Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok, utan spoilers. I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:
Så här snyggt är omslaget när man vecklar ut det – en målning av konstnären Leonardo Dudreville
Berättelsen utspelar sig framförallt under en enda ödesmättad dag, den 30 mars 1924. För första och enda gången möts husjungfrun Jane Fairchild och den ende levande sonen och arvtagaren till godset Upleigh, Paul Sheringham, på hans föräldragods. Under sju års tid har de i hemlighet varit älskande och tvingats att träffas i smyg i buskar och uthus. Nu har han bett henne att komma till sitt föräldragods. Just den här dagen har inte bara tjänstefolken lämnat godsen för att bege sig till sina familjer. Även herrskapet Sheringham har rest på utflykt för att planera det arrangerade bröllop som skall stå om två veckor, mellan Paul Sheringham och familjen Hobdays dotter, i syfte att försöka bevara det som varit och som annars riskerar att försvinna.
Citatet är från sidan 82, då Paul Sheringham har lämnat godset före Jane Fairchild, och hon vandrar omkring naken i det stora godset och kommer till biblioteket:
… och meningen med bibliotek, tänkte hon ibland, var inte böckerna själva utan att de upprätthöll denna högtidliga atmosfär av manlig fristad som inte fick störas. Få saker kunde därför vara lika chockerande som att en kvinna trädde in i ett bibliotek naken. Vilken tanke!
Så här snyggt är omslaget när man vecklar ut det – en del av en målning av konstnären Leonardo Dudreville
”En gång för länge sedan”, så börjar den här omtumlande och fantastiska berättelsen som dels är en kärlekshistoria, dels en tidsskildring som på sätt och vis rymmer hela 1900-talet.
Mödrarnas söndag syftar på den dag på året, då tjänstefolket på engelska gods fick ledigt för att åka hem till sina familjer. Det här är en berättelse om vad som hände några familjer just den ödesmättade dagen, den 30 mars 1924, och vilken betydelse det fick för den föräldralösa husjungfrun Jane Fairchild på Beechwood.
Det var inte i juni, men det var som en dag i juni. Och det måste ha varit strax efter klockan tolv. Ett fönster stod uppställt och han gick, oklädd, genom det soldränkta rummet lika ledigt och naturligt som ett oklätt djur. Det var ju hans rum, eller hur? Han kunde göra vad han ville i det. Självklart kunde han det. Och hon hade aldrig varit i det förut, och hon skulle aldrig vara i det igen. Och hon var också naken.
För första och enda gången möts husjungfrun Jane Fairchild och den ende levande sonen och arvtagaren till godset Upleigh, Paul Sheringham, på hans föräldragods. Under sju års tid har de i hemlighet varit älskande och tvingats att träffas i smyg i buskar och uthus. Nu har han bett henne att komma till godset. Just den här dagen har inte bara tjänstefolken lämnat godsen för att bege sig till sina familjer. Även herrskapet Sheringham har rest på utflykt för att planera det arrangerade bröllop som skall stå om två veckor, mellan Paul Sheringham och familjen Hobdays dotter, i syfte att försöka bevara det som varit och som annars riskerar att försvinna.
När husjungfrun Jane Fairchild kommer cyklande längs grusgången upp mot godsets huvudentré, öppnar Paul Sheringham den stora porten för henne och hjälper henne av med kläderna, som om han i den nya situationen är underordnad henne istället för tvärtom. Efteråt ligger hon kvar i hans säng och ser på honom på samma sätt som en hustru skulle göra medan han i lugn och ro klär sig. Han har ett inplanerat möte med sin blivande fru och måste ge sig av, men han tar god tid på sig, klär sig onödigt elegant och kommer med all sannolikhet att bli försenad. Knappt märkbart, men väldigt kännbart, låter författaren oss ana att något kommer att hända som skall förändra allt, för alla.
Mödrarnas söndag hade kunnat vara en djupt tragisk berättelse om otillåten kärlek, men samtidigt som den är sorglig och gripande är den också livsbejakande. Till skillnad från Paul Sheringham, som tvingas fylla sina bortgångna bröders platser och ensam vara släktens framtidshopp, har husjungfrun Jane Fairchild ingen familj och därför inte heller några krav på sig om att hon bör bli vid sin läst och inga krav på hur hon bör uppföra sig. Hon har ingenting att förlora och kan själv välja vilken riktning hon vill att hennes liv skall ta. Förmiddagen på godset Upleigh blir ett uppvaknande. När Paul Sheringham lämnar henne ensam på godset går hon omkring naken i alla rum och känner sig för första gången mer som sig själv än någonsin tidigare.
När Jane Fairchild cyklar tillbaka till sin arbetsplats hos herrskapet på Beechwood upplever hon en oväntad känsla av frihet. Det känns som om hennes liv just har börjat, som om dagen har vänts ut och in, som om det hon varit med om och lämnat bakom sig inte är förlorat i ett hus, utan påverkar hela hennes sätt att se på livet, som om det har blandat sig med luften hon andas. Med ens vet hon vad vill göra med sitt liv.
Nästan maniskt läste jag boken i ett svep från början till slut. Jag måste få veta hur det skulle gå, vad de illavarslande antydningarna skulle visa sig ha för innebörd. Tankarna fortsatte efter att boken var utläst, och jag kände ett behov av att läsa boken en gång till. Den här gången lugnare, för att njuta av prosan och inte missa någon enda tanke eller formulering. Det är en berättelse om otillåten kärlek och det är självklart en bok om klass, det är ofrånkomligt när det handlar om godsägare och tjänstefolk. Men berättelsen visar också hur maktstrukturer kan förändras beroende på både personliga och yttre omständigheter. Det är en ovanligt tunn bok, men den rymmer så mycket och berör så djupt.
Mitt betyg: 5/5
.
Antal sidor: 154
Utgivningsdatum: 2017-03-10
Originaltitel: Mothering Sunday
Översättare: Hans-Jacob Nilsson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Formgivning: Sara R. Acedo
ISBN: 9789100169299
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris
Just nu - Just här 