Klicka gärna på länkarna till boktitlarna så kommer ni vidare till mina recensioner. Några böcker har jag läst, men inte hunnit skriva om än, som till exempel Je m’appelle Agneta, Queenie och Där kräftorna sjunger.
”Tänk om den första bok jag läser i år sätter nivån för årets kommande läsning, det vore fantastiskt. För det är precis vad den här romanen är, fantastisk. Lågmäld med snåriga relationer och outredda känslor, förtvivlan och lycka, men mest av allt hopp. Och så någon komisk kommentar just när det är som mörkast, så att man skrattar till precis när tårarna är på väg. En berättelse som känns lika äkta som livet självt.”
Nu skall jag gräva ned mig i det svenska folkhemsbygget, demokrati, jämlikhet, svensk grundlag, regeringsformen, rättskultur, integration, Girjasmålet, minoriteters religiösa och kulturella rättigheter, positiv särbehandling och det svenska samhällets grundläggande värderingar.
Jag vaknar alltid först och går upp innan alla andra, det är så mysigt att starta dagen i lugn och ro. På helgerna får Shelly, katterna och hästarna sin mat, och sedan är det min tur att äta favoritfrukosten. På lördagarna har det blivit rutin att jag tittar på inkännande och duktiga Jenny Strömstedt och Marcus Oscarsson som svarar och förklarar på frågor om politik.
Rehabträning på gymmet – rufsig i håret, men glad efter träningen :)
Mammutarna har haft vintervila under tiden det varit snö och is, eftersom de dels varit för unga för att tränas seriöst, dels gått barfota utan skor och broddar. Men nästa vecka börjar inridningen av Hannibal som blir fyra år i år. Så kul och spännande!
Har jag visat utsikten från sovrummet? Vi bor på en ås, och nedanför den har det varit helt översvämmat precis som vanligt. Där gick den gamla Vikingaleden från Östersjön till Uppsala, det har jag berättat tidigare. Jag älskar den här platsen, dels huset med sin historia och olika människoöden och liv, dels omgivningen som beboddes av vikingar för tusen år sedan. Det är omtumlande att tänka på.
På åkrarna framför oss har svanar, tranor och grågäss börjat landa i hundratal, det känns hoppfullt att se dem komma tillbaka på våren och jag blir lycklig av att höra deras kacklande.
Något annat som gör mig lycklig är att ha huset fullt med prat och skratt när alla de fyra ungdomarna är hemma. I helgen var Milo och Jonathan här hela helgen, och jag blir glad av att sitta och arbeta och höra deras prat och skratt i rummet bredvid när de spelar biljard eller hämtar något att äta i köket.
Vissa saker återkommer varje år vid ungefär samma tid, men känns ändå speciellt varje gång! Som att bära bort granriset från krukorna vid trappan, bära ned julbocken till ladugården, se de första fjärilarna och bina. De här bilderna är från förra året, men i helgen gjorde jag exakt samma sak.
Jag och Shelly tog en promenad till byn, och det märktes att det var vårväder. Den promenaden tog flera timmar eftersom jag träffade och pratade med både nya personer som jag inte träffat tidigare och med min familj. Jag pratade jakt och höns med Hanna, träning och hundar med Bosse, trädfällning med Andreas, diverse med mamma och med Lasse, Therese, Emil, Johanna och Rasmus och beställde vaniljbullar från Inger och Arne. Trevligt med liv och rörelse!
Hela helgen har jag haft abstinens efter att ha bett om ett uppehåll på en månad med mina lektörsuppdrag. Det är så otroligt roligt att läsa svenska och engelska manus, bedöma deras kvaliteter och brister och skriva lektörsutlåtanden. Att analysera och skriva om stora textmängder är otroligt intressant och spännande. Men, nu blir det en paus för att kunna ge mitt eget manus fullt fokus. Deadline den 15 april.
