Recension: Vargarnas historia, av Emily Fridlund

 

Linda och hennes föräldrar lever primitivt och av små medel i en torftig stuga vid en sjö i skogen, långt utanför den gudsförgätna småstaden Loose River i Minnesota. Innan Linda föddes valde föräldrarna att bryta upp från sitt medelklassliv och tillsammans med andra leva i ett hippiekollektiv. I ortsbefolkningens ögon en sekt. Sedan länge är det bara Linda och hennes föräldrar som bor kvar.

I sina begagnade kläder och med en asocial inställning till livet, skolan och klasskamraterna, utgör Linda en udda figur i samhället. I skolan går hon under smeknamnet Miffot eller Kommunisten. Den enda hon känner någon slags gemenskap med är den nye läraren med ett mörkt förflutet. Inte heller hemma känner hon någon djupare gemenskap och tillhörighet. Mamman håller en oförklarlig distans till sin dotter. Pappan har svårt med det som är levande, men med honom kan hon i alla fall hugga ved och rensa fisk. Linda håller helst till ensam i skogen och med hundarna.

En dag flyttar det in en ung kvinna med ett litet barn i huset på andra sidan sjön. Linda blir barnvakt till deras fyraårige son. Hon dras till familjen som öppnar sitt hem för henne och låter henne bli en del av deras självklara gemenskap. Linda är en betraktare, och hon lägger märke till alla små detaljer som tillsammans skapar familjens hemtrevliga och kärleksfulla liv. Hon ser hur kvinnan värmer barnets juice när den är litet för kall och hur hon och barnet rabblar en ramsa varje gång de tar av sig skorna. Men Linda ser även saker som gör henne fundersam, och hon blir inte särskilt förtjust i mannen i familjen när han dyker upp. Hon uppfattar honom som en okänslig faktatyrann som påverkar stämningen negativt i den lilla familjen på andra sidan sjön. Tecknen på att allt inte är som det skall blir fler och fler.

Jag blir inte klar över vem Linda egentligen är, och varför hon inte reagerar innan det är för sent. Det kanske kan förklaras med att hon äntligen känner gemenskap, att hon tillhör, och att hon försöker hålla fast vid det så länge det går. Intrycket är ändå att hon ger ett själviskt och osunt distanserat intryck till mycket som sker. Ingenting verkar beröra henne på djupet. Redan inledningsvis blir detta tydligt, när en av lärarna plötsligt avlider i skolan. När sjukvårdarna lyfter upp den döde läraren på en bår, gråter elever i skolan. Linda däremot rycker på axlarna och gnolar på en låt av The Doors.

Vad som egentligen hände, då för tjugo år sedan, får vi veta i ett långsamt berättartempo, på gränsen till monotont. Prosan har en drömsk ton och tillsammans med de ganska många och utförliga miljöbeskrivningarna av den otämjda naturen i norra delen av USA blir det nästan hypnotiserande. Det är väldigt vackert. Jag är mer tveksam till de parallella historier som berättas i boken. De är visserligen intressanta i sig, men jag är inte säker på om de verkligen har betydelse för handlingen. Ingenting uttalas klart, författaren låter läsarna själva ana hur saker förhåller sig. Det är något jag annars ofta saknar i romaner, att författare vågar lita på att läsare kan dra egna slutsatser. I Vargarnas historia fortsätter mycket att vara just aningar när boken är utläst, många frågor i boken förblir obesvarade. Det här är tveklöst en bok som fortsätter att väcka tankar och funderingar lång tid efter att den är läst.
.

Mitt betyg: 4/5

.
Antal sidor: 264
Utgivningsdatum: 2017-06-05
Originalets titel: History of Wolves
Översättare: Molle Kanmert Sjölander
Formgivning: Sofia Scheutz
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN:9789100171414
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

Recension: Alex, av Pierre Lemaitre

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

“Då ser hon. Bakom honom. På marken ligger en skruvdragare bredvid en låda i trä, inte speciellt stor. Lagom för en kropp.”

Alex Prévost blir brutalt överfallen på öppen gata och inkastad i en vit skåpbil. Hennes kidnappare lämnar henne naken i en bur upphängd flera meter över marken i en övergiven fabriksbyggnad. Dagarna går och tiden börjar rinna ut. Blir det hungern, törsten eller råttorna som gör slut på Alex först? Förutom ett osäkert ögonvittne har kommissarie Camille Verhœven inte ett enda spår att gå på. Ingen identitet på offret, ingen saknad och ingen misstänkt. Men i takt med att han långsamt lyckas nysta upp den unga kvinnans exceptionella historia, blir det allt tydligare för Camille att det inte är något vanligt offer han letar efter. Att rädda Alex liv är snart det minsta av kommissariens bekymmer …

Så tyckte jag om boken

När jag börjar läsa undrar jag hur en historia om en kidnappning skall lyckas hålla intresset vid liv hos mig under drygt fyra hundra sidor. Det kan den, jag lovar. Det här är en annorlunda historia på flera sätt. Dels på grund av intrigen, hur historien är uppbyggd, dels på grund av persongalleriet, dels på grund av de reaktioner och känslor som boken lyckas frammana hos mig som läsare. Jag kommer på mig själv med att le och skaka på huvudet när jag skall beskriva vad jag tyckte om boken. Jag känner sympati med än den ena, än den andra och riktigt klar över hur jag antagligen borde känna blir jag inte förrän boken är utläst.

