Boktips beroende på sinnesstämning

Den här veckan är det ett av mina förslag som utgör helgfråga hos Mia: Vilken bok skulle du rekommendera en lycklig person att läsa? Vilken bok skulle du rekommendera till någon som verkar sorgsen?

För tre år sedan fick jag andra delen i serien om Glastronen skickad till mig. Jag blev väldigt skeptisk och frågande till varför jag skulle läsa en bok i fantasygenren och dessutom för young adults, som målgruppen kallas, och ställde boken i bokhyllan.

Men ett halvår senare hade jag legat helt utslagen av influensa, och ännu värre, varit tvungen att låta avsluta livet för min fina, fina Alice. Jag behövde en bok som skulle ge mig en känsla av energi och styrka, och ögonen föll på Midnattsskronan där den stod i bokhyllan. Det tog inte mer än någon sida i boken förrän jag hade glömt tid och rum och försvunnit helt in i berättelsen på samma sätt som jag ofta gjorde som tonåring.

Mina fördomar mot omslaget och mot fantasty blev helt omkullkastade, och under tiden jag läste kände jag mig ganska oövervinnerlig, vilket var precis vad jag behövde just då. Så, mitt tips för sorgsna dagar – serien om Glastronen.

Mitt tips för bra dagar – de där böckerna som är väldigt välskrivna, intressanta och minnesvärda, men som kräver att man har litet extra energi på lager, eftersom karaktärerna i boken kommer att göra dig både frustrerad och irriterad och suga ur dig en hel del energi.

Hem till mig är en sådan bok. Det är en lågmält berättad historia om en notoriskt otrogen man, och man kan ju undra hur intressant en sådan bok egentligen kan vara, eller hur? Men det är den. Jag läste boken nästan maniskt på väldigt kort tid. Det som gör den så speciell, och inte alls trivial, är att den berättas ur den otrogne mannens synvinkel. Och det är inte själva otrohetshistorierna i sig som är intressanta, utan hur mannen, Ove, planerar och arrangerar för att kunna göra otrohetshistorierna möjliga, och hela tiden utan att själv inse hur självupptagen han är. Som läsare gör man det inte heller, till att börja med. Det är en riktig bladvändare.

Redan under de första sidorna i boken väcks frågor som följer med genom hela berättelsen. Hur fungerar han? Hur kan han vara så hängiven en person, och sedan så enkelt bara växla över känslorna till någon annan på ingen tid alls? Vad är det för fel på honom?

Mot slutet av boken har det vuxit fram en bild av honom som gör att jag anar vad det är som driver honom, som får honom att längta till något annat än det han har. Det som får honom att inte känna en konstant tomhet tycks vara att längta, drömma och idealisera. När han får vad han vill ha blir han uttråkad och söker efter någon ny att längta till, att drömma om. Varje gång han kommer hem fylls han av en leda och ledsamhet som gör ont, i nästa stund får han dåligt samvete för att han sviker. Han är livrädd för att sätta allt på spel, han vill absolut inte förlora något av det han har, han vill absolut inte vara med om ännu ett uppbrott, men han kan ändå inte låta bli att bedra och önska sig något mer. Han är som en strategisk kameleont, som hela tiden känner efter hur han bör vara i olika situationer, men när det blir problem eller kraschar är han inte beredd att kämpa för det han har, utan glider vidare.

Ove är en sammansatt, men framförallt en ganska tragisk och självgod person. Jag önskar hela tiden att han skall komma till sans och förnuft, och inte äventyra allt fint han har i sitt liv, men han tycks inte ha några spärrar. När han närmar sig sextio och inte längre är den Clark Gable han en gång var, och de unga kvinnorna inte längre faller som tidigare för hans charm, och alternativet är en måttfull och i Oves ögon ospännande kvinna från en datingsida, då kommer ångern och känslan av total tomhet.

Som jag skrev, här krävs en del extra energi på lager, alltså ett tips för glada dagar!

Mias bonusfråga: Har ni något tips för att motverka trötthet?

För mig är tillräckligt med sömn det enda som verkligen hjälper. Och rutiner. Jag har samma rutiner vardag som helg; jag går upp vid 6-6.30 varje dag och går och lägger mig vid 22. Träning är också bra, då blir jag fysiskt trött och sover mycket bättre, vilket gör mig piggare.

Men ibland räcker inte det, då märker jag att jag dricker mer kaffe än vanligt, vilket egentligen bara gör mig tröttare, och jag har testat att äta ginseng för att få mer energi, och det tycker jag faktiskt fungerar.

Veckans bästa 27 april – 3 maj

I en tid då precis allt präglas och påverkas av coronaviruset, har jag bestämt mig för att varje söndagskväll skriva ett inlägg med det jag upplevt som veckans bästa. Det kan vara små eller stora saker. Det blir ett sätt att under veckan lägga märke till allt som faktiskt är positivt också. Vad sägs om det?

