Den underjordiska järnvägen, av Colson Whitehead


Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Sextonåriga Cora lever som slav på en bomullsplantage i Georgia. Hon är utstött och utsatt efter att modern försvunnit, och till slut flyr hon tillsammans med Caesar som känner till en underjordisk järnväg som kan hjälpa slavar till friheten i norr. Snart får den skoningslöse slavjägaren Ridgeway upp spåret efter dem. Han kommer att jaga Cora från stat till stat och drömmer om att förgöra henne och den hemliga rörelse som gjort flykten möjlig.
.

Mina intryck och utvärdering

Den underjordiska järnvägen har blivit väldigt uppmärksammad, och den har fått både National Book Award 2016 och Pulitzerpriset 2017. Nyligen fick författaren även motta Arthur C. Clarke-priset för sin roman om slaveriet i USA under mitten av 1800-talet. Det är inte osannolikt att romanen kommer att äras med fler priser. Som exempel finns Den underjordiska järnvägen med bland de nominerade böckerna till Man Booker Prize 2017 som delas ut i oktober.

Är då Den underjordiska järnvägen värd all uppmärksamhet och priser? Jag är litet kluven. Den underjordiska järnvägen är utan tvekan en läsvärd och välskriven berättelse om det grymma och omänskliga slaveriet och vad det gjorde med människor, både med dem som hade afrikanskt och amerikanskt ursprung, och vad det gjorde med samhället. Eftersom en roman på samma tema gavs ut i svensk översättning i början av året, Yaa Gyasis roman Vända hem, är en jämförelse romanerna emellan ofrånkomlig.

Till skillnad från Yaa Gyasis roman Vända hem som skildrar nio olika generationers liv och öden, fokuserar Colson Whitehead på en enskild person, tonåriga Cora, och det som händer henne. Generellt finns det förstås fördelar med båda angreppssätten, bredd eller djup. Jag tycker dock inte att Whiteheads roman får ett större djup än Gyasis, trots det snävare persongalleriet. Båda romanerna skildrar den grymhet som slavar och deras ättlingar utsattes för. I Whiteheads roman beskrivs våldet som grövre, mer sadistiskt. Ändå griper inte personernas öden tag lika hårt som i Yaa Gyasis roman, där jag mycket tydligare såg personerna framför mig. Kände deras rädslor, sorg och glädje. Även miljöbeskrivningarna var betydligt starkare i Gyasis roman. Jag kunde nästan känna dofterna som beskrevs, både de behagliga som kryddor, mat och växter, men även de vämjeliga, när människor låg travade på varandra i sin egen avföring i fängelsehålorna. Känslomässigt är Yaa Gyasis roman en starkare skildring. Den berör mig mer.

Den underjordiska järnvägen var ett verkligt nätverk i USA som organiserades av abolitionister, med syfte att hjälpa slavar att fly från den amerikanska södern till nordstaterna och/eller Kanada. Som kodord användes termer från järnvägen. Flyktrutter kallades spår, hus som fungerade som säkra gömställen kallades stationer och flyktingarna själva passagerare eller bagage. De frivilliga som ställde upp och hjälpte rymlingarna refererade till sig själva som konduktörer. I Whiteheads roman blir nätverket en faktisk järnväg med spår under jord. Whitehead beskriver i sin roman också en systematisk steriliseringskampanj av kvinnor med afrikanskt ursprung, liksom ett medicinskt experiment på män med afrikanskt ursprung. Vad jag har förstått förekom liknande övergrepp i USA, men ungefär hundra år senare, och jag är inte säker på om det bara var människor med afrikanskt ursprung som drabbades. Jag ställer mig tveksam till Colson Whiteheads val att basera sin roman på en blandning av verkliga och fiktiva händelser. Det skapar i onödan tveksamheter och tvivel till en mörk del av vår världs historia.

Sammanfattningsvis är Den underjordiska järnvägen en bok som är svår att lägga ifrån sig. Den är välskriven och spännande. Jag blir dock mer berörd av ämnet än av författarens sätt att skildra det. Jag hade också önskat att Whitehead antingen skrivit en helt fiktiv roman, eller en roman baserad på verkliga händelser. Genom att väva in verkliga händelser som förvandlats till fiktion i berättelsen, vet man som läsare inte vet vad som är sant eller resultat av författarens så kallade skönlitterära frihet, och det tar tyvärr udden av berättelsen.

 

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 317
Utgivningsdatum: 2017-07-31
Originaltitel: The Underground Railroad
Översättare: Niclas Nilsson
Form: Jojo Form
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100171100
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris med flera

♥

 

 

 

 

Den underjordiska järnvägen ska dessutom bli tv-serie.

Lunnefåglar i bokform, på kopp och på necessärer

När vi strosade runt i gränderna i Honfleur i Frankrike i somras, hamnade vi utanför ett skyltfönster med alldeles ljuvliga muggar. Bland annat den här lunnefågel-muggen. Jag skall visa fler av muggarna i ett inlägg i resebloggen inom kort. Designer till den här muggen och många andra är engelsmannen Roy Kirkham.

 

Necessären kommer från @bosseochester, omöjlig att motstå ♥

En Lunnefågel och ett bageri i en och samma bokserie, självklart finns de böckerna hos mig, och snart hoppas jag få möjlighet att läsa dem.

 

Men det som startade min svaghet för just Lunnefåglar var faktiskt den här boken, som jag läste som tioåring. Böckerna finns kvar, liksom intresset för Lunnefåglar. På min att-göra-innan-jag-dör-lista finns en resa till någon av platserna där det finns Lunnefågelkolonier. Det vore fantastiskt att få se dem i verkligheten och att få fota dem i deras naturliga miljö.

♥

 

Resultatet i årets odlingslåda

Tanken var ett foto med Shelly och det enda jag lyckades odla i år – persilja. När Shelly hoppar ned i odlingslådan och vägrar flytta på sig, ja då får det bli så här :)

Ser ni hur nöjd hon ser ut? Hon drar till och med upp överläppen litet. Själv är jag förstås inte så nöjd med att bara persiljan och basilikan verkade trivas, ja några jordgubbsplantor har också klarat sig och börjat reva sig. Nästa år skall jag göra annorlunda.

Redan i höst skall jag förbereda odlingslådor med hästgödsel och jord, så att det bara är att så och plantera i vår. Potatis och rödbetor vill jag ha, det skulle kännas bra att få användning av vår jordkällare och förvara rotfrukterna där under vintern. Jag tror att vi får planera in en dag för bortforsling av gammalt kylskåp och frysbox, Patrik ;) – nu blir det en potatisbinge istället!

♥