Författare: Justnujusthar

Kvällen för terrordåden i Paris i november 2015 hade jag och min man sett en film och slog över till nyheterna. Vi blev båda chockade av det som mötte oss, och satt som paralyserade kvar i soffan och följde rapporteringarna till efter midnatt. I Paris hade det under kvällen skett samordnade attentat mot flera offentliga platser. 89 av dödsoffren och över 300 de skadade befann sig i konsertlokalen Bataclan. Inte bara vi, utan hela världen var i chock.

Mitt hat får ni inte skildrar hur just den här kvällen drabbade en man och hans son på det allra hemskaste sätt. Antoine Leiris var hemma med den sjutton månader gamla sonen, Melvil, medan hans fru Hélène var på konsert med en vän, i konsertlokalen Bataclan. Den kvällen mördades Hélène när fyra terrorister öppnade eld mot publiken. Några dagar efter terrorattacken gav Antoine sitt svar till terroristerna på Facebook. Han tänkte inte ge varken sitt eget eller sin lilla sons hat till terroristerna:

I fredags kväll tog ni livet av en enastående människa, mitt livs kärlek, min sons mor, men mitt hat får ni inte. Jag vet inte vilka ni är och jag vill inte veta det, ni är döda inombords. Om den Gud i vars namn ni dödar blint har skapat oss till sin avbild måste varje kula i min hustrus kropp ha slitit upp ett hål i hans hjärta.

Mitt hat får ni inte är skriven som en dagbok från tiden för attentatet, då Antoine inser att det skett ett attentat och att det skett där hans fru är, till dess han får beskedet att hon är död och vidare genom den första tiden efter dådet. Det är hjärtskärande och redan i första kapitlet läser jag med tårar i ögonen. Särskilt gripande är det att läsa om hur Antoine och Melvil försöker ta sig igenom vardagen, som hela tiden påminner om att Hélène saknas i deras liv. Som kvällsrutinen då Antoine och Hélène brukade bada Melvil tillsammans. Nu finns hon inte med dem. Sorgen, ilskan, vanmakten och smärtan känns genom sidorna, och kanske ännu starkare eftersom boken är skriven med ett så poetiskt, men samtidigt rakt och osentimentalt språk. Det är behärskat och tillbakahållet, som i ett försök att med orden hålla sorgen i schack. Det gör det än mer smärtsamt att läsa.

Men det här är inte enbart en berättelse om sorg. Det är också en berättelse om kärlek och hopp. Dagen efter Hélènes begravning tar Antoine med sig Melvil till Hélènes grav. Han vill att Melvil skall förstå att hon är där.

”- Mamma är där.” Melvil släpper plötsligt min hand. Han kliver upp på stenen. Trampar ned rosorna och liljorna som inte har något att sätta emot hans beslutsamhet. Jag är rädd att han letar efter henne. Han fortsätter genom djungeln av sorgebetygelser. Griper tag i fotot. Tar med sig det. Kommer sedan tillbaka till mig och tar min hand. Jag vet att han har hittat henne. Han vill att vi går. Att vi genast, utan dröjsmål, tar med oss mamma hem. Jag protesterar inte. Han vill in i famnen. Jag trycker honom till mig. Hon är med oss. Vi är tre. Vi kommer alltid att vara tre. När vi går passerar vi vattenpölen. Jag hoppar på ett ben i den. Han skrattar.

Mitt betyg: 5/5

 

Antal sidor: 111
Utgivningsdatum: 2016-10-13
Förlag: Atlantis
Originaltitel: Vous n’aurez pas ma haine
Översättare: Thomas Andersson
Formgivning: Fredrik Siwe
ISBN: 9789173538688
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris

 

♥