Här är veckans sammanfattning av det bästa som hänt!

Veterinären som skulle ta med ultraljudsutrustning hade inte med sig den när han kom. Riktigt dåligt. Dessutom drog han till med att Leiftra skulle vila i box under en vecka på grund av fångkänning. Fångkänning?? Hon har ju gått på grus under ett års tid och inte ätit gräs. Det räckte inte med det, den här veterinären måste vara en av de sämsta jag träffat på, men nog om det. Nu fokuserar vi på det positiva!

Dagen efter hältundersökningen var Leiftra ohalt. Hej då med de tusenlapparna i onödan, men bra att hon är fräsch igen! Dessutom lät jag röntga hennes båda framhovar för att se hur påverkade de blev av fångkänningarna hon hade för ett par år sedan. I princip ingen påverkan alls, ingen som har betydelse för henne. Otroligt skönt att veta! Jag lät en kiropraktor behandla henne också, och han justerade en del stelhet som islänningar ofta får i kroppen eftersom de har fem gångarter. Dessutom gav han en del tips om skoningen, så i morgon skall hon bli skodd med sulor fram och få kortare tår. Nu hoppas vi att felsökningen räcker och att hon fungerar som ridhäst.

Jag red lektion igen, men inte på Leiftra som ni ser på fotot, utan på en häst hos min instruktör. Jag gick som Zeb Macahan efteråt… Hela kroppen arbetar när man rider, eftersom man till exempel gör halt genom att spänna magmusklerna och använder insidan av benen och sitsen väldigt mycket. Dessutom skall man vara i balans och inte spänna sig i axlar och skuldror. Plus komma ihåg och göra allt som instruktören tipsar om för att utvecklas i ridningen. Det är jobbigt både fysiskt och mentalt, men så otroligt roligt!

Jag har ju bett er stoppa mig om jag får för mig att odla grönsaker i år igen. Nu hann ni inte det… ;) Jag har redan köpt en del tomat-, paprika- och chiliplantor. Fames uppfödare hade sått så många, så jag köpte några av henne. Och just nu känns det lika spännande och roligt som förra året vid det här tiden. Måtte intresset hålla i sig i år. Men jag blev litet tveksam redan när jag skulle rensa pallkragarna från förra årets ogräs och frökapslar, när jag glömde bort att rensa ogräset för att fota istället… Hur som helst – kul!

Att det vuxit så dåligt i våra rabatter och krukor kan ju bero på att jag inte gödslat ;) I år skall jag göra det och se vad som händer. Jag köpte olika sorter, bland annat pelleterad kogödsel. Sedan blev vi tvungna att vädra ur bilen. Rejält och länge.

Arbete med hund som sällskap på bordet. Jag lyfte upp henne för att ta bilden, i rättvisans namn, som en slags motvikt till att katter alltid hoppar upp på borden och inte verkar gå att lära av med det, men hundar förväntas hålla sig på golvet. Men sedan blev det ny duk, från vintrigt grå till somrigt vit istället.

Det går upp och ned med hur bra jag tycker att det går. Just nu är det väldigt intressant och roligt att få ihop teoriavsnittet. Jag har dock börjat fundera på hur det kommer att bli att disputera och komma ut med avhandlingen det här coronaåret. Är det verkligen smart att ge ut den när man inte kan bjuda in intresserade och media till disputationen, och jag inte kan åka runt och prata om innehållet, om det skulle finnas önskemål om det, på grund av coronarestriktionerna? Finns det inte en risk att avhandlingen riskerar att bli helt ouppmärksammad, vad tror ni?

På torsdagsmorgonen, dagen innan valborgsmässoafton, vaknade vi till det här. Grannen hade tänt två stora brasor, vilket slutade med att tre brandbilar susade hit och släckte en av brasorna. I samband med det upptäckte vi att grannen fällt våra träd och schaktat jordmassor in på vår mark. Dessutom var vissa gränsmarkeringar som Lantmäteriet satt ut försvunna, vilket är brottsligt eftersom det innebär åverkan på myndighetens arbete och material. Nu har vi kollat upp vad som gäller juridiskt, och ingen grannosämja än så länge i alla fall, så det får man väl se som positivt.

Någon dag senare blev Shelly biten över ryggen av en hund i byn bredvid. Shelly gick kopplad vid min sida när en stor hund sprang ut på vägen och upp bakom oss. Vi blev helt överraskade, och Shelly skrek rakt ut. Jag blev fruktansvärt arg och gick direkt in till ägaren. Ingen grannosämja där heller, och framförallt klarade sig Shelly utan skador. Så därför får händelsen vara med i inlägget för positivt tänkande.

