Astrid Terese, på den norska bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers.
I dag bjuder jag på en smakbit ur den här boken:
Berättelsen handlar om Tom Hazard, som blivit född med en åkomma, som han kallar det, som gör att han inte åldras i samma takt som vanliga människor, utan betydligt långsammare. Vi får följa med honom genom de senaste fyrahundra åren och får fina, sorgliga och insiktsfulla perspektiv på hur det skulle vara att leva längre än en vanlig livstid. Jag har inte läst så långt än, men tycker hittills mycket om den här boken.
Citatet är från sidan 44, då Tom funderar över hur livet förlorat sin mening efter fyrahundra år:
Det föll mig in att människor inte levde bortom hundra år för att de helt enkelt inte var gjorda för det. Psykologiskt, menar jag. Man liksom tog slut. Det fanns inte tillräckligt med själv för att fortsätta. Man blev för trött på sitt eget sinne. På livet som upprepade sig. Att det efter ett tag inte fanns ett leende eller en gest som man inte hade sett förut. Det fanns inte en förändring i världsordningen som inte var ett eko av andra förändringar i världsordningen. Och nyheterna slutade vara nya. Själva ordet ”nyhet” blev ett skämt. Det var bara en cykel. En långsamt roterande nedåtgående cykel. Och ens tolerans för människorna, som begick samma misstag om och om och om och om igen, började avta. Det var som att fastna i en refräng som man en gång hade gillat men som nu fick en att vilja slita av sig öronen.
Fler smakbitar ur spännande böcker får du hos Betraktninger ~ tanker om bøker
♥
Just nu - Just här 