Recension: Kärlekens fyra årstider, av Grégoire Delacourt

karlekens-fyra-arstider

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 246
Utgivningsdatum: 2016-11-01
Förlag: Sekwa förlag
Översättare: Sofia Strängberg
Omslag: Magnus Petersson
ISBN: 9789187648670
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Det är sommaren 1999. Somliga tror att det är den sista sommaren innan jordens undergång.

Det är sommar i Le Touquet och överallt slår kärlekshistorier ut i blom. Däribland fyra par vars liv snuddar vid varandra med oanade följder. Femtonårige Louis hoppas bli mer än vän med Victoire, flickan med gyllenblont hår och smaragdögon. Isabelle, 35 år, har blivit lämnad av sin man men varit kär i Jérôme sedan tonåren. 55-åriga Louise flyr äktenskapets monotoni för att upptäcka nya känslor och passion. Paret Rose och Pierre, 75 år gamla, upplever fortfarande kärleken efter femtio års äktenskap. Deras fyra berättelser korsas och flätas försiktigt samman. Grégoire Delacourt ger oss en elegant men skarpsynt inblick i kärlekens alla faser. Och som vi vet har kärleken ingen ålder.
.

Så tyckte jag om boken

Bokens drömska omslag liksom den väl valda titeln speglar innehållet väldigt bra. Det är typiskt franskt på just det sättet som man kan förvänta sig av fransk litteratur och även film; det är melankoliskt, det är känslosamt och det är väldigt, väldigt charmigt. Berättelserna är fina och hjärtevärmande. Som läsare fångas man upp direkt av stämningen som författaren förmedlar, inte minst genom språket. Efter bara ett par sidor slår pulsen långsammare och jag känner mig både sorgsen och tillfreds på samma gång.

Det här är en varm och lättläst bok som jag sträckläste på bara ett par timmar. En riktigt trivsam feelgoodbok, som lämnar kvar både en känsla av vemod och ett nöjt leende på läpparna.

Skotten i Köpenhamn, av Niklas Orrenius

Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 411
Utgivningsdatum: 2016-09-20
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Formgivning: Miroslav Sokcic
ISBN: 9789100161484
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens innehåll i korthet, från förlagets hemsida

Lars Vilks bor på hemlig ort med livvakter dygnet runt. 2015 överlevde han den terrorattack i Köpenhamn som krävde två liv. Han drömmer om att ställa ut sina verk på nytt. Men Vilks är radioaktiv. Det handlar om terrorskräck – men också om politik. Vems ärende går han? En idé till en bok om extremism, terror och rädslor tog form. Skulle det gå att ta rygg på Vilks, trots de massiva säkerhetsarrangemangen? Och skulle man i så fall kunna få syn på vår tid, vårt samhälle och dess blinda fläckar?
.
Så tyckte jag om boken

Den här boken borde läsas av alla som är det minsta intresserade av samhällsutvecklingen i vår globaliserade tid, då världens länder knyts närmare varandra. Det är ingen bok man skummar igenom, den kräver en hel del av sin läsare. Inte minst därför att författaren förhåller sig förtjänstfullt objektiv genom hela boken, och lämnar åt läsaren att dra egna slutsatser utifrån de intervjuer och fakta som han presenterar. Han vrider och vänder på perspektiven och intervjuar i princip alla som kan ha det minsta med frågorna att göra som han ställer i boken.

Jag minns att jag tänkte att Lars Vilks gick för långt med rondellhundarna med profeten Muhammeds ansikte. Varför provocera i onödan? Varför skapa så stor fara för sin omgivning, när vissa grupper uppenbarligen känner sig så kränkta av hans konst att de utlovar en extra bonus på 50.000 dollar till den som ”slaktar honom som ett lamm”? Och är det verkligen rimligt att samhället skall lägga så stora polisiära resurser på dygnet-runt-bevakning av en enda konstnär? Det är lätt att dras med i ett allmänt tyckande, utan att ha ordentlig kunskap. Efter att ha läst Niklas Orrenius’ bok har jag fått en helt annan förståelse för hur komplex den här frågan är.

Vi ser yttrandefrihet och tryckfrihet som självklara rättigheter, de är två av våra grundlagar som hela samhällsbygget vilar på. Niklas Orrenius’ bok visar på ett nyanserat sätt hur svårt det kan vara att upprätthålla de demokratiska rättigheterna, när de ställs mot uppfattningen att de kränker en religiös profet som Muhammed. Våra demokratiska rättigheter ställs då mot extremism, hot och våldsdåd, ibland med dödlig utgång. Niklas Orrenius skildrar inte bara hur livet ter sig för Lars Vilks, där få vågar eller vill ha någon kontakt med honom av risk för att själv råka illa ut, han ställer även upp frågan om konstens villkor mot frågan var det är rimligt att gränsen går för yttrandefrihet. Han lyfter fram en för mig okänd händelse, då vår dåvarande utrikesminister Laila Freivalds lät censurera en webbsida som startat en tävling för Muhammedkarikatyrer. Det som skedde var med andra ord censur i vårt demokratiska land, på order från vår dåvarande regering.

Boken är enormt intressant. Den skildrar så många aspekter som har att göra med konst, yttrandefrihet och extremism. Redogörelserna för hur unga män och kvinnor radikaliseras via vissa grupperingar inom moskéer i bland annat Örebro och Eskilstuna är insiktsfulla och hela tiden sakliga. När jag läser boken blir jag gång på gång förvånad över hur författaren lyckats komma så många centrala personer så nära. Författaren har intervjuat dömda terrorister, imamer och andra muslimer, föräldrar till unga män som rest för att ansluta sig till IS, polis i områden som anses vara en grogrund för radikalisering, åklagare och många fler. Han har förutom att följa konstnären Lars Vilks, även intervjuat hans skolkamrater, vänner, fiender, konstkritiker och idéhistoriker. Han har intervjuat politiker och andra som på något sätt har med frågorna att göra. Sammantaget förmedlar författaren en så nyanserad bild som jag tror överhuvudtaget är möjlig av ett stort och relevant samhällsproblem i vår globaliserade tid.

Gutenberggalaxens Nova, av Nina Burton

Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 351 (inkl. källförteckningar)
Utgivningsdatum: 2016-09-20
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Formgivning: Eva Wilsson
ISBN: 9789100158972
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Innehållet i korthet, hämtat från förlagets hemsida

Gutenbergs tryckteknik ledde till en medierevolution som förändrade Europa. I 1500-talets början spreds litteratur, grafik och vetenskap, men också nyhetsblad om katastrofer, pamfletter om invaderande turkar och religiösa stridsskrifter. Medan mycket ännu vägde blommade renässanshumanismen genom Erasmus av Rotterdam. Han stod bakom en femtedel av Europas böcker, och skulle ge framtiden ett viktigt arv. Nina Burton skriver om Erasmus och hans tid så att man känner sig vara med när han träffar konstnärerna och de intellektuella – Albrecht Dürer, Holbein d.y., Paracelsus, Thomas More och Luther – lika väl som påvar, kejsare, pedagoger och rebeller. Genom honom möter man en hel epok. Vilken var Erasmus hemlighet? I sina brev klottrade han självporträtt med dubbla ansikten, och hans förmåga att se två sidor födde ett samtal bortom all fanatism – en dröm om ett gränslöst Europa, där kultur och vetenskap knöt nya samband. Men då religiösa strider började skaka världen fick han mäktiga fiender. Erasmus visade vilken roll litteraturen kan spela i en dramatisk tid som har många likheter med vår egen.
.

Så tyckte jag om boken

När jag hörde att den här boken var en favorit inför nomineringarna till Årets svenska fackbok, fick jag litet kalla fötter inför hur jag skulle klara av mitt uppdrag som Augustambassadör på ett bra sätt. Omslaget till boken är otroligt vackert, men titeln på boken förstod jag inte alls, hur skulle jag då förstå innehållet..? Gutenberggalaxens Nova: En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismens och 1500-talets medierevolution. Jag kände till Gutenberg, den tyske uppfinnaren och boktryckaren, men vad menades med Gutenberggalaxen? Erasmus kände jag vagt till, liksom humanismen förstås. Men vad var det för medierevolution författaren hänvisade till? Jag har levt i tron att den verkliga revolutionen när det gäller media sker just nu, i vår tid. Efter att ha läst den här boken har jag reviderat min tidigare uppfattning.

Jag hade dock inte behövt oroa mig, redan när jag öppnade boken gillade jag vad jag såg. En karta över viktiga platser i Erasmus liv visade att han var en berest person. Han hade bott på flera olika platser i sex länder i Europa. Jag blev genast nyfiken på att läsa mer om vem denne Erasmus var, som på 1500-talet då resandet inte alls var någon enkel sak, utan ofta skedde till häst eller med båt, var så efterfrågad och reste så mycket. Hur kom det sig? Och hur kom han att kallas en lysande stjärna i boktryckarkonstens värld? Nästa positiva upptäckt var innehållsförteckningen. Den fick mig att känna igen mig i mitt eget avhandlingsskrivande. Kapitelrubriker som sammanfattar innehållet, kapitel för kapitel, och som ger en övergripande sammanfattning av hela boken. Klart och tydligt.

Enligt bokens titel är den en essä, vilket är den ursprungliga beteckningen för en kort avhandling över ett vetenskapligt ämne och med populärt framställningssätt. Man brukar anse att man i en essä diskuterar ett eget ämne ganska fritt och att essän går att jämföra med en debattartikel eftersom du skall föra ett resonemang och komma med egna åsikter. Du behöver däremot inte komma fram till ett entydigt svar. Essän skall bestå av fakta och av personliga tankar eller resonemang.

Essäformen utgör alltså ramen för berättelsen om Erasmus liv. Det är dock författarens vilja att skriva i essäform som sänker mitt intryck av boken som helhet. Essäformen med det personliga anslaget till ämnet blir egentligen bara tydligt alldeles i början och slutet av berättelsen. Jag hade önskat att författaren resonerat fram och tillbaka och fört in sina personliga argument löpande genom hela texten, istället för som nu enbart i inledningen och summeringen. Jag saknar författarens egna åsikter och personliga infallsvinklar. Berättelsen liknar mer en avhandling, med den skillnaden att den är friare skriven utan källhänvisningar och fotnoter. Redogörelsen om Erasmus är faktaspäckad och ger en bra bild av både Erasmus själv och världen som den såg ut under hans livstid. Det är både intressant och spännande, dessutom lättillgängligt skrivet. Jag får flera idéer om skrivtekniker att tänka på till min egen avhandling, inte minst betydelsen av att skriva enkelt och att undvika facktermer som bara de närmast invigda i ämnet känner till betydelsen av.

Sammanfattningsvis tyckte jag väldigt mycket om Nina Burtons bok om Erasmus och den spännande samhällsomvandling som pågick på 1500-talet. Inledningen och slutet av boken drar ned intrycket av boken, jag tycker inte att de tillför något till berättelsen. I övrigt är boken en väldigt fin läsupplevelse av en uppenbart påläst och kunnig författare om den person och den tid hon skildrar.

 

 

Recension: Fattigfällan, av av Charlotta Von Zweigbergk

Recensionsexemplar från Ordfront förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Ordfront förlag – tack så  mycket!

 

Mitt betyg: 2/5

Antal sidor: 255
Utgivningsdatum: 2016-07-26
Förlag: Ordfront
Formgivning: Josefine Edenvik och Elina Grandin
ISBN: 9789170378799
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Innehållet i korthet, hämtat från förlagets hemsida

Vi svenskar tror gärna att det finns ett tryggt skyddsnät om något händer. Socialförsäkringar och inte minst socialtjänsten ser till att inga blir vräkta eller behöver svälta. Men sanningen är att alltfler glider igenom skyddsnätet, att socialtjänsten på många platser havererat totalt och att den växande skaran fattiga i Sverige möter ett system som misstänkliggör och kontrollerar dem, snarare än att erbjuda hjälp. Beata har en ordentlig utbildning, en fin lägenhet och har själv uppfostrat fyra barn utan att någonsin vara sen med en enda räkning. Visst, hon har aldrig haft det fett, men hon har blivit expert på att hushålla med sina tillgångar, tagit knäck efter knäck och aldrig varit rädd för att ta i. Hur kunde det bli så att hon som alltid varit så kompetent till sist är en av dem som köar utanför Frälsningsarméns matutlämning? Som tar dyra sms-lån och pantsätter sina smycken för att inte bli vräkt. Det enda misstaget hon begick var att bli långvarigt sjuk. I Fattigfällan får vi följa Beatas kamp med socialen och hennes strävan efter att försöka få en stunds trygghet för att orka bli frisk innan det är för sent. Beata är ett fiktivt exempel på alla de som farit illa när olyckan varit framme, men allt som händer henne i boken är baserat på verkliga händelser.
.

Så tyckte jag om boken

Fattigfällan är nominerad till Årets svenska fackbok. Ämnet är otroligt viktigt och jag tror att många av oss kan känna igen oss i det som beskrivs i boken, även om vi inte varit i samma situation lika lång tid som huvudpersonen. Man måste vara frisk för att vara sjuk, sade en läkare till mig någon gång under min långvariga behandling efter en bilolycka som slet av mig benet. De erfarenheter jag har av sjukvård och även av myndigheter motsvarar både det min läkare sade och de händelser som lyfts fram i Fattigfällan. Man upplever att det inte finns någon logik i myndigheternas regler för exempelvis ekonomiskt bistånd. Att det saknas en vilja att hjälpa de behövande att komma på fötter igen. Att behöva kämpa på det viset som huvudpersonen i boken för att få tillgång till samhällets skyddsnät, det är under all kritik.

Jag är dock förvånad över att Fattigfällan nominerats till Årets svenska fackbok. För att nomineras skall böckerna anses tillhöra ”de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket” som givits ut under perioden 19 oktober 2015 – 23 oktober 2016. En ganska luddig regel, men om man läser tidigare motiveringar till böcker som nominerats, kan man ändå dra vissa slutsatser om vilka kriterier som jurymedlemmarna brukar utgå ifrån. Böckerna skall vara välskrivna och intressanta. Böckerna tar många gånger upp existentiella frågor. Som läsare skall man bli berörd. Böckerna bör fylla ett tomrum, det vill säga bidra med något nytt. Böckerna skall också vara sakligt/vetenskapligt övertygande.

Fattigfällan är utan tvekan intressant och som läsare blir jag berörd. Boken fyller ett tomrum, särskilt då författaren så grundligt lyfter fram varje enskild händelse då huvudpersonen har kontakt med myndigheter och sjukvård och även med vänner och bekanta. Boken skildrar även huvudpersonens upplevelser av händelseutvecklingen. Min uppfattning är dock att Fattigfällan inte uppfyller de krav man kan ställa på en fackbok vad gäller saklighet och nyansering, dessutom är den alltför utdragen och full av upprepningar. Boken har mer karaktär av en debattbok, nog så viktig. Den lyfter fram ett socialt problem i vårt samhälle, som jag hoppas kommer att granskas närmare så att regler och attityder förändras i de fall det behövs. Som underlag för sådana beslut räcker inte Fattigfällan till, den har som jag skrev snarast formen av ett debattinlägg som sätter ljuset på ett problem, snarare än att ge sakligt stöd för åtgärder.

Jag hade önskat att författaren förhållit sig saklig till såväl hur systemet fungerar som till huvudpersonens situation. Det hade givit boken en större tyngd. De pengar som myndigheterna ger ut som bidrag till behövande kommer från andra i samhället genom de skatter som betalas in. Att systemet då ställer krav på bidragstagaren är självklart rimligt och bör tas på allvar. Jag studsar när jag läser uttryck som att ”Experterna kan ta sina informationsbroschyrer och välvilliga råd och stoppa upp någonstans”. Om Fattigfällan skall räknas som en kvalificerad fackbok, anser jag att man bör ställa högre krav på språket än att uttrycka sig på det sättet. Jag förstår inte heller det onyanserade resonemanget som återkommer i boken, om att de felbeslut som huvudpersonen fattar skulle bero på behovet av tröst. Som att huvudpersonen, då hon svälter på grund av sin ekonomiska situation, väljer att börja röka, dricka alkohol och leva på kakor, fryspizza och pommes frites, samtidigt som hon inte har råd att betala sina räkningar, utan är i behov av andra människors ekonomiska stöd för att klara sig. Nämns behovet av en dietist slår författaren bort det som om det vore en skymf. Huvudpersonen uppger att hon inget hellre vill än att bli frisk och arbetsför, och en dietist hade kunnat informera henne om att snabbmat orsakar trötthet och håglöshet, och inte alls bidrar till tillfrisknande. Ren mat kan ge intryck av att vara dyrare, men det mättar bättre och längre och innehåller det kroppen behöver för att kunna reparera sig. Man behöver inte äta samma mängder som av snabbmat för att få i sig det man behöver. Ett annat exempel ur boken är när huvudpersonen får beskedet att hyran för hennes lägenhet på Östermalm i Stockholm ligger 600 kr över gränsen för vad som kan utbetalas som bidrag varje månad, bemöter huvudpersonen det ganska nonchalant med att ”Min hyra är några hundralappar för hög i månaden”, det vill säga hälften av vad som egentligen är fallet.

Boken innehåller många kommentarer av liknande slag som dem jag redogjort för här, och sådana kommentarer drar tyvärr ned intrycket av boken som helhet. Vore boken skönlitterär, det vill säga påhittad, skulle jag inte reagera som nu vad gäller saklig och nyanserad framställning. Som fackbok, som avser att skildra en betydelsefull funktion i vårt samhälle, är dock sådana krav odiskutabla.

 

 

 

Alltid lite till: om att slåss för sitt liv, av Frida Wallberg

Recensionsexemplar från Offside Press - stort tack!
Recensionsexemplar från Offside Press – stort tack!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 256
Utgivningsdatum: 2016-11-03
Förlag: Offside Press
Formgivning: Jenni Carström
ISBN: 9789185279470
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Innehållet i korthet, hämtat från förlagets hemsida

”Under hela mitt liv hade jag letat efter min gräns. Till sist nådde jag den. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle kännas så här.”

Alla som vill bli bäst i världen måste lägga ner ett stenhårt arbete. Men få har kämpat lika hårt som Frida Wallberg. Mot fysiska och psykiska övergrepp i boxningens machovärld. Mot sin familjehistoria. Mot sig själv, sin kropp och hjärnblödningen som nästan avslutade hennes liv. Frida Wallberg är Sveriges främsta kvinnliga boxare genom tiderna. Alltid lite till är hennes egen livsberättelse: från den hårda uppväxten, via tonåringen som blir världens yngsta boxningsvärldsmästare, fram till den vuxna kvinnan som når sitt livsmål – och sedan går på en smäll som tvingar henne att inse att alla svårigheter inte går att lösa genom att ta i ännu hårdare.

Frida Wallberg (f. 1983) är Sveriges främsta kvinnliga boxare genom tiderna. Hon blev Europamästare som 16-åring, vann historiens första VM för kvinnor och vann sedan också samtliga sina proffsmatcher fram tills hon drabbades av en hjärnblödning när hon satte sitt WBC-bälte på spel mot Diana Prazak den 14 juni 2013. Skadan avslutade Fridas boxningskarriär och efterverkningarna har styrt hennes liv sedan dess. I Alltid lite till sammanfattar Frida ett kapitel av livet och letar samtidigt efter det rätta sättet att ta sig an dem som återstår. Eller som hon själv säger:  ”Just nu går jag min tuffaste match i livet. Världsmästaren i boxning finns inte mer och kommer aldrig tillbaka. Frågan är bara: Vem ska jag bli istället?”
.

Så tyckte jag om boken

Det här är en enormt gripande biografi om Frida Wallbergs liv fram till i dag. Boken är en känslomässig bergochdalbana. Jag blir framför allt arg, frustrerad och ledsen över det jag läser. Livet är verkligen inte enkelt, och för personer som väljer att gå en otrampad stig eller som sticker ut för mycket, som är en vinnare, blir det ofta väldigt ensamt. Det blåser kallt på toppen. Det får Frida Wallberg uppleva gång på gång.

Redan i första kapitlet tänker jag att Frida Wallberg måste vara ett så kallat maskrosbarn. En person som hade det tufft hemma och i övrigt, men som klarade sig ändå. Ungefär som en maskros som klarar att växa upp genom asfalten. Det blir så tydligt i boken, att Frida Wallberg har en enorm mental styrka. Istället för att brytas ned av de känslomässiga och fysiska svårigheter hon drabbas av, lär hon sig att hantera dem och att använda dem till sin fördel. Hon avskärmar sig och gör sig oberörbar, oåtkomlig. Hon vänder problemen och motgångarna till revanschlust och ännu mer kämpaglöd.

Jag blir så berörd av hennes uppväxt. Det är en tuff uppväxt där familjen var beroende av att Frida och hennes bror hjälpte till på gården. Alla arbetade hårt, och det förväntades även av barnen från det att de var små. Barnen bar ved tills det värkte i armarna, de hjälpte till på åkrarna och i skogen och det låg på deras lott att utfodra djuren i ladugården innan de åt frukost och åkte till skolan. Var de för långsamma eller gjorde fel sparkade deras pappa till dem, slog dem i bakhuvudet eller satte en spade i sidan på dem så att de ramlade omkull. Ingen frågade hur läxorna gick, vilka de lekte med eller vad det var för mat i skolan.

Det är hemskt att barn behandlas så, och jag läste de inledande kapitlen med gråten i halsen. Efter att ha läst hela boken blir det ändå tydligt att sammanhållningen och omtanken om varandra i familjen förmodligen är större än i många andra hem, där livet kan tyckas enklare och utåt sett mer känslomässigt, men där man i praktiken tänker mest på sig själva och inte ställer upp för varandra när det verkligen gäller. Frida Wallberg skriver i boken att hon levt efter principen att allt antingen är svart eller vitt, det finns inga gråskalor. I synnerhet när det gäller hennes uppväxt håller jag inte med henne om den principen. Mycket under den med svenska mått mätt hårda uppväxten kan ifrågasättas, men när Frida Wallberg senare fick Nellie ställde föräldrarna upp som barnvakter så att Frida kunde träna. De fanns alltid där för henne när hon behövde dem.

I boken berättar Frida Wallberg om saker som hon och hennes bror gjorde, som får mig att undra om de inte fick lära sig någonting alls hemifrån, om vanligt hyfs och respekt för andra människor. Man häpnar över många av deras tilltag. På boxningsklubben lärde hon dock känna Tobbe som höll i träningarna, och han blev en av de stabila och trygga personer som hon behövde, både som nära och genuin vän och för att lyckas inom boxningen. Från sin pappa hade hon lärt sig uttrycket Alltid lite till. När man är som tröttast, har man alltid lite till att ge. Från Tobbe lärde hon sig att aldrig fuska med träningen. Att det inte finns några genvägar. Det är väldigt intressant att få inblick i en stor idrottspersons liv; hur mycket de måste försaka för att lyckas inom sin sport, och hur viktigt det är att ha ett pålitligt och kunnigt team runt sig.

Boken är väldigt utlämnande, både när det gäller Frida Wallberg själv och de personer som funnits runt henne. Det gör att boken ger ett trovärdigt och ärligt intryck. Skildringarna av det som gäller själva boxningen; träningarna, arrangörernas rävspel kring matcherna, det mentala spelet mellan boxarna och även tävlingarna, är väldigt intressanta och spännande att läsa. Lika intressant är det att läsa om Frida Wallbergs personliga utveckling, som gör att hon lyckas bli Sveriges främsta kvinnliga boxare genom tiderna. Hur hennes behov av bekräftelse spelat en stor roll i hennes liv, särskilt behovet av bekräftelse från pappan. Hur hon blir sviken av tränare, läkare och andra nyckelfigurer kring henne som idrottsperson, men ändå lyckas ta sig vidare och bli bäst i världen. Hur hon en dag når den gräns hon alltid strävat efter att nå, och tvingas inse att hon aldrig kommer att kunna bli världsmästare i en idrott igen. Hur hon tvingas se sig själv som en motionär trots att hon tänker som en elitidrottsperson. Hur hon måste lära sig att vara lagom bra, trots att hon egentligen vill vara bäst. Det brukar vara en svår omställning att acceptera även för idrottsmän som själva väljer att avsluta sin karriär, ännu värre är det sannolikt när man tvingats sluta på grund av en obotlig skada.

Många har åsikter om damboxning. I boken berättar Frida Wallberg hur hon hört sjuksköterskor på Karolinska sjukhuset, där hon vårdades efter hjärnblödningen, tala om att hon fick skylla sig själv, att hon borde få bekosta sin vård själv eftersom hon utsatt sig för så stora risker som boxare. Boxning är en kontroversiell sport och särskilt när kvinnor utövar den har många svårt att acceptera det. Som boxande kvinna passar man inte in i mallen för vad många anser vara kvinnligt. Frida Wallberg kämpade under sin karriär för lika villkor för män och kvinnor inom boxningen och för att lyfta damboxningens status. Nu finns hennes bok som ger en tydlig inblick i sporten, och ett betydligt bättre underlag för mer välgrundade synpunkter än bara allmänt tyckande. Läs den.

Arktis: Liv i en värld av is och snö, av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden

Recensionsexemplar från Bio & Fokus Förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Bio & Fokus Förlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 5/5

Antal sidor: 200
Utgivningsdatum: 2016-09-08
Förlag: Bio & Fokus Förlag
ISBN: 9789197993333
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Som Augustambassadör har jag den stora förmånen att få den här boken som ett recensionsexemplar i brevlådan. Den är en av de sex böcker som nominerats i kategorin Årets svenska fackbok. Det är lätt att förstå varför den blev nominerad. Texten är engagerande och skriven på ett sätt så att jag inte enbart bläddrar i boken för att se på fotografierna, som det ibland annars kan bli med böcker av det här slaget, utan vill läsa allt. Jag vill lära mig om Arktis, en av våra sista orörda vildmarker, där växter och djur särskilt anpassade för det svåra klimatet lever. Jag vill lära mig om den här väldigt speciella platsen på jorden, där kontrasterna mellan sommar och vinter är så stora. Där djuren och växterna visar en enorm uppfinningsrikedom för att klara en sådan extrem situation som den på Arktis.

Jag läser om isbjörnar och lunnefåglar, stormfåglar och fjällugglor, tretåiga måsar och polarharar, och jag blir så fascinerad. Och imponerad. Myrspovar flyger till exempel längre än 11000 kilometer i ett sträck, utan att mellanlanda eller äta och dricka, för att komma fram till Arktis där de häckar. Resan tar nio dygn. Väl framme på häckningsplatserna längs de arktiska kuststräckorna stannar de några veckor, sedan är det dags att ge sig iväg söderut igen. Vilka maratonflygare, det verkar nästan ofattbart!

arktis-2

Jag läser om grisslor, som lockar sina ungar att hoppa tiotals meter från höga klippor ned i havet redan innan de kan flyga, för att ge sig ut på havet tillsammans. Grisslornas första prövning i livet. Dels att klara sig från att landa i grus och stenar på stranden nedanför, dels att undkomma tundrans och havens rovdjur som väntar på lätta byten nedanför klipporna. Och visste ni hur vissa larver klara den stränga kylan under vintermånaderna? De har glycerol och etylenglykol i sin kroppsvätska, biologiska frostskyddsmedel som de själva framställer. Det finns också djur som kan producera sin egen kroppsvärme så att de är oberoende av omgivningens temperatur.

arktis-3

Hur ofta hör man att en fackbok är en bladvändare, eller att man sträckläste den? Inte så ofta. Men det här är precis en sådan bok. Texten är otroligt viktig och intressant och fotografierna så fantastiskt vackra och spännande. En björn som hoppar mellan isflak, en stormfågel som simmar mellan alldeles blå isblock, en vit fjälluggla som nästan inte syns mot den vita snön. Det är så mycket känsla i varje fotografi att de nästan får mig att vilja resa till Arktis för att själv få uppleva allt detta vackra och dramatiska på plats.

Det här är en perfekt julklapp till alla som är engagerade, eller borde bry sig mer, i klimatförändringarna som påverkar våra sista orörda vildmarker. Unna dig själv ett exemplar av boken också, du kommer att älska den, jag lovar!

 

Recension: Sorgen bär fjäderdräkt, av Max Porter

Recensionsexemplar från Sekwa - stort tack!
Recensionsexemplar från ETTA – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 162
Utgivningsdatum: 2016-10-19
Förlag: ETTA
Översättare: Marianne Tufvesson
ISBN: 9789187917202
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

I en lägenhet i London sörjer två söner och deras far den plötsliga bortgången av en älskad maka och mor. När deras förtvivlan är som störst ringer det på dörren och utanför står den fjäderklädda sorgen. Kråkan fastslår att han kommer att stanna hos den bedrövade familjen tills han inte längre behövs. Han blir deras terapeut, beskyddare och hjälpreda. Ibland obehaglig och konfronterande men också varm och tröstande. Och allteftersom dagarna blir till månader och smärtan över förlusten ger vika för minnen börjar familjen långsamt att läka. Sorgen bär fjäderdräkt är en parafras på Ted Hughes berömda diktsamling om Kråkan och är en utsökt blandning mellan novell, fabel och essä om sorg och kärlek.
.

Så tyckte jag om boken

Sorgen bär fjäderdräkt är en av de böcker jag sett mest fram mot att att läsa i  höst. Dels lockade temat sorgearbete mig, dels att sorgen beskrivs som att en kråka som ringer på dörren när den första chocken har lagt sig, och stannar hos den sörjande familjen till dess han inte längre behövs. Det här är en tunn bok, lättläst men ändå inte enkel. Jag läste boken från början till slut i ett svep, och kunde inte alls bestämma mig för vad jag tyckte om boken. Jag läste den en gång till, och det blev litet tydligare. Sedan läste jag vissa delar av boken en tredje gång. Jag förstår att bokens titel är hämtad från Emily Dickinsons dikt Hope is the Thing with Feathers och jag vet att boken är en parafras på Ted Hughes berömda diktsamling Kråkan. De aspekterna kan säkert ge ytterligare värde och mening åt texten för en insatt läsare. För mig var dock berättelsen i sig alldeles tillräcklig för att göra ett stort intryck.

De delar jag varit tveksam till är de som involverar kråkan. De delarna är helgalna och väldigt humoristiska. Jag förstår rent logiskt att kråkan symboliserar sorgen som drabbar familjen, och att kråkan ger uttryck för hur sorgen tar sig uttryck, men för mig blir det ibland litet för abstrakt för att jag skall bli berörd och själv känna av sorgen. De delarna som skildrar hur pappan och pojkarna reagerar och agerar är däremot så knivskarpa att de går rakt in i hjärtat.

Boken är indelad i tre avsnitt. I det första avsnittet tar sig familjen igenom den allra första och svåraste tiden efter olyckan. Det andra avsnittet handlar om hur tiden går och hur familjen på olika sätt försöker hålla minnet av hustrun/mamman kvar:

Vi brukade allihop få en massa skäll från mamma för att vi stänkte ned spegeln med tandkräm.

I flera års tid stänkte vi ned och spottade och borstade överdrivet länge och spegeln var en vitprickig katastrof som vi alla skamset gottade oss åt.

En dag putsade pappa spegeln och vi var allihop överens om att det var utmärkt.

En hel del andra saker sviktade. Vi pinkade på toasitsen. Vi stängde aldrig lådorna. Vi gjorde de här sakerna för att sakna henne, för att fortsätta längta efter henne.

I det tredje kapitlet får kråkan tillåtelse att gå, sorgen kommer alltid att finnas kvar, men den är inte längre lika förlamande och förödande. Jag inser att den här berättelsen kommer att stanna i mig för alltid. Läs den. Ge den tid att sjunka in. Läs den igen.

 

Söndagens smakbit ur en bra bok v. 44

Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok.

Recensionsexemplar från Sekwa - stort tack!
Recensionsexemplar från Sekwa – stort tack!

Det här är en av de böcker jag såg mest fram emot att läsa i höst. Den är väldigt speciell och liknar ingen bok jag läst tidigare. Man kanske kan säga att det är en fabel, det vill säga en kort och kärnfull berättelse som inte gör anspråk på att vara sann. Den har en sensmoral, det vill säga något som fabeln vill lära ut”.

Den handlar om en man och två söner som sörjer sin fru respektive sin mor som plötsligt gått bort efter en olycka. Boken är indelad i tre avsnitt; om den första och svåraste tiden, om att försöka hålla den som gått bort kvar genom att minnas henne och slutligen om att tillåta henne att lämna familjen.

Citat är från sidan 77:

Vi brukade allihop få en massa skäll från mamma för att vi stänkte ned spegeln med tandkräm.

I flera års tid stänkte vi ned och spottade och borstade överdrivet länge och spegeln var en vitprickig katastrof som vi alla skamset gottade oss åt.

En dag putsade pappa spegeln och vi var allihop överens om att det var utmärkt.

En hel del andra saker sviktade. Vi pinkade på toasitsen. Vi stängde aldrig lådorna. Vi gjorde de här sakerna för att sakna henne, för att fortsätta längta efter henne.

Min recension av boken kommer upp i bloggen under dagen.

Fler smakbitar ur bra böcker finns här.

Ha en fin dag!

 

Recension: Kaninjägaren, av Kepler

Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 572
Serie: Joona Linna (del 6)
Utgivningsdatum: 2016-10-24
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100136772
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Joona Linna har suttit två år på den slutna anstalten Kumla när han förs till ett hemligt möte. Polisen behöver hans hjälp för att stoppa den gåtfulle mördaren som går under namnet Kaninjägaren. Den enda länken mellan offren är att de alla hör ett barn läsa upp en ramsa om kaniner innan mördaren kommer. Ödets tärningskast placerar överraskande tevekocken Rex Müller mitt i händelsernas centrum. För första gången ska han ta hand om sin son Sammy. Men istället för tre lugna veckor blir det en fruktansvärd kamp på liv och död. Joona Linna och Saga Bauer är tvungna att börja samarbeta i hemlighet för att stoppa Kaninjägaren innan det är försent.
.

Så tyckte jag om boken

Keplers böcker om Joona Linna brukar locka till sträckläsning och den här är inget undantag. Efter bara en sida var jag fast och måste få veta vad som skulle hända. Kaninjägaren är visserligen en riktig tegelsten, ändå läste jag ut den på en och samma dag. Kepler använder samma berättarteknik som i tidigare böcker i serien, med korta kapitel och ett rappt språk. Precis som i tidigare böcker är det också mycket och makabert våld, blod och sex. Kaninjägaren är en klassisk hårdkokt kriminalroman med ett tempo så högt att man som läsare inte har en chans att hinna fundera över ledtrådar, det är bara att släppa taget och svepas med i farten.

Jag har i recensioner av Keplers tidigare böcker varit skeptisk till hur huvudpersonen, Joona Linna, och hans kvinnliga kollega, Saga Bauer, framställs som närmast omänskliga var och en på sitt sätt. Trots att båda två tyngs av personliga problem har jag inte blivit berörd, eftersom jag inte kunnat relatera till deras superhjälteegenskaper. Detsamma har gällt mördarna i tidigare böcker, som varit så omänskliga och utstuderat vansinniga att de aldrig blivit riktigt skrämmande. I Kaninjägaren har något hänt. Det psykologiska djupet är större, berättelsen griper tag och jag oroar mig för hur det skall gå för karaktärerna i boken. Samma sak gäller beskrivningarna av Joona Linna och Saga Bauer. Joona Linna är fortfarande stabil, erfaren och skarpsinnig och Saga Bauer fortfarande lika underskön som hon är atletisk och stark. Men man kan inte som i tidigare böcker luta sig tillbaka och lita på att de har allt under kontroll. Det har de inte. De ger ett mänskligare intryck än i tidigare böcker och är lättare att känna igen sig i. Det gör handlingen betydligt mer spännande.

Sammantaget upplever jag Kaninjägaren som lika lättläst som tidigare böcker i serien, men med ett större psykologiskt djup. Jag känner också igen det grundliga förarbete som imponerade på mig i de första böckerna i serien. Så här skall en hårdkokt kriminalroman skrivas!

Recension: Kvinnor i strid, av Anna Larsdotter

Recensionsexemplar från Historiska Media - stort tack!
Recensionsexemplar från Historiska Media – stort tack!

 

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 352
Utgivningsdatum: 2016-09-21
Formgivning: Miroslav Sokcic
Förlag: Historiska Media
ISBN: 9789175453361
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Bokens innehåll i korthet, från förlagets hemsida

I traditionell militärhistoria är kvinnor ofta osynliga. Och i traditionell kvinnohistoria har det regelrätta kriget sällan någon plats. Begreppen krig och kvinnor tycks helt enkelt inte höra ihop. I boken Kvinnor i strid berättar Anna Larsdotter om kvinnor som på olika sätt deltagit i krig, från 1600-tal till 1900-tal. Levande och kunnigt skildrar hon deras många olika roller som soldater, piloter, prickskyttar, vårdpersonal eller delar av trossen. En del kvinnor förklädde sig till män för att kunna delta i strid. Vissa sökte på så vis sin försörjning, medan andra ville ha frihet och äventyr. I fascinerande personporträtt möter vi bland många andra könsöverskridaren Hannah Snell, ikonen Harriet Tubman, kaptenen Flora Sandes och Vietnamveteranen Lynda Van Devanter. Kvinnor i strid utmanar våra invanda föreställningar och ger en ny och spännande ingång till militärhistorien. Boken visar att kvinnor alltid har varit en naturlig del av kriget, inte minst vid fronten.

.
Så tyckte jag om boken

Det här är en väldigt intressant bok som har givit mig en ny och betydligt mer nyanserad syn på kvinnors roller och betydelse under krig. Jag har haft en tro att kvinnor antingen stannade hemma och tog hand om barnen när männen deltog i krig eller, under senare tid, möjligen deltog som sjukhuspersonal. Jag hade inte heller någon aning om hur man till att börja med såg ned på kvinnor som arbetade som vårdpersonal under krig. För mig blev den här boken en riktig ögonöppnare och jag rekommenderar verkligen alla att läsa den! Jag har strukit under och vikt hörn på var och varannan sida i boken, det är så mycket som är så väldigt intressant och spännande.
 .
Den fråga jag först ställde mig när jag valde att läsa boken var, varför har kvinnor överhuvudtaget valt att delta i  krig? Ingen har tvingat dem, ändå har krigshärarna bestått av förvånansvärt många kvinnor, och även barn. Boken ger svaret att det för många handlade om försörjning. Under 1600-talet fick männen betalt som knektar. De kvinnor som stannade hemma fick ofta en svår situation, både ekonomiskt och socialt. Vissa tvingades till fattigvården och andra till prostitution, och många följde med som obetalda hushållerskor för att åtminstone få tillgång till matransoner. Klippte kvinnorna av sig håret och klädde sig som män öppnade sig helt andra möjligheter. I sina nya roller som män fick de dels betalt, dels ett annat anseende och en annan frihet. Många kvinnor var fattiga och kom från svåra förhållanden. För dem blev krigshären ett sätt att komma hemifrån och skapa sig ett nytt liv. Vissa sökte förstås också äventyr.
 .
Det var länge förbjudet för kvinnor att ta värvning, och även att klä sig i manskläder, så de kvinnor som klädde sig som män för att kunna delta i krig tog stora risker. Blev de upptäckta kunde det ledda till avrättning. Men hur lyckades kvinnorna hålla sin identitet hemlig? Hur kunde man missa att se att det var kvinnor och inte män, och att inte höra på deras röster att de var just kvinnor? Det verkade ganska osannolikt för mig. Författaren menar dock att det inte alls var så märkligt som det först kan förefalla. Dels var de manliga soldaterna väldigt unga och skillnaden mellan de unga männen och de unga kvinnorna var inte så stor. Dels var klädseln starkt knuten till en persons identitet. Klädseln visade både vilket kön och vilket yrke man tillhörde, det var ingenting man normalt sett ifrågasatte, men ibland hände det förstås: ”Jag såg tydligt på flera av våra officerare, som betraktade mig noggrannare än vanligt på gatan och under skjutövningarna, att misstankarna dagligen och stundligen tilltog.”
.

I boken får vi läsa om flera olika kvinnor som valt att delta i krig, alla lika intressanta kvinnoöden och med något undantag var alla helt okända för mig. Berättelserna visar att kvinnor inte alls är veka varelser, utan har anpassat sig efter vad tiden krävt. Bilden av den veka kvinnan, som behövde luktsalt vid varje obehaglig situation, skapades på 1800-talet, men ”förväntar du dig styrka, som samhället gjorde av 1600-talets kvinnor, så möts du i allmänhet av det.” Nålen och svärdet kan absolut svingas med samma hand, det har Anna Larsdotter övertygat mig om genom boken Kvinnor i strid.