Bara du, av Ninni Schulman

När en etablerad deckarförfattare kliver ur sin vanliga genre och vågar sig på att skriva något annorlunda, då blir man ju nyfiken. Ninni Schulman har tidigare skrivit väldigt omtyckta deckare om journalisten Magdalena Hansson som sålt i mer än 600 000 exemplar. Hennes senaste roman, Bara du, är visserligen en spänningsroman, men det är ingen deckare utan en psykologisk thriller. Jag gillar den.

När livet känns ensamt och Tinderdejtandet aldrig leder vidare till något seriöst, dyker oväntat Pål upp i Iris liv. Han visar sig vara den drömman som Iris tappat tron på existerade. Han är lyhörd och omtänksam, han bjuder på fantastiska frukostar på sängen, lagar middagar och gör hennes matlådor. Han är nästan för bra för att vara sann. Alla hennes vänner tycker om honom och gläds med Iris som är så lycklig. De skall alltid vara tillsammans, vad som än händer.

När Iris börjar oroa sig för både sin fysiska och mentala hälsa, och plågas över vad hon kan vara kapabel att göra, finns Pål hela tiden oförtröttligt vid henne sida. Obehaget stiger i takt med att Iris tappar greppet mer och mer.

Historien berättas omväxlande av Pål i första person och om Iris i tredje person. Redan i första kapitlet vet vi vad som hänt Pål, men inte varför. Vad som hänt Iris vet vi däremot inte, eftersom hennes historia berättas i i kronologisk ordning, från tiden strax innan hon träffade Pål och framåt. Det berättargreppet bidrar till att skapa den nagelbitande spänning som successivt blir starkare ju längre in i historien vi kommer. Jag var ganska klar över vad som pågick, men säker gick det inte att vara.

Bara du är en långsamt berättad historia som redan i första kapitlet väcker nyfikenheten och sedan inte släpper greppet förrän boken är utläst.

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 350
Utgivningsdatum: 2018-04-23
Förlag: Forum
Form: Anders Timrén
ISBN: 9789137150703
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

Jag vill intervjua Bea Uusma

Mias bokhörna håller i den bokrelaterade Helgfrågan, och den här veckan undrar hon vilken författare vi skulle vilja intervjua, och vad vi skulle fråga.

Jag gillar utmaningar, så när jag fick uppdraget som ambassadör för Sigtuna litteraturfestival nu i år var det framförallt en sak jag ville göra, nämligen intervjua Jan Guillou. Just för att han verkar så svår, alltså knepig att intervjua. Och ärligt talat trodde jag att mina frågor skulle åka rakt ned i papperskorgen.

Men, här är intervjun för den som vill läsa. Jag fick på moppo som väntat. När jag frågade vad han inspireras av, gav han mig en ordentlig tillrättavisning, om än i raffinerad form ;)

Jag ville intervjua Bea Uusma också, men hon var upptagen. Trist, jag blev så fängslad av hennes augustvinnande bok och var så nyfiken på mycket kring den. En sak som imponerade på mig var hennes mod. Inte minst när det gällde hur hon valde att skriva sin bok. Väldigt långt från hur vetenskapliga texter brukar skrivas, vilket ju hade kunnat innebära att hon ansågs oseriös. Att våga gå sin egen väg var starkt tycker jag. Och det gick ju vägen. Numera är det Bea Uusmas forskning som ger det mest sannolika svaret på vad som hände männen i Andréexpeditionen. Det hade jag velat prata med henne om.

Som bonusfråga undrar Mia vilken glass som är vår favorit. Hemgjord frozen cheesecake är min favorit. Det här är en halloncheesecake med litet passionsfrukt och så kladdkakebotten. Så gott!

Fler som diskuterar Helgfrågan hittar du hos Mias Bokhörna, klicka gärna in och var med du också!

 

Stockholm då och nu, av Johan Lindberg

Bakgrunden till boken är mitt eget foto över Stockholm, från Ivar Lo-parken.

Vem kan motstå en bok med den titeln och det omslaget? Det är ju så spännande att se bilder från svunna tider. Och att kunna jämföra dem med bilder från nutid gör mig nästan alltid nostalgisk, trots att jag inte var med då, i slutet av 1800-, början av 1900-talet.

Jag tänker på att min farmor och farfar och deras släkt levde i Stockholm under den här perioden, och upplevde alla förändringar som skildras i boken. Precis som männen och kvinnorna på bilderna från 1940-talet klädde min farmor och farfar upp sig på söndagarna när de var lediga från arbetet, och gick på promenad. De hade det inte gott ställt, men det var självklart att håret skulle vara friserat, skorna putsade och rocken och kappan på. Och hatten, förstås. Det är ju så snyggt med hatt, varför har ingen hatt numera?

Och jag tänker på att min pappa som barn lekte i parkerna och i gränderna i Stockholm, och sålde majblommor till männen på ölcaféerna som fanns då. Ölcaféerna ansågs inte vara platser lämpliga för barn att vistas på, men pappa blev alltid väl bemött och fick ofta sälja många majblommor just där. Ibland berättar han om stadsdelar som var rena landet, utan minsta storstadskänsla. Och om biografer, caféer och dansställen som inte finns längre. Och hela byggnader som revs när staden växte.

Johan Lindberg, som författat den här boken, har valt ut trettio platser som får symbolisera den förvandling Stockholm genomgick då det moderna Sverige tog form. Utöver att boken innehåller många foton från både då och nu, och även jämförande bilder, har författaren intervjuat personer på alla de här platserna för att få veta hur det var förr.

En kvinna berättar hur det var att växa upp i Gamla stan (s. 73 f): ”Vi hade många klasskamrater som inte hade rinnande vatten. De hade ingen möjlighet att hålla sig rena”, berättar hon när författaren och hon besöker platsen tillsammans drygt sjuttio år senare. Många hade dass på vinden, eftersom det var så trångt att en del inte ens hade någon innergård. ”När dassbärarna skulle tömma dasset luktade det ohyggligt illa i hela trappuppgången.”

Alla som älskar Stockholm och är intresserade av hur det såg ut förr jämfört med i dag, och som är intresserade av att läsa personliga berättelser om hur det var att leva i Stockholm runt sekelskiftet och framåt, kommer att älska den här boken, precis som jag.

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 222
Utgivningsdatum: 2017-10-03
Förlag: Historiska Media
ISBN: 9789175455631
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris