I veckans bokbloggsjerka frågar Annika: Vad tycker du om stereotyper? Känns det tryggt, irriterande, bör undvikas, etc.
Oftast är jag för nyfiken och har för litet tid för att läsa böcker med huvudpersoner som är stereotypa. Jag vill reagera, bli överraskad, imponerad, känna något. Det gör jag inte om jag hela tiden förstår vad som skall hända och hur huvudpersonerna skall agera.
Ibland läser jag sådana böcker ändå, om böckerna ger något annat som kompenserar för stereotypa karaktärer. Som Keplers böcker. Den manlige huvudpersonen, Joona Linna, är erfaren och skarpsinnig, dessutom stabil, lugn och stenhård i sin yrkesroll. Hans kvinnliga kollega, Saga Bauer, är ung, blond och blåögd och närmast overkligt vacker, precis som prinsessan i sagan. Dessutom är hon utöver att vara vacker och späd, även atletisk och stark. Ja, tjena…
I Keplers böcker blir jag inte det minsta berörd av människornas öden, vilket jag normalt sett vill bli, men det snabba tempot, de lättillgängliga historierna och upplevelsen som liknar att se en actionfilm har gjort att jag läst flera av dem. I Keplers böcker är det aldrig subtilt och tvetydigt, när någon är rädd skrivs det uttryckligen, alternativt beskrivs det som att hjärtat slår hårdare och snabbare. När författaren inte litar på läsaren, utan måste förklara allt i detalj, brukar det få mig att backa rejält. Keplers böcker har fått 3:or i omdöme av mig, men deras senaste bok Kaninjägaren fick faktiskt en 4:a, därför att det psykologiska djupet var större än i deras tidigare böcker. Jag oroade mig till och med för hur det skulle gå för vissa av karaktärerna, och det var inte självklart att Joona Linna och Saga Bauer skulle komma helskinnade ur det som hände. Deras superkrafter var inte längre att lita på. Det höjde läsupplevelsen.
Länkar till fler som diskuterar stereotyper i böcker finns i Annikas litteratur- och kulturblogg! Titta gärna in där och var med själv också.
♥
