Kategori: Böcker lästa 2016

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 332
Utgivningsdatum: 2016-08-03
Omslagsformgivning: Jenny Kellerman Pillay
Förlag: Brombergs
ISBN: 9789173377447
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens innehåll i korthet, hämtat från förlagets hemsida

Rosaleen Madigan meddelar sina fyra vuxna barn att detta blir den sista julen i huset, sedan ska deras barndomshem säljas. Alla bestämmer sig för att komma hem. Den stundande förändringen gör att det känns som om deras historia håller på att raderas ut och familjen Madigan hamnar i ett vägskäl som består av att komma varandra närmare eller fortsätta vara som främlingar för varandra. Den gröna vägen är ett uppskakande och samtidigt underhållande familjedrama från en liten stad vid den irländska Atlantkusten. Den mörka och skimrande berättelsen spänner över trettio år och är en historia om uppbrott, egoism, medkänsla och starka men inte helt enkla familjeband.

Så tyckte jag om boken

Det här är en berättelse som gjorde ett enormt stort intryck på mig. Det är mörkt och det är cyniskt, och samtidigt livsbejakande. Jag läste medvetet långsammare än jag brukar, jag ville inte riskera att missa någon enda knivskarp formulering. Som läsare är man helt i författarens grepp. Ibland måste man stanna upp och bara andas. Läs det här, så förstår ni vad jag menar:

”I början hade de sex väldigt ofta. Det var inte superbra sex, men det var fruktansvärt vanligt förekommande. Sedan blev det helt enkelt bara fruktansvärt. Ingenting upprörande förstås, Hugh var en enkel man – om han inte en vacker dag skulle plocka till sig en kökskniv från den magnetiska listen på väggen och sticka den i henne. Hur som helst fanns det inga tecken på  att han hade för avsikt att mörda henne. Han hade bara denna stora lust att tränga in i henne, en lust som nästan kändes mordisk, det tyckte i alla fall Hanna. Inte för att hon skulle haft något emot att bli dödad.”

I bokens första del, Att ge sig iväg,  får vi följa var och en av de fyra syskonen och deras mamma, vid olika tidpunkter i livet och på olika platser. Varje person skildras i ett eget avsnitt i boken, som i varsin liten novell eller kortroman, och alla är skrivna med olika berättarstilar. Det är väldigt effektfullt och förstärker personbeskrivningarna. Det är de här kortare berättelserna om var och en av personerna som jag upplever som allra starkast och som berör mest. Anne Enright har en enastående förmåga att med få ord förmedla en personlighet eller en känsla för hur något egentligen är, under ytan.

Vi får följa tolvåriga Hanna som år 1980 försöker parera moderns lynnighet. Sängliggande efter chocken då sonen Dan meddelat att han skall bli präst, låter modern Hanna krypa ned intill henne under ejderdunstäcket. En kommentar från Hanna får dock modern att plötsligt slänga av sig täcket, kliva upp och beordra Hanna: ”Gå din väg. Ut!” I nästa ögonblick sätter modern igång att febrilt tvätta handdukar, för att ögonblicket senare sitta vid köksbordet och stirra rakt framför sig.

År 1991 börjar berättelsen om Dan, som misslyckats med att bli präst och befinner sig i New York i stadens intellektuella gaykretsar. Till sin homosexuelle vän förklarar han på ett självklart sätt att han själv inte är homosexuell, på riktigt. Han älskar sin flickvän, hennes utseende och kropp, och tycker att allt känns rätt. När det är sagt och klart, underförstått att Dan anser att han egentligen inte är homosexuell och inte tänker bli det i framtiden heller, så pratar de, dricker vin och tillbringar timmar tillsammans i sängen, i duschen, i fåtöljen och till sist mot den cederdoftande väggen. När de kysser varandra känns det nästan som kärlek. Avsnittet om Dan är det som griper tag i mig allra mest. Dan som får uppleva sina homosexuella vänner dö en efter en, på de mest fruktansvärda sätt i AIDS, men som sviker dem som står honom närmast när de behöver honom mest. Det är rakt och det är brutalt. Det är otroligt gripande. Avsnittet om Dan är skrivet med en slags distans, på samma sätt som man inbillar sig att Dan förhåller sig till sig själv och det liv han lever. Som om det inte handlar om honom, utan om någon annan. ”Dan berättade allt för en, utom det som man behövde få veta.”

