Böcker med vinterkänsla – veckans fem i topp

Publicerat den av Justnujusthar23 kommentarer

Varje tisdag kommer Johannas deckarhörna med en ny topp fem på ett visst tema. Den här veckan är temat: Vinterkänsla.

Stora stygga vargen var jag enormt lockad att läsa, men en hel trave med böcker kom emellan. Ni som läst, skall jag kanske prioritera den?

Björnstad behöver jag väl knappast berätta något om, den har antagligen inte undgått någon. Jag utsåg den till en av 2016 års allra bästa böcker. Den har allt.

Let it snow består av tre berättelser som vävs ihop på slutet. Det är otroligt julmysigt, charmigt och romantiskt, och det är massor med snö! Omslaget är otroligt fint med folie- och glitterdetaljer.

De försvarslösa är andra delen om polisen Anna Fekete. Första delen, Kolibri, imponerade inte särskilt mycket som spänningsroman, men det gjorde författarens sätt att skildra välfärdssamhällets mörka baksida. Det var befriande rakt, nyanserat och osentimentalt ur flera perspektiv. Jag ser fram emot att läsa uppföljaren.

När jag letade efter ett vintrigt omslag till någon av böckerna i Sagan om is och eld, hittade jag den kommande delen i serien. Visserligen är den planerad till 2020, men ändå, den måste jag ju hålla koll på! Om jag inte helt enkelt ser teveserien, och nöjer mig med det.

Klicka nu in hos Johannas Deckarhörna och var med du också! Och titta gärna runt hos alla andra som är med, du kommer att få många, många bra tips!

♥

 

Livet går så fort. Och så långsamt, av Martina Haag

Publicerat den av Justnujusthar3 kommentarer

Martina Haags nya bok gjorde mig så nyfiken att jag bara måste läsa den. Den handlar om den sista terminen i nian och hur huvudpersonen, Sonja, upplevde den. Själv har jag bara fragmentariska minnesbilder från högstadietiden. De åren kändes mest som en transportsträcka för att komma in på den linje (program) jag ville gå för att sedan kunna söka mitt drömjobb. Det jag minns tydligt är hur mycket bättre och roligare det blev på gymnasiet och på universitetet, med likasinnade som hade liknande mål och ambitioner. Högstadiet var en ganska tråkig period med en väldigt stor variation på mål och mognad hos eleverna. Vissa såg skolan som en lekplats, andra som en arbetsplats. Det är klart att det skapar en hel del kaos.

Martina Haags skildring av de sex sista månaderna på högstadiet går verkligen in under huden. Utifrån sextonåriga Sonjas syn på livet skriver Martina Haag om att vilja passa in i den coola gruppen, och om rädslan att hamna bland de pinsamma eller mobbade, eller ännu värre, bland de ignorerade. Hon skriver om de oskrivna regler som styrde livet, som att ha rätt märke på jackan och att ha jackan uppknäppt hur kallt det än var. Hon skriver om spritfester som går helt överstyr, om tafsande killar och våldtäktsförsök. Om att vara kär och att bli sviken, om vänner som sviker och att själv svika för att få tillhöra de coola.

Det är en enormt mörk skildring av en sextonårings liv. Jag känner faktiskt inte igen mig i någonting alls. Jo, möjligen i känslan av utanförskap. Men det var nog självvalt. Jag hade inget behov av att tillhöra någon grupp, och absolut inte av att tillhöra de så kallade coola, som jag ansåg var på väg åt ett annat håll än dit jag ville. Däremot kan jag föreställa mig att flera av mina vänner och andra närstående upplevde liknande saker som det Sonja upplever.

Störst behållning av Martina Haags bok tror jag att man får om man känner igen sig i skildringen av Sonjas liv. Om ens egna upplevelser förstärker känslorna som väcks när man läser. Trots att boken är förhållandevis kort, jag läste den på ett par timmar, lyckas Martina Haag fånga både stämningar, känslor och andan som präglade högstadiet.

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 177
Utgivningsdatum: 2017-11-08
Förlag: Piratförlaget
Form: Lotta Kühlhorn & Söner
ISBN: 9789164204912
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

♥

 

Grön sak (11/365)

Publicerat den av Justnujusthar23 kommentarer

Jag har väntat på bättre ljus för att fota Doris, men det skall visst fortsätta att vara gråmulet, och på tisdag och onsdag väntas dessutom både snö och hårda vindar (18 m/s), så då blir det antagligen ingenting fotat då heller.

Jag blev nöjd med två saker i den här bilden. Först och främst blev jag nöjd med att Doris låg kvar på kudden tillräckligt länge för att jag skulle hinna komma närmare, böja mig ned till hennes höjd och knäppa bilden. Vanligtvis kommer hon springande så fort hon ser att jag närmar mig. Jag blev också nöjd med att hennes ögon matchar filten.

Minst nöjd är jag med ljuset som blir som det blir när man fotar inomhus i skenet från lampor.

Här hittar du fotoutmaningen där du tar ett foto till 365 olika teman under året, samt alla deltagare. Klicka gärna runt och se andras foton på samma teman!

♥