Mari, på den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, håller i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en bra bok.
Recensionsexemplar från Sekwa – stort tack!
Det här är en av de böcker jag såg mest fram emot att läsa i höst. Den är väldigt speciell och liknar ingen bok jag läst tidigare. Man kanske kan säga att det är en fabel, det vill säga ”en kort och kärnfull berättelse som inte gör anspråk på att vara sann. Den har en sensmoral, det vill säga något som fabeln vill lära ut”.
Den handlar om en man och två söner som sörjer sin fru respektive sin mor som plötsligt gått bort efter en olycka. Boken är indelad i tre avsnitt; om den första och svåraste tiden, om att försöka hålla den som gått bort kvar genom att minnas henne och slutligen om att tillåta henne att lämna familjen.
Citat är från sidan 77:
Vi brukade allihop få en massa skäll från mamma för att vi stänkte ned spegeln med tandkräm.
I flera års tid stänkte vi ned och spottade och borstade överdrivet länge och spegeln var en vitprickig katastrof som vi alla skamset gottade oss åt.
En dag putsade pappa spegeln och vi var allihop överens om att det var utmärkt.
En hel del andra saker sviktade. Vi pinkade på toasitsen. Vi stängde aldrig lådorna. Vi gjorde de här sakerna för att sakna henne, för att fortsätta längta efter henne.
Min recension av boken kommer upp i bloggen under dagen.
Recensionsexemplar från Albert Bonniers Förlag – stort tack!
Mitt betyg: 4/5
Antal sidor: 572
Serie: Joona Linna (del 6)
Utgivningsdatum: 2016-10-24
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100136772
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
Handlingen i korthet, från förlagets hemsida
Joona Linna har suttit två år på den slutna anstalten Kumla när han förs till ett hemligt möte. Polisen behöver hans hjälp för att stoppa den gåtfulle mördaren som går under namnet Kaninjägaren. Den enda länken mellan offren är att de alla hör ett barn läsa upp en ramsa om kaniner innan mördaren kommer. Ödets tärningskast placerar överraskande tevekocken Rex Müller mitt i händelsernas centrum. För första gången ska han ta hand om sin son Sammy. Men istället för tre lugna veckor blir det en fruktansvärd kamp på liv och död. Joona Linna och Saga Bauer är tvungna att börja samarbeta i hemlighet för att stoppa Kaninjägaren innan det är försent.
.
Så tyckte jag om boken
Keplers böcker om Joona Linna brukar locka till sträckläsning och den här är inget undantag. Efter bara en sida var jag fast och måste få veta vad som skulle hända. Kaninjägaren är visserligen en riktig tegelsten, ändå läste jag ut den på en och samma dag. Kepler använder samma berättarteknik som i tidigare böcker i serien, med korta kapitel och ett rappt språk. Precis som i tidigare böcker är det också mycket och makabert våld, blod och sex. Kaninjägaren är en klassisk hårdkokt kriminalroman med ett tempo så högt att man som läsare inte har en chans att hinna fundera över ledtrådar, det är bara att släppa taget och svepas med i farten.
Jag har i recensioner av Keplers tidigare böcker varit skeptisk till hur huvudpersonen, Joona Linna, och hans kvinnliga kollega, Saga Bauer, framställs som närmast omänskliga var och en på sitt sätt. Trots att båda två tyngs av personliga problem har jag inte blivit berörd, eftersom jag inte kunnat relatera till deras superhjälteegenskaper. Detsamma har gällt mördarna i tidigare böcker, som varit så omänskliga och utstuderat vansinniga att de aldrig blivit riktigt skrämmande. I Kaninjägaren har något hänt. Det psykologiska djupet är större, berättelsen griper tag och jag oroar mig för hur det skall gå för karaktärerna i boken. Samma sak gäller beskrivningarna av Joona Linna och Saga Bauer. Joona Linna är fortfarande stabil, erfaren och skarpsinnig och Saga Bauer fortfarande lika underskön som hon är atletisk och stark. Men man kan inte som i tidigare böcker luta sig tillbaka och lita på att de har allt under kontroll. Det har de inte. De ger ett mänskligare intryck än i tidigare böcker och är lättare att känna igen sig i. Det gör handlingen betydligt mer spännande.
Sammantaget upplever jag Kaninjägaren som lika lättläst som tidigare böcker i serien, men med ett större psykologiskt djup. Jag känner också igen det grundliga förarbete som imponerade på mig i de första böckerna i serien. Så här skall en hårdkokt kriminalroman skrivas!
Det känns som jag knappt har läst alls den här månaden, men det är ändå minst två böcker per vecka, och bra böcker dessutom, allihop. Utöver de här böckerna har jag också läst de nominerade bidragen till Lilla Augustpriset och intervjuat författarna.
Omdömen om böckerna
Den här månaden har jag läst litet färre böcker av lättsam litteratur, och färre barn- och ungdomsböcker. Det har varit en riktigt bra blandning som krävt en hel del tankeverksamhet från mig som läsare, men en bok tillät mig att bara svepas med och inte behöva tänka ett enda dugg. Sex av böckerna är recensionsexemplar, och den här gången passade böckerna mig väldigt bra. Keplers Kaninjägaren recenserar jag i morgon, så betyg för den kommer inte med här, bara att den är läst och att den var läsvärd.
Martin Aagård, Susanna Alakoski, Magnus Bremmer, Judith Kiros, Ola Larsmo, Qaisar Mahmood, Calle Nathanson, Kristina Sandberg, Ebba Witt-Brattström, Bildning: Då – Nu – Sen
Just nu - Just här 