I går stod jag och pratade med mina föräldrar när det plötsligt susade förbi två stora fåglar. Vi gick närmare för att se om det var tranor igen, men det var det inte… Titta, vad häftigt! Ett storkpar i Roslagen! Storkar som haft sådana problem att häcka på grund av att man dikar ur och förändrar markerna så att det försvårar för storkarna att överleva. Och om de ändå klarar sig i Sverige, är det främst i Skåne de håller till. Men inte i går, då var de hos oss! Jag och Erica gick en långpromenad i går (också en positiv sak), och när vi kom tillbaka var storkarna kvar och hade slagit sig ned på varsin telefonstolpe. Litet kul att de cirkulerade runt min brorsons och hans flickväns hus, vad kan det betyda..?

Veckan var helt fantastisk när det gäller solnedgångar och dramatiska molnformationer. Så här fint var det med ett rosa molntäcke alldeles nära marken någon kväll.

Och så här såg det ut om man vände sig om. Helt utan filter och fotat med mobiltelefonen.

Jag utfodrar på morgnarna när det är helg, men på veckodagarna ansvarar jag för kvällsfodringarna. En kväll hade Leiftra, och jag, den här utsikten från hagen.

Nu har jag skrivit några sådana här sammanfattningar av positiva saker som hänt under veckan, så fungerar det då? Blir jag mer fokuserad på positiva saker i dessa oroliga och dystopiska tider? Svar, ja! I början av coronapandemin tappade jag energi och orkade knappt ta mig för med saker. Det är lätt att hamna i det igen när vi matas med hemska uppgifter om smittospridning, dödstal, uppsägningar och konkurser, men nu är jag uppmärksam på det och drar igång med något för att, om ingenting annat fungerar, fake it until you make it! Bara bestäm dig för att göra saker som brukar vara roliga, så finns det stor chans att det blir roligt när du är igång, så tänker jag. Vänd fokus från elände till glädje. Det låter flummigt, men funkar för mig.

Berätta gärna i kommentarerna vad som varit veckans bästa för dig, eller skriv om det i din blogg och länka här till den, så kan vi ladda med ännu mer positiv energi inför kommande vecka!

Ps. Carita fokuserar också på det positiva, och håller i Glad måndag! In hos henne och tanka ännu fler positiva tankar!

 

 

 

Recension: Våroffer, av Anders de la Motte

Har ni sett ett så iögonfallande och effektfullt bokomslag. Det är så snyggt att jag faktiskt sett fram emot den här boken delvis för att kunna ställa den i bokhyllan bredvid de andra lika snygga böckerna i Årstidskvartetten och ta fram och titta på dem ibland. Art by Sundberg/Maria Sundberg har designat alla fyra böckerna i serien.

Men självklart är det i första hand bokens innehåll som lockar. Jag har läst författarens tre tidigare böcker i serien, och de följer allihop samma fängslande dramaturgiska modell, med brott som begåtts i det förgångna och som av olika anledningar kommer upp till ytan igen på grund av händelser i nutid.

I Våroffer är det ett ritualliknande mord som skedde i mitten av 1980-talet på en tonårig flicka som utgör historiens kärna. Flickans bonusbror dömdes på tveksamma grunder för mordet, och i samband med det försvann resten av familjen utan att lämna några spår efter sig. När läkaren Thea Lind flyttar till den lilla skånska småstaden hör hon talas om mordet och känner igen sig i det hon hör om flickans liv, med en våldsam far och en känsla av utanförskap, att inte passa in. När hon hittar ett fotografi på flickan i en vit klänning, med utslaget hår och hjorthorn i händerna, och fyra yngre personer med djurmasker ståendes runt henne, väcker det hennes nyfikenhet och hon börjar nysta i vad som egentligen hände den där vårdagen för trettio år sedan.

Trots att lång tid passerat är sorgen fortfarande närvarande hos många i det lilla samhället. Misstankarna och tvivlen anas, även om man lagt locket på och undviker att tala öppet om dem. Alla verkar ha hemligheter kring mordet, även Theas pojkvän som växte upp på orten. Successivt förtätas stämningen, mörkret blir djupare och Thea får anledning att frukta för sitt eget liv.

Våroffer är en roman som jag skulle placera någonstans mellan pusseldeckare och relationsroman. Spänningsnivån är inte särskilt hög, historien är snarare fängslande än nervkittlande. Precis som i de tidigare romanerna i serien är det ramberättelsen som håller mitt intresse och min nyfikenhet vid liv fram till den sista sidan. Jag vill veta mer om de i olika grad trasiga människorna i det lilla samhället, och hur de reagerar när det som länge varit en väl bevarad hemlighet plötsligt riskerar att komma upp till ytan igen.

Mitt betyg: 4/5

Serie: Årstidskvartetten (#4), fristående romaner
Antal sidor: 405
Utgivningsdatum: 2020-03-30
Förlag: Forum
Omslag: Maria Sundberg
ISBN: 9789137153858
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris