Söndagens smakbit ur en bra bok v. 33 – Gänget

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

Jag har sett fram emot att läsa Katarina Wennstams nya bok sedan jag läste på förlagets hemsida vad den skulle komma att handla om. En bok om gruppens inverkan på individen, om normer och om konsekvenser av de val man gör. Om skuld och skam, och om en person från barndomsgänget som plötsligt försvinner. Efter intervjun med Katarina Wennstam på TV4 i går morse blev jag ännu mer nyfiken på Gänget. I går kväll fick jag äntligen möjlighet att börja läsa, och jag gillar det jag hittills läst.
.

Smakbiten är från sidan 40, då det numera medelålders gänget som känt varandra sedan ungdomen, sitter i bastun efter en innebandymatch och pratar om en ur gänget som valde att ta sitt liv för några år sedan:

”Det är klart att vi hade kunnat göra mer för Basse”, säger Pierre och fortsätter klia sig allt hårdare bak i nacken och bakom öronen.”Om vi hade kunnat skriva om historien hade mycket i våra liv kunnat vara annorlunda och…”
Farshads hand flyger upp. För ett ögonblick får Pierre för sig att Farshad ska drämma till honom, men handen stannar mitt i luften i ett stopptecken, för att få tyst på honom.
”Vad har du för liv, Pierre?”
”Vad menar du?”
”Du hör vad jag säger, bror. Beskriv för mig vad du har för liv.”
Pierre fnyser till av skratt. ”Okej. Jag har precis fått jobb som trädgårdsmästare på Eriksdals handelsträdgård. Jag har en fantastisk fru, Martina och vi har en son. Otto, han är… ja, mitt allt. Jag har nästan tre miljoner i lån på banken, men å andra sidan har vi äntligen en egen lägenhet. Och så har jag… ja, jag har ju er.”
”Precis.” Farshad spänner ögonen i honom. ”Där har du ditt liv. Det är nu som gäller.”

 

Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Flukten fra virkeligheten

Recension: Vargarnas historia, av Emily Fridlund

 

Linda och hennes föräldrar lever primitivt och av små medel i en torftig stuga vid en sjö i skogen, långt utanför den gudsförgätna småstaden Loose River i Minnesota. Innan Linda föddes valde föräldrarna att bryta upp från sitt medelklassliv och tillsammans med andra leva i ett hippiekollektiv. I ortsbefolkningens ögon en sekt. Sedan länge är det bara Linda och hennes föräldrar som bor kvar.

I sina begagnade kläder och med en asocial inställning till livet, skolan och klasskamraterna, utgör Linda en udda figur i samhället. I skolan går hon under smeknamnet Miffot eller Kommunisten. Den enda hon känner någon slags gemenskap med är den nye läraren med ett mörkt förflutet. Inte heller hemma känner hon någon djupare gemenskap och tillhörighet. Mamman håller en oförklarlig distans till sin dotter. Pappan har svårt med det som är levande, men med honom kan hon i alla fall hugga ved och rensa fisk. Linda håller helst till ensam i skogen och med hundarna.

En dag flyttar det in en ung kvinna med ett litet barn i huset på andra sidan sjön. Linda blir barnvakt till deras fyraårige son. Hon dras till familjen som öppnar sitt hem för henne och låter henne bli en del av deras självklara gemenskap. Linda är en betraktare, och hon lägger märke till alla små detaljer som tillsammans skapar familjens hemtrevliga och kärleksfulla liv. Hon ser hur kvinnan värmer barnets juice när den är litet för kall och hur hon och barnet rabblar en ramsa varje gång de tar av sig skorna. Men Linda ser även saker som gör henne fundersam, och hon blir inte särskilt förtjust i mannen i familjen när han dyker upp. Hon uppfattar honom som en okänslig faktatyrann som påverkar stämningen negativt i den lilla familjen på andra sidan sjön. Tecknen på att allt inte är som det skall blir fler och fler.

Jag blir inte klar över vem Linda egentligen är, och varför hon inte reagerar innan det är för sent. Det kanske kan förklaras med att hon äntligen känner gemenskap, att hon tillhör, och att hon försöker hålla fast vid det så länge det går. Intrycket är ändå att hon ger ett själviskt och osunt distanserat intryck till mycket som sker. Ingenting verkar beröra henne på djupet. Redan inledningsvis blir detta tydligt, när en av lärarna plötsligt avlider i skolan. När sjukvårdarna lyfter upp den döde läraren på en bår, gråter elever i skolan. Linda däremot rycker på axlarna och gnolar på en låt av The Doors.

Vad som egentligen hände, då för tjugo år sedan, får vi veta i ett långsamt berättartempo, på gränsen till monotont. Prosan har en drömsk ton och tillsammans med de ganska många och utförliga miljöbeskrivningarna av den otämjda naturen i norra delen av USA blir det nästan hypnotiserande. Det är väldigt vackert. Jag är mer tveksam till de parallella historier som berättas i boken. De är visserligen intressanta i sig, men jag är inte säker på om de verkligen har betydelse för handlingen. Ingenting uttalas klart, författaren låter läsarna själva ana hur saker förhåller sig. Det är något jag annars ofta saknar i romaner, att författare vågar lita på att läsare kan dra egna slutsatser. I Vargarnas historia fortsätter mycket att vara just aningar när boken är utläst, många frågor i boken förblir obesvarade. Det här är tveklöst en bok som fortsätter att väcka tankar och funderingar lång tid efter att den är läst.
.

Mitt betyg: 4/5

.
Antal sidor: 264
Utgivningsdatum: 2017-06-05
Originalets titel: History of Wolves
Översättare: Molle Kanmert Sjölander
Formgivning: Sofia Scheutz
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN:9789100171414
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 14 – Mödrarnas söndag

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:

Så här snyggt är omslaget när man vecklar ut det – en målning av konstnären Leonardo Dudreville

Berättelsen utspelar sig framförallt under en enda ödesmättad dag, den 30 mars 1924. För första och enda gången möts husjungfrun Jane Fairchild och den ende levande sonen och arvtagaren till godset Upleigh, Paul Sheringham, på hans föräldragods. Under sju års tid har de i hemlighet varit älskande och tvingats att träffas i smyg i buskar och uthus. Nu har han bett henne att komma till sitt föräldragods. Just den här dagen har inte bara tjänstefolken lämnat godsen för att bege sig till sina familjer. Även herrskapet Sheringham har rest på utflykt för att planera det arrangerade bröllop som skall stå om två veckor, mellan Paul Sheringham och familjen Hobdays dotter, i syfte att försöka bevara det som varit och som annars riskerar att försvinna.

Citatet är från sidan 82, då Paul Sheringham har lämnat godset före Jane Fairchild, och hon vandrar omkring naken i det stora godset och kommer till biblioteket:

… och meningen med bibliotek, tänkte hon ibland, var inte böckerna själva utan att de upprätthöll denna högtidliga atmosfär av manlig fristad som inte fick störas. Få saker kunde därför vara lika chockerande som att en kvinna trädde in i ett bibliotek naken. Vilken tanke!

Min recension av den fantastiska boken finns här.

Fler intressanta smakbitar ur bra böcker finns i bloggen Flukten fra virkeligheten