmåga att beskriva det som sker med små nyanser som inte säger så mycket, men som samtidigt säger allt. Du dras in i den dova, förlamande stämningen och kan inte släppa taget. Till slut börjar du önska att något skall hända, vad som helst, bara det sker en förändring. Och självklart gör det det.

Vera är författarens fjärde roman. Den första, Polarsommar, nominerades år 2003 till Augustpriset. Jag skulle inte bli förvånad om Anne Swärds författarskap kommer att hedras med ännu en Augustnominering i höst för romanen Vera.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 345
Utgivningsdatum: 2017-09-01
Form: Acedo, Sara R
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100172336
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris med flera

 

Ps. Vera blev inte nominerad, vilket jag fortfarande tycker är förvånande. Vinnaren år 2017 blev dock den helt utan konkurrens bästa bok jag läste det året, nämligen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru. Jag har skrivit om den här.

♥

 

Verklighetsbaserade romaner i veckans topplista

Publicerat den av Justnujusthar12 kommentarer

Varje tisdag presenterar Johannas deckarhörna temat för en ny topp fem. Den här veckan är temat: Verklighetsbaserade romaner, och här är min trave med romaner som har en tydlig koppling till en verklig händelse och/eller en person.

Jag berättar om fem av dem:

♥  Den bok i den här traven som man kanske kan tro är enbart fiktion, är Björnstad. Den handlar om hur man i vissa grupper förlåter vinnare för att de skall fortsätta att ge gruppen framgång. Staden finns inte i verkligheten och inte personerna i berättelsen, men handlingen baseras på verkliga händelser. Fredrik Backman intervjuade många människor, både förövare och offer i samma miljö med tystnadskultur som i Björnstad, för att kunna skriva den här boken och så här svarade han när jag intervjuade honom:

”Jag fick skämmas mycket, konfrontera mig själv en hel del, för många av historierna handlar ju om att det man utsätts för är lika fruktansvärt som att sedan inte bli trodd. Att alla försökte sopa det under mattan. Och jag är ju en del av det, både de gånger jag själv suttit i omklädningsrum utan att säga ifrån och de gånger då jag köpt kepsar och tröjor och matchbiljetter för att heja på ett lag som inte heller säger ifrån.

Det finns en stor kollektiv skuld när man är en del av en kultur som alltid har som instinkt att hålla tyst om stor ondska för att skydda sina gemensamma intressen, jag har själv varit en del av många sådana kulturer, jag är det fortfarande. Nu senast förra säsongen när mitt favoritlag i amerikansk fotboll, Dallas Cowboys, värvade en spelare som tidigare dömts för vapenbrott och misshandel av sin flickvän. Det sabbade min kärlek till det laget en hel del, även om spelaren nu inte längre är kvar.”

♥  Romanen Domaren är en väldigt intressant och välskriven roman om liv och död, ansvar, svek och skuld. Den gjorde ett stort intryck på mig genom att vara förvånansvärt trovärdig. Svaret fick jag i författarens tack i slutet av boken: ”Min historia har sitt ursprung i ett fall i överrätten (High Court) 1990 där han (Sir Alan Ward) var domare, och ett annat fall i appellationsdomstolen år 2000.”

♥  Godnatt, jord anses vara den första av, och stilbildande för, arbetarförfattarnas romaner som baserar sig på deras egen bakgrund. Romanen skildrar statarnas liv på ett gods i Sörmland; vardagsslit, kuvad längtan och okomplicerad glädje. Den lyfte för första gången fram statarnas liv och det blev uppenbart för väldigt många hur stort förtrycket och fattigdomen var.

♥  Eftersom memoarer räknas som skönlitteratur tar jag med Nadia Murads berättelse om sin fångenskap och kamp mot Islamiska staten. Nadia Murad är en yazidisk människorättsaktivist och goodwillambassadör för FN. Förra året tilldelades hon tillsammans med Denis Mukwege Nobels fredspris ”För deras insatser mot användandet av sexuellt våld som vapen i krig och väpnad konflikt”.

