Till lunch i dag lagade jag en enkel räkpaj från ett recept ur boken 6 kilo på 6 veckor av Ulrika Davidsson och Ola Lauritzson. Pajdeg av vetemjöl är godare än pajdeg av sojamjöl, men det är roligt att testa något nytt ibland, särskilt som det är nyttigare. Extra gott blev det när jag invigde vår nya jultallrik ;) Men nu skall den få stå i skänken och vänta fram till dess det blir vinter.
Till 4 personer
Pajdeg
2 dl sojamjöl
2 msk fiberhusk
½ dl dinkelsikt
100 g smör
1 msk vetemjöl
Fyllning
1 kg oskalade räkor
3 ägg
3 dl grädde
Salt
Peppar
½ dl hackad dill
1 msk riven stark ost
Gör så här
1. Sätt ugnen på 200 grader.
2. Blanda sojamjöl, fiberhusk, dinkelsikt och smör i en bunke. Ställ kallt ca 30 minuter.
3. Tryck ut pajdegen med vetemjölet i en pajform och grädda i ca 10 minuter i mitten av ugnen.
4. Lägg de skalade räkorna i pajskalet.
5. Rör ihop grädde, ägg, salt och peppar. Tillsätt dill och ost och häll äggsmeten över räkorna.
6. Grädda i ugnen i ca 25 minuter.
Mitt första förslag på bok som blir Augustprisnominerad 2016
Mitt betyg: 5/5
Antal sidor: 298 (inklusive källförteckning)
Utgivningsdatum: 2016-08-11
Förlag: Natur & Kultur
Formgivning: Martin Farran-Lee
ISBN: 9789127143708
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
Handlingen i korthet, från förlagets hemsida
När börjar vår tid? Vårt nu? 1947 är allt i rörelse. Allt kan fortfarande bli annorlunda.
– Den 10 februari tecknas fredsfördraget i Paris. Det andra världskriget är härmed slut. Samtidigt arbetar Europas fascister och nazister målmedvetet med att samla sig igen efter det stora nederlaget.
– Simone de Beauvoir erfar sitt livs passion, aldrig har hon känt sig så beroende av någon man. Hon börjar skriva feministbibeln Det andra könet.
– En kommitté får fyra månader på sig att lösa Palestinaproblemet.
– Christian Dior presenterar sin första kollektion, The New Look.
– FN:s mänskliga rättigheter ska formuleras, bara några få känner till begreppet folkmord.
– Sonen till en egyptisk urmakare, Hasan al-Banna, önskar vrida tiden mot islam. Han inför den plan som fortfarande är jihadisternas ideal.
– I ett tyskt flyktingläger för barn vars föräldrar mördats av nazisterna, finns tioårige Joszéf. Nu ska han ensam fatta ett livsavgörande beslut – börja ett nytt liv i Palestina eller återvända till förföljelsernas Budapest? Långt senare flyr han till Sverige där han får en dotter, Elisabeth.
Av dessa till synes disparata händelser har Elisabeth Åsbrink skrivit fram berättelsen om en värld som på gott och ont börjar ta form, där idéer om demokrati och medbestämmande föds och dör i samma stund, där en gammal ordning faller och en ny tar vid. Vår tid nu.
Så tyckte jag om boken
Om någon någonsin tvivlar på historiens betydelse för nuet, läs Elisabeth Åsbrinks geniala skildring av stort och smått under tolv månader år 1947. Hon visar sakligt och utan pekpinnar, med många olika exempel från händelser under enbart år 1947, hur det som hände då får återverkningar på våra liv sjuttio år senare.
Jag vet inte vad jag hade väntat mig när jag började läsa hennes bok, men inte det här. En bok som klassificeras som facklitteratur, men som är skriven med ett så vackert och välskrivet skönlitterärt språk, långt från akademiska texter. Författaren har ägnat mycket tid åt arkivarbete, vilket den noggranna källförteckningen visar, indelad månadsvis efter bokens kapitel. Jag imponeras av hennes förmåga till perfekta avvägningar av hur mycket som är nödvändigt att berätta om varje enskilt skeende, utan att det blir varken för informationsfattigt eller alltför faktaspäckat. Texten är lättläst och en ren njutning att läsa. Dessutom lika spännande som en kriminalroman, och hur ofta är historieböcker det?
Exempelvis får vi följa vissa skeenden och personer månad för månad, varvat med andra intressanta händelser som pågick parallellt. Jag kan inte minnas när jag senast fick så många nya kunskaper genom en och samma bok. Många gånger handlar det om små och till synes obetydliga händelser som då, 1947, troligtvis inte uppfattades som så anmärkningsvärda, men som i dag, med facit i hand, visar sig vara allt annat än betydelselösa.
Det här är så bra. I mitt tycke är 1947 värd en nominering till Årets bästa svenska fackbok.
Elisabeth Åsbrink är journalist och författare. Hon fick Augustpriset 2011 för sin bok Och i Wienerwald står träden kvar, som också belönades med Dansk-svenska kulturpriset 2013 och Kapuścińskipriset 2014. Hon har tidigare bland annat givit ut en bok om Lars Norén och morden i Malexander, Smärtpunkten.
Recensionsexemplar från Historiska Media – stort tack!
Nu kanske jag kan förstå dels det amerikanska inbördeskriget litet bättre, dels uppdelningen av Mellanöstern, dels få mer kunskap om kvinnors roll i strid, inte minst vid fronten.
Innan vi gjorde vår road trip genom nio stater längs USAs östkust för fem år sedan, läste vi på och såg filmer om amerikansk historia. Bland annat såg vi Nord & Syd, som utspelade sig under amerikanska inbördeskriget. När vi reste runt såg vi spår från kriget på många platser. Bland annat vid Manassas, i Virginia, där jag fotade det här huset.
På den här platsen skedde det första stora slaget… Slaget vid Manassas. Ju mer jag såg av alltsammans, desto mindre förstod jag det… På den ena sidan av det här fältet stod nordstatarna och på den andra sydstatarna. De använde kanoner, pistoler, gevär, bajonetter… Mitt emot varandra på ett öppet fält!?? I det här huset bodde en familj helt ensligt. Gräset var torrt och högt, rosorna blommade och det fanns en persikoträdgård. Då dök plötsligt tusentals soldater upp på båda sidor om fältet… Frun i huset vägrade lämna huset, och när ena sidan besvarade elden från krypskyttar inne i huset dog hon av splitter från en kanonkula…
Vår resa gjorde att jag ville veta mer, försöka förstå. Nu har jag fått hem de här tre böckerna från Historiska Media, och jag ser fram mot att läsa dem. Recensioner kommer här i bloggen under de närmaste fjorton dagarna.