Intrigen är så smart uttänkt, allt håller ihop från början till slut, pusselbit för pusselbit. Ibland är det spännande på grund av det hemska som sker och som man hoppas skall hinna stoppas i tid. Ibland är det spännande på grund av personskildringarna. De griper tag allihop, med små medel, en liten bit i taget. Jag vill veta mer, inte bara om Alex, utan även om de personer som arbetar med fallet. Vissa är mer särpräglade än andra, med speciella karaktärsdrag och egenheter. En poliskommissarie behöver till exempel inte vara stor och grov och tystlåten för att vara kompetent och inge pondus. Det känns så franskt på något sätt. Så trovärdigt.

Historien tar nya och överraskande vändningar flera gånger, men det är omöjligt att gå in i detalj om handlingen i boken utan att avslöja för mycket, och förstöra för er andra som bara måste läsa den. Det gjorde mig riktigt tillfreds att få läsa en sådan välskriven psykologisk thriller. I september kommer uppföljaren.


Mitt betyg: 5/5

.
Antal sidor: 407
Utgivningsdatum: 2017-05-05
Originalets titel: Alex
Översättare: Cecilia Franklin
Formgivning: Magnus Petersson
Förlag: Sekwa
ISBN: 9789187648779
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

 

Recension: Glöm mig, av Alex Schulman

.

Alex Schulmans bok Glöm mig är nominerad till Årets bok 2017. Jag är dock tveksam till att beskriva den som en skönlitterär roman, för mig är det en självbiografisk skildring. Som sådan är den enormt självutlämnande om relationen mellan honom och hans mamma.

Mamman är alkoholberoende under större delen av sitt vuxna liv och som hennes son blir han medberoende. Han lär sig att förneka det han ser, att täcka upp för henne och ursäkta henne när hon gör misstag och sårar honom och andra. Vi förstår hur hårt han kämpar för att få sin mammas uppmärksamhet och kärlek, och inte hamna på andra plats efter hennes kärlek till alkohol, och för att inte drabbas av hennes ”silent treatment” då han gjort något som inte passade henne. Det handlar också mycket om hur hon även överöste honom med kärlek. Det där oberäkneliga sättet måste ha varit fruktansvärt att leva med. Det är en väldigt stark skildring, som varvas med ömsom hjärtskärande, ömsom varma och kärleksfulla beskrivningar från deras mor-son-relation.

”Hon kommer in i köket och trampar på Niklas leksaksbil som ligger på golvet. Hon tappar balansen och halkar till. Det går bra, hon håller sig i bordskanten och undviker att ramla, men skadan är ändå redan skedd. Vad är detta för dårhus, skriker mamma. Håll koll på grejerna! Hon går med bestämda steg mot vitrinskåpet. Hon tar fram den keramikkopp Niklas gjort i träslöjden. Hon går tillbaka mot vår plats vid köksbordet. Och så kastar hon koppen med full kraft i golvet framför oss. Skärvor flyger åt alla håll.”

Det som händer i Schulmans familj är jag övertygad om händer även i många andra familjer. Ibland ingriper socialtjänsten, men en inte alltför vild gissning är att omgivningen sällan förstår hur stort problemet är och hur skadade barnen blir av föräldrarnas oförmåga att hantera föräldrarollen. Det blir så tydligt i Schulmans bok hur medberoende fungerar. Hur hela familjen rättar in sig efter den missbrukande föräldern, anpassar sig för att vara till lags. Barns lojalitet mot sina föräldrar är oerhört stor.

Vi förstår också att den här relationen, styrd av mammans dysfunktionella beteende, sannolikt är något som kan härledas bakåt till nästa generation, Schulmans morfar. Att läsa om hur Schulmans mamma blev ignorerad och bortsänd från familjen från nio års ålder och fortsatt under hela sin barndom, det är minst lika hjärtskärande läsning som den om hur hon själv sedan utsätter sina barn för liknande behandling.

Boken är gripande, men inte så att man har svårt att läsa vidare. Författaren behärskar språket och håller en saklig och nyanserad ton genom hela boken som gör att det blir känslosamt, men inte tårdrypande. Det är förvånansvärt lättläst med tanke på det svåra ämnet. För mig framstår Glöm mig som ett sätt att bearbeta mor-son-relationen som aldrig fick en chans att diskuteras då mamman levde. Ett sätt att försonas med det förflutna och kunna gå vidare. Samtidigt är det en väldigt allmängiltigt viktig bok. Jag förmodar att den är unik i sitt slag i det att den skildrar medberoende då en man är den som är utsatt och offer i relationen. Jag tror att många som levt och/eller lever i dysfunktionella förhållanden kan känna ett stöd i Schulmans bok, i vetskapen att de inte är ensamma om liknande upplevelser.

.
Mitt betyg: 5/5

.
Antal sidor: 255
Utgivningsdatum: 2016-10-03
Formgivning: Sigge Eklund
Förlag: Bookmark
ISBN: 9789188171887
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris