Fredrik Backmans senaste bok Björnstad knockade mig totalt (läs recensionen här). Jag funderade mycket på dels vad det är som gör boken till en så stark läsupplevelse, dels betydelsen av grupptillhörighet, som jag tycker är central för handlingen. När jag fick möjlighet att intervjua Fredrik Backman var det de frågorna jag valde att fokusera på.
Det blev en väldigt personlig intervju om bland annat hur skrämmande det var att skriva den sortens historia som Björnstad är, om hur man i vissa grupper förlåter vinnare för att de skall fortsätta att ge gruppen framgång, och betydelsen av att vara man när man skriver om tystnadskulturen inom idrotten.
1. Det har gått väldigt bra för dig när du har skrivit med en humoristisk twist. Hur kom det sig att du vågade frångå ett förmodligen ganska säkert framgångskoncept, och valde att skriva en så allvarlig bok?
Alltså…för det första finns det en vitt spridd missuppfattning om att jag vet vad som är ett ”framgångskoncept”. Det gör jag inte. Jag har oerhörd liten koll på vad fasen jag håller på med. Men jag har förstått att min välsignelse varit att jag är rätt oorginell som person, jag har väldigt kommersiell smak, jag gillar ungefär samma böcker och tv-serier och musik som väldigt många andra. Så när jag försöker göra något som JAG tycker är bra så finns det goda chanser att andra kanske också gör det, om jag verkligen försöker ge varje idé absolut allt jag har. Så…ja…för att svara på din fråga: Det var inget problem för mig att ”frångå ett framgångskoncept”, för jag hade verkligen inget. Däremot är ju ”Björnstad” precis som du säger berättad på ett mycket allvarligare sätt än mina tidigare böcker, och det skrämde absolut skiten ur mig. Jag hade fruktansvärd ångest i långa perioder och enorma mindervärdeskomplex angående om jag skulle klara av att berätta den här sortens historia på ett sätt som folk orkade lyssna på. Men det är bra att bli rädd ibland. Det är nog nyttigt för mitt ego att försöka göra saker som jag verkligen inte känner att jag behärskar, alla som känner mig säger att jag haft det för lätt de senaste åren. Framför allt är ju det här nog det mest personliga jag har skrivit, det som berättar mest om mina allra sämsta sidor som idrottssupporter och människa. Väldigt mycket av de mest idiotiska sakerna folk säger i boken är ju saker som jag på ett eller annat sätt antingen sagt själv eller hört någon annan säga medan jag stått bredvid och hållit käften. I den mån boken är moraliserande så är det jag själv som är måltavlan. Det var givetvis inte skitkul alla gånger. Det är som att se sig själv i spegeln när man är fruktansvärt bakfull. Men jag tror att det var bra för mig, jag hoppas att det gjort mig lite mindre självupptagen. Och jag hoppas att det som kom ut på andra sidan är en historia som kanske betyder något för någon.
.
2. Böcker kan följa den klassiska modellen för hur man skapar en spännande och intressant historia, men det krävs något mer för att historierna skall få liv. Jag har försökt att komma underfund med vad det är som gör att din text är så fängslande. Hur mycket tänker du på hur du formulerar dig? Behöver du kämpa med att få till rätt känsla, eller kommer det naturligt? Kort sagt, vad är hemligheten?
