När jag då och då har turen att få läsa en sådan här bok tänker jag att jag skall vara mer restriktiv och noggrann med vilka böcker jag läser framöver, och bara försöka läsa böcker som just den här. Böcker som inte bara är välskrivna och underhållande utan också leder in läsarna på okända vägar som blir ögonöppnare och ger nya kunskaper.
Pärlan som sprängde sitt skal är två parallella berättelser om två kvinnors liv i Afghanistan, nu och för ungefär etthundra år sedan. Trots att jag lyssnar på och läser nyheter om situationen i Afghanistan, och trots att Sverige tar emot många flyktingar från Afghanistan, är jag förvånansvärt okunnig om hur Afghanska kvinnor har det. Den här romanen gjorde mig förfärad, ledsen och frustrerad över att ojämlikheten mellan kvinnor och män fortfarande är så stor i bland annat Afghanistan. Samtidigt är det en otroligt fängslande relationsroman som faktiskt ganska oväntat visade sig vara en bok jag sträckläste. Det hade jag inte trott med tanke på ämnet.
Redan efter första kapitlet är jag fast i berättelserna om dels Rahima, dels Shekiba, som är Rahimas mormors farmors mor som levde i början av 1900-talet. Berättelserna om de båda flickornas levnadsöden har mycket gemensamt och visar hur sakta förändringar sker i ett land som Afghanistan, där kvinnor av många betraktas som mindre värda än män. Båda flickorna tvingas under en period klippa av sig håret, klä sig och uppträda som pojkar, bli en bacha posh. Rahima för att kunna uträtta ärenden åt sin mor och sina systrar när fadern är ute i strider och plundringståg, eftersom kvinnor inte får vistas offentligt utan manligt sällskap, Shekiba när hennes farbror skänker henne som gåva till kungen och han använder henne som vakt i sitt harem. Båda flickorna blir bortgifta till män de inte själva valt i syfte att föda männen många barn, till män som har rätt att misshandla dem om de har lust. Båda flickorna har en stark längtan efter att själva få bestämma över sina liv, vilket gör det svårt för dem att helt anpassa sig och inlemma sig i de gamla traditionerna och värderingarna.
Det här avsnittet tycker jag är ett bra exempel på bokens ton och innehåll (s. 339):
”Jag hade varit så självsäker när jag var en bacha posh. Jag var inte rädd för någonting när jag var ute tillsammans med pojkarna. Om de hade utmanat mig och sagt åt mig att brotta ned en vuxen man hade jag gjort det. Jag trodde att jag klarade allt. Och nu darrade jag inför min man, inför min svärmor. Jag hade förändrats. Jag hade förlorat självförtroendet. Klänningen jag hade på mig kändes som en maskeradkostym, någonting som dolde den självsäkre, egensinne pojke jag kunde ha varit. Jag kände mig löjlig, som en som låtsades vara någonting han inte var. Jag föraktade mig själv.”
Efter att ha läst boken kände jag ett enormt behov av att ta reda på mer om det jag just läst, hur mycket sanning det egentligen ligger bakom de två berättelserna. Författaren är själv afghansk-amerikanska och känner väldigt väl till värderingar från Afghanistan och när jag sökte efter fakta visade sig romanen spegla verkligheten i Afghanistan. Jag fann exempelvis att läskunnigheten för kvinnor i Afghanistan hör till en av de lägsta i världen – omkring 18 procent. Flickor på landsbygden fortsätter dessutom sällan sin skolgång efter lågstadiet om det inte finns kvinnliga lärare. Flickor blir fortfarande bortgifta även när de är så unga som tretton, som en av huvudpersonerna i boken.
Mitt betyg: 5/5
Antal sidor: 475
Utgivningsdatum: 2018-05-02
Förlag: Louise Bäckelin Förlag
Originaltitel: The Pearl that broke its shells
Översättare: Boel Unnerstad
Formgivning: Lars Sundh
ISBN: 9789188447739
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris
♥
