Den underjordiska järnvägen, av Colson Whitehead


Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

Sextonåriga Cora lever som slav på en bomullsplantage i Georgia. Hon är utstött och utsatt efter att modern försvunnit, och till slut flyr hon tillsammans med Caesar som känner till en underjordisk järnväg som kan hjälpa slavar till friheten i norr. Snart får den skoningslöse slavjägaren Ridgeway upp spåret efter dem. Han kommer att jaga Cora från stat till stat och drömmer om att förgöra henne och den hemliga rörelse som gjort flykten möjlig.
.

Mina intryck och utvärdering

Den underjordiska järnvägen har blivit väldigt uppmärksammad, och den har fått både National Book Award 2016 och Pulitzerpriset 2017. Nyligen fick författaren även motta Arthur C. Clarke-priset för sin roman om slaveriet i USA under mitten av 1800-talet. Det är inte osannolikt att romanen kommer att äras med fler priser. Som exempel finns Den underjordiska järnvägen med bland de nominerade böckerna till Man Booker Prize 2017 som delas ut i oktober.

Är då Den underjordiska järnvägen värd all uppmärksamhet och priser? Jag är litet kluven. Den underjordiska järnvägen är utan tvekan en läsvärd och välskriven berättelse om det grymma och omänskliga slaveriet och vad det gjorde med människor, både med dem som hade afrikanskt och amerikanskt ursprung, och vad det gjorde med samhället. Eftersom en roman på samma tema gavs ut i svensk översättning i början av året, Yaa Gyasis roman Vända hem, är en jämförelse romanerna emellan ofrånkomlig.

Till skillnad från Yaa Gyasis roman Vända hem som skildrar nio olika generationers liv och öden, fokuserar Colson Whitehead på en enskild person, tonåriga Cora, och det som händer henne. Generellt finns det förstås fördelar med båda angreppssätten, bredd eller djup. Jag tycker dock inte att Whiteheads roman får ett större djup än Gyasis, trots det snävare persongalleriet. Båda romanerna skildrar den grymhet som slavar och deras ättlingar utsattes för. I Whiteheads roman beskrivs våldet som grövre, mer sadistiskt. Ändå griper inte personernas öden tag lika hårt som i Yaa Gyasis roman, där jag mycket tydligare såg personerna framför mig. Kände deras rädslor, sorg och glädje. Även miljöbeskrivningarna var betydligt starkare i Gyasis roman. Jag kunde nästan känna dofterna som beskrevs, både de behagliga som kryddor, mat och växter, men även de vämjeliga, när människor låg travade på varandra i sin egen avföring i fängelsehålorna. Känslomässigt är Yaa Gyasis roman en starkare skildring. Den berör mig mer.

Den underjordiska järnvägen var ett verkligt nätverk i USA som organiserades av abolitionister, med syfte att hjälpa slavar att fly från den amerikanska södern till nordstaterna och/eller Kanada. Som kodord användes termer från järnvägen. Flyktrutter kallades spår, hus som fungerade som säkra gömställen kallades stationer och flyktingarna själva passagerare eller bagage. De frivilliga som ställde upp och hjälpte rymlingarna refererade till sig själva som konduktörer. I Whiteheads roman blir nätverket en faktisk järnväg med spår under jord. Whitehead beskriver i sin roman också en systematisk steriliseringskampanj av kvinnor med afrikanskt ursprung, liksom ett medicinskt experiment på män med afrikanskt ursprung. Vad jag har förstått förekom liknande övergrepp i USA, men ungefär hundra år senare, och jag är inte säker på om det bara var människor med afrikanskt ursprung som drabbades. Jag ställer mig tveksam till Colson Whiteheads val att basera sin roman på en blandning av verkliga och fiktiva händelser. Det skapar i onödan tveksamheter och tvivel till en mörk del av vår världs historia.

Sammanfattningsvis är Den underjordiska järnvägen en bok som är svår att lägga ifrån sig. Den är välskriven och spännande. Jag blir dock mer berörd av ämnet än av författarens sätt att skildra det. Jag hade också önskat att Whitehead antingen skrivit en helt fiktiv roman, eller en roman baserad på verkliga händelser. Genom att väva in verkliga händelser som förvandlats till fiktion i berättelsen, vet man som läsare inte vet vad som är sant eller resultat av författarens så kallade skönlitterära frihet, och det tar tyvärr udden av berättelsen.