Jag har inga hemligheter. Jag är helt ärligt ingen stor skrivtalang, jag har fruktansvärt mycket kvar att lära på det området. Jag tror att det syns rätt stor skillnad på hur jag skrev min första bok och hur jag skriver den här, jag har lärt mig rätt mycket på fyra år. Det betyder absolut inte att böckerna är bättre nu, för det är alltid subjektivt, men jag är bättre rent tekniskt. Det är som att spela gitarr: Oavsett hur bra du blir på att spela så kanske dina största hits fortfarande bara består av tre ackord, allt handlar ju om hur väl man spelar dem. Jag hoppas att jag kommer fortsätta bli bättre och lära mig mer. Men tillbaka till din fråga: Min strategi från allra första början har varit att jag måste jobba mycket hårdare än jag hade behövt göra om jag hade varit extremt begåvad. Jag skriver och läser hela tiden, jag har inte speciellt många vänner och i stort sett inga fritidsintressen förutom mina barn och att titta på sport. Så jag gör det här 6-8-10 timmar om dagen, beroende på hur mycket tid jag får av familjen. Jag skriver om varenda kapitel hundra gånger, och jag pratar extremt mycket om historieberättande och dramaturgi och text med människor som är smartare än jag. Och sen skriver jag något som jag verkligen KÄNNER något för, i versaler. Och det är ju svårt som fan. Det är sjukt påfrestande och det gör mig förstås helt omöjlig att leva med i perioder, jag befinner mig ju hela tiden inuti mitt eget huvud, mina barn ägnar mycket tid åt att knäppa hårt med fingrarna framför mitt ansikte och skrika ”MEN PAPPA LYSSNA DÅ!!!”. Jag har fruktansvärt dålig koncentrationsförmåga, det är därför jag nästan aldrig reser bort och nästan konsekvent sagt nej till att turnera med böckerna utomlands: Jag är otroligt olämplig som förälder, så jag försöker kompensera det genom att vara hemma hela tiden. Jag hoppas att alla ”PAPPA LYSSNA DÅ!!!” uppvägs av att jag faktiskt har tid att säga ”förlåt, jag lyssnar nu, berätta igen”. Och…ja…vart fasen var jag på väg med det här? Jag går hela vägen in i varje känsla, det är väl det jag försöker säga. Jag är alltid på max. Det är det enda sättet jag känner till att skriva på som verkligen kan tända en lampa i andra änden. Om inte jag känner allt jag skriver så kommer inte du känna någonting heller. Om inte karaktärerna i boken är riktiga människor för mig så kommer de aldrig bli det för någon annan. Det kan givetvis gå åt helvete ändå, du kanske lyfter boken och tänker ”nä, det här köper jag inte”. Den risken får man ta. Men om inte jag KÄNNER alltihop från början, om inte jag lever med den här historien och de här människorna tills jag bryter ihop, då har jag inte ens en chans. Jag försöker skriva varje bok så att jag, när jag får de första riktigt dåliga recensionerna, ändå ska känna: ”Okej. Men vet du vad? Jag gav den här historien allt jag hade. Jag gjorde mitt absolut bästa. Jag plöjde ner mig själv och brände ut mig själv för det här. Om du inte gillar det så var det i alla fall inte för att jag inte ansträngde mig.” Det är ju allt man kan ge sig själv, oavsett vad man sysslar med.
.
3. Du beskriver Björnstad och folket som bor där på ett väldigt varmt och trovärdigt sätt. Folket är robust och rejält, de kan stå ut med ett hårt klimat och de kan hantera ett gevär utan problem, men de vill inte sticka ut genom att prata för diskussionens skull och de vill inte sticka ut som förmer än någon annan. Hur tror du att rädslan för att hamna utanför gruppen uppfattas av människor på en mindre ort i förhållande till människor i en storstad? Hade boken kunnat utspela sig i en större stad och ändå varit lika trovärdig?