Constance, det äldsta barnet i syskonskaran, har stannat i den irländska byn där hon växte upp. Året är 1997, hon är fyrabarnsmamma, gift med en man i fastighetsbranschen som, i och med Irlands extremt höga tillväxt under 1990-talet och samhällets bostadsboom, tillhör den förmögna klassen. Constance är den enda i familjen som fokuserar mer på andra än på sig själv, och symptomatiskt nog är det bara hon som verkligen känner sig nöjd med sitt liv. Det är inte speciellt dramatiskt eller spännande, men det är tillräckligt bra. I början av berättelsen är hon på väg till en mammografiundersökning efter att ha anat oråd om några knölar som hon inte känt tidigare.

Den yngsta brodern, Emmet, arbetar 2002 som biståndsarbetare i ett av världens fattigaste länder, Mali i västra Afrika. Han reser från biståndsprojekt till biståndsprojekt för att göra skillnad, men det enda han kan se är att barn fortsätter att dö av sjukdomar runt omkring honom. På det personliga planet är han kall och avmätt. Han har ett förhållande som är på väg att ta slut med en kollega som han tycker mycket om, men inte tillräckligt.

Året är 2005 när vi får lära känna barnens mor, Rosaleen, mer ingående. Rosaleen, som under hela sitt liv har ansett att hon gifte ned sig från sin finare klass när hon valde att gifta sig med en fattig lantbrukare. Hon är den själviska matriarken som med subtila medel försöker styra sina barn i den riktning som passar hennes egen vilja och värderingar. Hon väntar sig mycket av dem, men både hon och de känner att de aldrig räcker till, att de aldrig lyckas. Som familjens okrönta drottning blir Rosaleen aldrig utmanad av varken barnen eller samhället runt henne, och därför lyckas hon behålla sin position, trots att den grundar sig enbart på hennes egen uppblåsta självbild. ”Det egendomliga var att Rosaleens barn ägnade så stor möda åt att på ena eller andra sättet själva bli avspisade av henne. Till och med de pengar hon gav dem kändes kyliga.”

I bokens andra del, Hemkomsten, samlas syskonen hos modern för att fira jul. Det är många år sedan senaste gången de träffades. Alla är vuxna, men så som man uppfattades som barn är hur man uppfattas nu, trettio år senare, alldeles oavsett vilken förändring man gått igenom under alla de år då man inte haft någon del i varandras liv. Alla faller in i sina gamla roller, vare sig man vill eller inte. Dans reaktion känns absolut trovärdig, när han efter en kaotisk middag med familjen går upp i sitt gamla rum för att ta fram mobiltelefonen och skicka ett sms till sin sambo. ”HERREGUD! HJÄLP!” Vem kan inte känna igen sig i det, när man möter sin släkt som den man är i dag, men fortsätter att behandlas som den de tyckte att man var när man var tolv.

Hur hanterar man svårigheter i livet? Kan man förändras när man nått vuxen ålder? Kan man skapa en nära relation, och knyta band som kanske egentligen aldrig fanns? Det är frågor som väcks när man läser Anne Enrights Den gröna vägen. De två avsnitten i boken handlar om att resa iväg och att komma hem, i dubbel bemärkelse. Vissa kommer inte ha förmåga att förändra sig själva, de är fastfrusna i den roll de fått eller anammat. Andra ser en möjlighet att bli en bättre version av sig själv. Att bli en riktig människa.

Djupast berör skildringarna av hur personerna i boken uppoffrar sig och hur de sviker när de behövs som mest, hur de visar total känslokyla mot den som älskar dem. Och över alltsammans, en känsla av ensamhet. Det är trots allt en berättelse med en positiv underton. Emmet har i tjugo års tid rest till fattiga, svält- och sjukdomsdrabbade länder för att rädda världen, men till syvende och sist är det i de små vardagliga gesterna och handlingarna som den verkliga godheten och lyckan finns. I tv-programmet Babel (SVT 28/8 2016) diskuterade Anne Enright detta med programledaren Jessika Gedin, och menade att detta gör den till synes obetydliga Constance till bokens medelpunkt: ”Folk som tar hand om andra är lyckligare än de som bara har sig själva att tänka på. Ju mer man inriktar sig på sig själv, desto olyckligare blir man. Genom att vända sig utåt tar man hand om sig själv.”

• Anne Enright vann det prestigefulla Man Booker Prize år 2007 för romanen Sammankomsten. Hon har också utsetts till ambassadör för Irland under tre år, i egenskap av Irlands första skönlitterära nationalförfattare.

♥