Den sista flickan är Nadia Murads berättelse om hur hon levde med sin familj i en liten by i norra Irak när IS år 2014 började sitt maktövertagande i området. Många män sköts när de vägrade att konvertera från yazdanism till islam och tusentals kvinnor och unga flickor över åtta år togs som sexslavar. De såldes eller skänktes till olika IS-anhängare, misshandlades och våldtogs. Fortfarande är tusentals yazidiska kvinnor tillfångatagna.

Jag minns nyhetssändningarna från hösten 2014, då hjälpsändningar släpptes ned av flyg på Sinjarbergen till de minst 30.000 människor som flytt dit när IS påbörjat folkmordet av yazidier. Nadia Murad berättar om hur folket levde innan folkmordet påbörjades, hur det gick till när IS tog över och vad hon och många andra tvingades uppleva och hur hon efter att ha lyckats fly nu arbetar som goodwillambasadör för FN och kämpar för att IS-anhängarna skall bli åtalade för folkmord.

♥  Tio över ett  är en väldigt fin och välskriven berättelse som tilldelades Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok för tre år sedan. Den ger ett inifrånperspektiv av hur det kan vara att som ung leva i gruvstaden Kiruna. Den skildrar Majas rädsla över de förändringar som sker; flytten av staden, pappans arbete mer än en kilometer ned under jorden, sprängningarna och så bästa vännen som måste flytta med sin mamma till en annan stad och inte kommer att gå i samma skola som Maja.

Författaren, Ann-Helén Laestadius är själv uppvuxen i Kiruna och en av alla gruvarbetarbarn. Hennes pappa arbetade under jord precis som Majas pappa i boken. Hennes barndomshem är ett av de hus som måste rivas. Boken är påhittad, men flytten är verklig.

Fler tips på verklighetsbaserade romaner får ni hos Johannas deckarhörna, titta gärna in hos henne.

Min helg – femtioårsfest, sova tätt intill och en hel del smärta

Publicerat den av Justnujusthar8 kommentarer

I lördags var vi bjudna till en 50-årsfest och jag fick en anledning att använda den här klänningen. Det blev ingen bra bild i Bellas spegel eftersom den behövde putsas, så jag gick till Jackies rum och tänkte prova där.

Inte mycket bättre där, men stämningen var på topp i rummet :) Under kvällen var de ensamma tills vi kom hem efter midnatt. Jag tror inte att de ägnade oss en tanke när vi var borta. Hur kunde de plötsligt bli så stora?

Det var en väldigt mysig fest med många intressanta samtal. Och maten var god. Det här är bröd med pulled pork, avokado, picklad lök, mango, ruccola och säkert mer. Väldigt gott. Till dessert en dajmpannacotta.

På söndagen var det otroligt fint väder och vårblommorna slog ut. Oskarp bild tyvärr, men visst får man vårkänslor när man ser hur solen lyser på vintergäcken.

Jag skulle ha mött upp med Ullis för en promenad, men min höft gjorde mer ont än på länge, så jag måste skjuta upp promenaden och försöka massera bort smärtan med min pressure ball. Det gick inte alls. Till slut bokade jag tid hos naprapaten jag gått till tidigare och fick komma dagen därpå.

Ni vet hur det är med smärta. Det kan göra så ont att man blir helt utmattad. Jag orkade knappt hålla ögonen öppna när det var som värst. Men jag såg på håll att något verkade sticka upp ur vår brevlåda vid vägen som ni kan se längst bort i bilden. Istället för att gå ut och titta, tog jag fram vår kikare. Då är man trött.

Men kanske inte lika trött som de här kompisarna ändå… Jag måste ju bara fota.

I dag är det måndag och jag har varit hos naprapaten. Han är verkligen proffsig. Efter behandlingen var den värsta smärtan borta och vi kom fram till vad det var som utlöst den. Jag kände mig så smärtfri att jag tränade ett pass på gymmet nu i kväll, och i morgon kväll skall jag prova att rida igen och se om det går bra med höften. Håll tummarna! Jag längtar så otroligt mycket efter att komma tillbaka till ridning igen.

Men nu är min energi slut för i dag. Godnatt ♥