Ja, jag tror det. För det första tror jag att människor alltid skapar väldigt små samhällen inuti stora städer: Det här är vår lilla gata, vår lilla arbetsplats, vårt lilla kompisgäng, vårt lilla föräldramöte på vår lilla skola, och här finns det en massa oskrivna regler för att få passa in och bli accepterad. För det andra så tror jag att de allra flesta av oss tyvärr alltid är rädda för att gunga båten vi sitter i. Man vill inte vara obekväm. Jag intervjuade ganska många människor inom olika idrotter när jag jobbade med ”Björnstad”, spelare och ledare och domare och föräldrar. Och en återkommande grej som jag blev förvånad över var hur många som jättegärna delade med sig av skrämmande historier om maktmissbruk, systematisk mobbning, våld och sexuellt våld men som i nästa andetag sa: ”Men jag vill inte vara med i tacklistan. Du får inte berätta för någon i klubben att jag sagt det här”. Det är en väldigt skev lojalitet som uppstår där, och en rätt läskig tystnadskultur. Man tänker förmodligen dels att man vill skydda sig själv, men förmodligen också att man vill skydda sin klubb. Jag har skrämmande mycket av de där instinkterna i mig själv. Jag intervjuade ju även människor som hjälpte mig med de absolut svåraste delarna av historien, de som blivit utsatta för fruktansvärda oförlåtliga brott i den här typen av miljö och i den här typen av kultur. Och det fick mig att skämmas outhärdligt mycket, eftersom det blev så klart för mig hur mycket skuld jag själv har burit i olika typer av framgångshetsande miljöer där jag stått och dragit idiotiska skämt och accepterat andra som dragit ännu värre skämt. Och…jo…min erfarenhet av allt det där är nog att den här sortens slutna värld där vi förlåter vinnare för att de ska fortsätta ge oss framgång kan uppstå var som helst. Jag tror att den här kulturen där allting mäts i framgång, oavsett om det är inom idrotten eller affärsvärlden eller i ett kompisgäng i skolan eller vad det nu är, nästan alltid leder till ett förakt för svaghet och en aggressivitet mot allt som är annorlunda. Sexismen och homofobin följer väldigt lätt i spåren av det.
.
4. Grupptillhörigheten är ju väldigt central i din bok, den får betydelse på många olika sätt. Vissa, både barn och vuxna, sviker för att tillhöra gruppen. Andra begår allvarliga övergrepp, stärkta av grupptillhörigheten, övergrepp som de antagligen inte hade begått på egen hand, men som nu också omgivningen väljer att blunda för. Men det finns också de som har civilkurage, som vågar utmana gruppen för det de anser är rätt. Hur funderade du kring en sådan karaktär i boken, som vågade ställa sig utanför gruppen?
Jag försökte berätta något om vad som faktiskt krävs för att våga ställa sig upp och säga emot, när man vet att det kommer innebära att man får väldigt många av sina bästa vänner emot sig. Men framför allt försökte jag skriva det med öppna ögon inför vilket pris man faktiskt betalar. Det är ju inte så att civilkurage kommer gratis, det gör det aldrig, den som ställer sig upp får ta ofattbart mycket skit, det är så oändligt mycket lättare att sitta still och hålla käft. Det är därför det kallas ”kurage”.
.
5. Det som drabbar en av personerna i boken visar hur liten betydelse en vanlig tonåring kan ha när det ställs på sin spets, i förhållande till dels en omtyckt, idoliserad och central person för stadens stolthet och symbol, hockeyklubben, dels för stadens ekonomi och framtid. Brottet i sig är fruktansvärt, att offret efteråt dessutom möts av ett sådant massivt hat, det är nästan mer än man klarar av. Trots att jag självklart insåg att det enda rätta var att göra en polisanmälan, vacklade jag bitvis och hoppades att det skulle finnas något annat sätt att lösa det på, ett sätt som inte skulle göra brottsoffret ännu mer skada. Hur funderade du kring hur familjen som drabbats skulle agera? Hämtade du inspiration någonstans ifrån, till exempel från verkliga fall?