Det här var inte i helgen, men i tisdags. Jag lägger in den här bilden som ett minne eftersom bloggen är en slags dagbok. Det var nämligen sista gången jag var hos Therese på Hair Team i Uppsala. Hon byter bana helt och hållet, och jag kommer att sakna våra samtal. Jag har träffat henne oftare än jag träffat de flesta vänner som inte är min familj. Vi har känt varandra i tolv år, och vi ses och pratar om allt under de två timmar jag är där, så vi känner varandra väl. Jag får väl åka och titta på Vedumkök när jag är i Uppsala, Therese lovade att bjuda på fika :)
Första veckan i mars fyllde pappa 77 och mamma 78. De har mer energi och framåtanda än jag någonsin kommer i närheten av. De ställer alltid upp och hjälper till, är navet i vår stora familj, där alla som varit en del av familjen alltid har en plats hos oss. Kommer en främling och knackar på och behöver hjälp att dras upp ur ett dike mitt i natten, då blir den personen hjälpt men bjuden på fika först. Får mamma och pappa oväntat besök vid middagstid ställer de alltid fram en extra tallrik.
De är antagligen de mest prestigelösa människor jag känner. De har levt på nästan ingen lön eller pension alls eftersom de drev en gård, men ändå ger de bort pengar om de får något över och unnar sig ingenting själva. De säger att de är nöjda med det de har. Men de bjuder alltid frikostigt på mat och fika till alla som kommer förbi. Och de mest miljövänliga dessutom. De reser inte, de jagar och lagar mycket mat av det de odlat själva. Lagar kläder och tar över begagnade möbler mm från andra som vill förnya sig. Jag känner nog inga som är som de.
Ägg från mammas höns, hembakade wienerbullar och färdigkokt vildsvinskött
Ofta åker man därifrån med en gryta med lagat vildsvinskött, egenodlade grönsaker eller hembakat bröd.
Det var inte alltid så roligt när jag var barn, jag behövde bli vuxen för att förstå och uppskatta det fullt ut. Jag ärvde kläder och stövlar från min kusin och min storebror, och jag förstod inte varför mamma alltid lagade sockor, jag ville ju köpa nya. Och vi reste aldrig, det längsta hemifrån jag varit vid arton års ålder var femton mil. Vi var hemma på gården. Vi hade en väldigt stor frihet, så jag körde omkring på mina bröders hemmabyggda fordon, red barbacka på oinridna hästar, klättrade i berg och ramlade ned och slet sönder kläderna. De tillät mig alla djur jag ville ha, bara jag tog hand om dem själv, så det gjorde jag.
Jag har haft rejäla duster med dem genom åren, ingenting är enbart bra eller dåligt. Men. Det jag fått, som jag nu när jag är vuxen inser var så värdefullt, var att de alltid behandlar alla lika. Inget fjäsk, ingen ses som viktigare än någon annan. De spelar aldrig någon annan, de har alltid varit precis så som de är. De hugger alltid i och agerar när det behövs. Och att vara delaktig och behövd var viktigt. Alla hjälpte till när det var skörd, alla samlades och hässjade, körde hem hö och hjälpte till med ganska ansvarsfulla sysslor. Och redan som små hjälpte vi till med att ge kalvarna mjölk, utfodra får, hämta ägg.
När morfar gick bort köpte mamma och pappa gården. De renoverade hela tiden, och pappa ramade in det bästa han hade. Vi bodde i högra delen av huset och mormor bodde i den vänstra ingången. Nu byggs det lyxiga pooler för glatta livet, men till min lillebror byggde pappa en träram och lade en presenning och fyllde på med vatten – klart.
Det är alltid mycket skratt kring matbordet. Och vilda diskussioner. Det är sällan ytligt prat, inte ens med främlingar. De är okonstlade och rättframma. Kanske litet för rättframma ibland, men man vet var de står, det finns ingen fasad eller fejkad yta. Vår familjs vilda diskussioner kan vara totalt utmattande också, alla känslor och tankar skall upp på bordet och dissekeras, så jag uppskattar helt opersonliga samtal ibland som inte berör det minsta utan bara är lättsamma. Men med sådana människorna skapas det å andra sidan inga starka band.
Familjen på besök hos farmor och farfar, och på nedre bilden en bild av pappa som spexar som vanligt. När det var skördetid, och bråttom att hinna få in spannmål och hö, cyklade jag med fika till mamma och pappa som arbetade på åkrarna, och så fikade vi vid traktorn och tröskan.
Just nu - Just här 