 

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 317
Utgivningsdatum: 2017-07-31
Originaltitel: The Underground Railroad
Översättare: Niclas Nilsson
Form: Jojo Form
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100171100
Finns att beställa hos Bokus, Adlibris med flera

 

 

 

 

Den underjordiska järnvägen ska dessutom bli tv-serie.

Bokläsning och helgplaner

Mias bokhörna håller i den bokrelaterade Helgfrågan, och den här veckan undrar hon: Hur går det med läsningen/bloggandet?

Jag blev faktiskt överraskad när jag sammanställde augusti månads läsning, och insåg att jag är igång med läsningen igen efter sommaren. Det är verkligen så att jag läser mest när jag väntar på barnen när de har spel- och danslektioner, eller när jag väntar av någon annan anledning. Två av de här böckerna läste jag ut när jag väntade på tjejerna som hade videoworkshop med sin dansskola, och en av böckerna kom jag ganska långt i när jag väntade på att bilen skulle servas.

Recensionerna är jag i god fas med. Däremot har jag travar med böcker som skall läsas, så där ligger jag efter. När jag började skriva om de böcker jag läser, lyckades jag alltid pricka in recensionsdatumet med min text om boken. Numera är det inte så.

Men recensionsdatum betyder väl att det är det tidigaste datum förlagen vill att vi skriver om de böcker vi får? Om vi skriver om böckerna efter recensionsdatumet är väl det ok? Förlagens tanke är väl att böckerna skall finnas i butikerna när det börjas skrivas om dem?
.

Som bonusfråga undrar Mia: Vad ska du göra i helgen?

Förra helgen ställde Shellys uppfödare ut henne i närheten av oss, och eftersom tjejernas danslektioner inte börjat än kunde vi komma och titta, och fota. Nu i helgen skall Shelly ställas ut igen, och sedan skall vi åka och hämta henne. Den här och nästa helg är de sista helgerna som inte är uppbokade med tjejernas dans, så vi får se vad vi hittar på.

 

Jag kommer antagligen fortsätta med träningen av Leistra. Just nu longeras hon för att lära sig kommandon för skritt, trav, galopp och stanna, och för att vänja sig vid att ha något på ryggen och linor längs sidorna. Än så länge tränas hon i kapson (en slags grimma) eftersom hon har en vargtand som skall dras ut innan hon kan ha bett i munnen, men sedan är det dags för tömkörning. Längre fram i höst är det dags för mig att sitta upp.

 

Fler som diskuterar Helgfrågan hittar du hos Mias Bokhörna, klicka gärna in och var med du också!

Lästa böcker i augusti + månadens bästa

Hos Mias bokhörna tipsar vi om vilka böcker vi tyckt mest om varje månad. I augusti var min favorit: Det växte ett träd i Brooklyn (del 2)

Det är inte enkelt att välja någon bok som allra bäst den här månaden, jag har lyckats få bara bra böcker i händerna, men Det växte ett träd i Brooklyn är en fullkomligt trollbindande uppväxtskildring, där vi får ta del av livet i Brooklyn genom Francies iakttagelser och upplevelser. Jag riktigt njöt av språket och det långsamma tempot, och blev både berörd och rörd när jag läste.

Jag trodde inte att jag skulle hinna läsa särskilt många böcker den här månaden, men åtta stycken blev det i alla fall. De är sinsemellan ganska olika, både vad gäller genre och prosa, men jag tycker att de håller en hög nivå allihop. Det blev till slut en riktigt bra läsmånad!

Klicka på titlarna här nedanför så länkas du till mina recensioner.
.

Mina samlade omdömen för den här månaden

★★★★★
Fredrik Backman, Vi mot er
Betty Smith, Det växte ett träd i Brooklyn (del 2)

★★★★
Viktor Banke, Andrum
Armando Lucas Correa, Den tyska flickan
Peter May, Coffin Road

★★★
Katarina Wennstam, Gänget
Caroline Eriksson, Hon som vakar

 

Vilken bok blev din favorit den här månaden?

Är det någon särskild bok som du ser extra mycket fram emot att läsa under september? Själv har jag en rejäl trave med böcker som jag hoppas hinna läsa. Bland annat Stora stygga vargen av Nele Neuhaus, Mafioso av Ray Celestin, 1918 av Per T Ohlsson, Världen utan dig av Jill Santopolo, Tjockdrottningen av Moa Herngren och Den svavelgula himlen av Kjell Westö.