Jag pratade med många smarta människor, det är ju det man gör när man inte vet vad fasen man håller på med. Och några av de här personerna hade gått igenom saker som man aldrig hämtar sig ifrån. Det sparkade luften ur mig. Det är sin sak att läsa om något, en helt annan att se någon i ögonen. Jag fick skämmas mycket, konfrontera mig själv en hel del, för många av historierna handlar ju om att det man utsätts för är lika fruktansvärt som att sedan inte bli trodd. Att alla försökte sopa det under mattan. Och jag är ju en del av det, både de gånger jag själv suttit i omklädningsrum utan att säga ifrån och de gånger då jag köpt kepsar och tröjor och matchbiljetter för att heja på ett lag som inte heller säger ifrån. Det finns en stor kollektiv skuld när man är en del av en kultur som alltid har som instinkt att hålla tyst om stor ondska för att skydda sina gemensamma intressen, jag har själv varit en del av många sådana kulturer, jag är det fortfarande. Nu senast förra säsongen när mitt favoritlag i amerikansk fotboll, Dallas Cowboys, värvade en spelare som tidigare dömts för vapenbrott och misshandel av sin flickvän. Det sabbade min kärlek till det laget en hel del, även om spelaren nu inte längre är kvar. Samtidigt var jag tvungen att konfrontera mig själv med frågan: ”Vill jag inte egentligen innerst inne bara kunna ignorera allt han gör utanför planen, och inbilla mig att sporten är ett helt separat universum där jag får älska honom ändå, bara beundra honom helt okritiskt som idrottsman?”. Och svaret är ju att jo, det vill jag, innerst inne. Det hade varit enklare. Och det är vidrigt. Det är en instinkt jag hela tiden måste kämpa emot, för jag är besatt av idrott, den är min verklighetsflykt, jag älskar den så mycket. Så jag måste hela tiden se mig själv i spegeln och diskutera de här gränserna. Och…ja…jag tappade bort mig nu. Ska vi gå tillbaka till din FRÅGA kanske? Okej…då…ja…jag funderade på och diskuterade de här frågorna extremt mycket med väldigt många personer. Och jag hoppas väl att just det faktum att jag ägnade mig åt självrannsakan medan jag skrev det här gör att allt inte blir svart och vitt. Att man kan förstå motiven även när man föraktar reaktionen hos personerna i historien. Jag hoppas att man ser att onda handlingar inte alltid begås av onda människor, och det är ju det som gör det så jävla svårt: Att vi inte alltid känner igen onda människor på långt håll. Att ibland pratar de och skrattar och ser ut som du och jag. Och ibland är det du och jag som är de onda.
.
6. Genom olika personer i boken lyfter du fram skilda sätt att se på det som hänt. Till exempel frågan om det som händer är enbart den enskilde personens ansvar, eller vilket ansvar hockeyklubben har för den anda den fostrar sina spelare i. I ditt researcharbete har du umgåtts en del med hockeyspelare, ledare, domare och föräldrar till hockeyspelande ungdomar. Har du fått några reaktioner från dem på hur de ser på saken?
Gud ja. Jag hade aldrig kunnat skriva det här utan alla historier jag fick berättat för mig och alla tankar och analyser som människor delade med sig av. Och det finns givetvis extrema skillnader i hur man resonerar där: En del tycker att idrott bara ska vara idrott, helt separerat från resten av samhället. En del tycker att man bara ”letar problem” om man vill prata om det dåliga istället för allt det bra. Men ganska många är extremt nyanserade, de ser både det ljusa och det mörka, och de öppnar hela tiden upp för diskussion på alla nivåer. Och det är ju enda vägen framåt. Och…det här är nog en rätt viktig poäng: Givetvis har en del människor längs vägen fått höra att jag går runt och ställer frågor och blivit förbannade på mig och tyckt att jag ska hålla käft och skriva om andra saker. De människorna har nästan uteslutande varit män. De har förstås aldrig gått över gränsen, jag har kunnat ha sansade diskussioner med dem, de har aldrig hotat mig eller blivit aggressiva. Men jag har tänkt många gånger: ”Hade de reagerat annorlunda om jag var kvinna?” Och svaret på det är nog ja. Jag tror att jag hade blivit hotad med både våld och sexuellt våld om jag hade varit kvinna och skrivit en bok om tystnadskulturen inom idrotten. Och då blev jag ju tvungen att fråga mig själv: ”Hade jag vågat skriva det här om jag hade varit kvinna?”. Och svaret på det är nej. Det var en jävla jobbig sak att erkänna för mig själv. Större än så är jag inte. Och det är kanske egentligen den viktigaste poängen med allt arbete jag la ner på det här. Jag hoppas att jag lärde mig mycket av det, att jag fortsätter lära mig, och att det på sikt gör mig till en lite mindre självupptagen privilegierad skitstövel.
.
7. Till sist vill jag tacka för en fantastisk läsupplevelse, och självklart undrar jag när vi kan se fram mot andra säsongen av Björnstad?
Nästa år, men jag vet inte exakt när. Jag jobbar med den just nu. Förmodligen är den färdig att ges ut i slutet av sommaren/början av hösten.
✭
