Recension: Simma med de drunknade, av Lars Mytting

035

Mitt betyg: 4/5

Antal sidor: 408
Utgivningsdatum: 2015-08-27
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 9789146228585
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Hösten 1971 hittas ett norskt-franskt par döda i Frankrike. Deras tre år gamla son Edvard är spårlöst försvunnen men hittas fyra dagar senare på ett sjukhus tolv mil bort. Var Edvard har befunnit sig under tiden, och om det verkligen var en slump att hans föräldrar klev på en kvarglömd mina från första världskriget, förblir en gåta. Edvard växer upp hos sin fåordige farfar på en potatisgård på norska landsbygden. Och det är när hans farfar dör i början på 90-talet, och det oväntat dyker upp en vackert snidad träkista från en släkting som Edvards tillvaro vänds upp och ner. Han beger sig ut i den stora världen för att finna svar på sitt livs frågor. Sökandet leder honom till Shetlandsöarna och tillbaka till Frankrike, där han tvingas gräva i de mörkaste hörnen av sin familjs historia. En historia som är nära sammanvävd med de stora tragedierna i Europa under 1900-talet.

 

Vad jag tyckte om boken

Det här är en berättelse som griper tag i mig från första stund. Jag vill få svar på alla de frågor som Edvard ställer sig om sin bakgrund, om vad det egentligen var som hände den där dagen då han var tre år, då hans föräldrar omkom och han själv försvann under flera dagar. Jag läser och drivs hela tiden framåt, sida efter sida, av pusselbitarna till de familjehemligheter som legat gömda under många år. Berättelsen väver in de båda världskrigen, de frivilliga norska SS-soldaterna vid Östfronten och koncentrationslägren. Man får en tydlig bild av tidsandan, om vad människor tvingades utstå under inflytande av krigen.

Det är inte bara mysteriet i sig som ger en stor behållning vid läsningen, utan även språket och den stämning som boken förmedlar. De allra mest finstämda avsnitten tycker jag är de när Edvard är hemma på sin gård i Gudbrandsdalen i Norge. Författaren lyckas verkligen med att förmedla den ovillkorliga kärleken till jorden, djuren och arbetet på gården, liksom passionen till träden. Till flambjörksskogen och till valnötsträden. Det är väldigt, väldigt fint beskrivet.

Edvard ger inte alltid ett helt sympatiskt intryck, hans agerande sårar många gånger dem som står honom närmast. Det är samtidigt trovärdigt beskrivet, om man tänker på att det här är en ung man vars liv i och med farfaderns död plötsligt vänds helt upp och ned. Det utlöser både en sorg över farfadern och över ovissheten om vilka som var Edvards föräldrar, och väcker frågor kring vem han är och vad han egentligen vill med sitt liv.

Det som i mitt tycke drar ned helhetsintrycket av boken, är författarens sätt att fylla många av de luckor som finns i den här komplicerade släkthistorien. Utifrån bland annat brev och andra dokument berättar Edvard under vissa avsnitt vad som hänt. Det är spännande läsning, men det känns inte helt trovärdigt att breven skulle kunna ge så mycket information, så många svar. Samma sak gäller flera av de personer han stöter på, mer eller mindre av en slump, och som ger ledtrådar om vad som hände i det förflutna.

♥

 

Växtplats (223/366)

svamp 2

Allt blir så annorlunda när man ser det på riktigt nära håll. På avstånd såg de här svamparna ut som… svampar. När jag såg dem på mycket närmare håll genom macroobjektivet satte fantasin igång, och jag fick jag idéer till en sagobok för små barn.

365

Här hittar du fotoutmaningen där du tar ett foto till 365 + 1 olika teman under året, samt alla deltagare. Klicka gärna runt och se andras foton på samma teman!

♥

Bokbloggsjerka v. 28 – böcker som överraskar

I bokbloggsjerkan den här veckan ställs frågorna:

1. Har du halvt om halvt längtat ihjäl dig efter en bok som till syvende och sist inte alls höll måttet? Vilken i så fall?

2. Eller omvänt, finns det en bok som du var tveksam till men som senare skulle visa sig överträffa alla dina förväntningar?

.

Besvikelsen...
Besvikelsen…

Den här boken väntade jag på i flera månader, och var övertygad om att den skulle vara fantastiskt bra. Lyckliga människor läser och dricker kaffe Titeln på boken, omslaget och att den var skriven av en fransyska – allt talade för att den skulle bli årets läsupplevelse. Känslosam men realistisk och trovärdig, litet melankolisk och charmig, på det där typiskt franska sättet ni vet. Boken börjar väldigt gripande, det är väldigt starkt och trovärdigt berättat, jag led verkligen med Diane, fick kramp i bröstet och gråten i halsen. Resten av boken gjorde mig däremot inte berörd alls. Den är för rakt och enkelt berättad, ungefär som en bok för litet äldre barn. Jag har recenserat den här.
.

Boken som överträffade alla förväntningar!
Boken som överträffade alla förväntningar!

 

Den här underbara berättelsen måste ni bara läsa! Jag och barnen satt och bläddrade i en tidning från en av bokklubbarna vi är med i, och det var faktiskt Isabella som blev mest intresserad av Pingvinlektionerna. Hon började läsa i den som högläsningsbok på kvällarna (skolan de går i har tecknat så kallat läskontrakt mellan sig och alla elever i åk 1 – åk 9, vilket innebär att eleverna skall läsa högt för någon 15 minuter, fyra dagar i veckan), men jag kunde inte nöja mig med bara 15 minuter per kväll. Jag började läsa och kunde inte sluta. Det är en fullkomligt underbar och häpnadsväckande berättelse, som dessutom är sann. Illustrationerna av pingvinen som fick namnet Juan Salvador, är en extra bonus, de är ljuvliga.

Samtidigt som läsaren får följa med på den spännande resan, och uppleva utvecklingen som sker mellan den lilla pingvinen och hans omgivning, får läsaren inblick i det argentinska samhället och den politiska och ekonomiska situation som rådde i Sydamerika under 1970-talet. Författaren har ett stort naturintresse och ett starkt engagemang i miljöfrågor, och boken berör också också ämnet hur människors sätt att leva påverkar djurlivet. Det här är en sådan där bok som man aldrig glömmer. Jag har recenserat den här.

Fler böcker som överraskat tipsar andra om här!

♥