Liane Moriarty har skrivit ännu en insiktsfull relationsroman om ganska vanliga medelklasspar som lever ganska vanliga medelklassliv. Person- och miljöbeskrivningarna är som vanligt träffsäkra och ger en tydlig bild av de olika karaktärerna och miljöerna i berättelsen. Moriartys roman Stora små lögner blev teveserie med en ny säsong på gång, det skulle inte förvåna mig om den här romanen går samma väg. Det är den som klippt och skuren för.
Boken inleds med att Alice, bokens huvudperson, faller på gymmet och slår i huvudet så allvarligt att hon blir medvetslös och sedan hamnar på sjukhus. När hon skall byta om känner hon inte igen kläderna i träningsväskan, och inte heller sin kropp. Och vad gjorde hon på ett gym, hon som avskyr att träna? När hon till slut lyckas få kontakt med Nick, mannen hon älskar och är gift med och som är den blivande pappan till barnet hon väntar, är han otrevlig och kort i tonen och lägger på luren. Sakta går det upp för henne att hon inte är 29 år, utan 39 år, trebarnsmamma och mitt uppe i en sjaskig skilsmässa. Hon minns ingenting av de senaste tio åren.
Alla runt Alice tiger om vad som har hänt och hur Alice har varit som person under de senaste tio åren, men då och då dyker det upp minnesfragment som gör henne både förkrossad och panikslagen. Vem är till exempel Gina som verkar ha haft stor betydelse i Alices liv?
Författaren brukar väva in andra röster i berättelsen för att ge den fler perspektiv. I Stora små lögner var det korta förhör med olika berörda personer, här är det dels blogginlägg från en mormors mor, dels hemuppgifter från Alices syster till hennes terapeut. Bit för bit läggs pusslet som tillsammans ger bilden av vem Alice har blivit de senaste tio åren.
Det här är en välskriven och lättläst roman som jag läste i ett svep. Historien gjorde mig nyfiken på hur det skulle gå. Som vanligt i Moriartys romaner knyts trådarna ihop litet väl sent. Slutet är också litet väl tillrättalagt, men inte orealistiskt. Jag gillar det. En annan Alice är en klassisk feelgood med djup.
Mitt betyg: 4/5
Antal sidor: 483
Utgivningsdatum: 2018-03-18
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Form: Nebojsa Zoric
Översättning: Anna Strandberg
Originaltitel: What Alice forgot
ISBN: 9789100174125
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris
Den 5 maj är det dags för Sigtuna Litteraturfestival. En av de författare som kommer att medverka i författarsamtalen är Jan Guillou. Jag har fått möjlighet att ställa några frågor till honom om hans författarskap, och i synnerhet om hans senaste roman, 1968, som jag skrivit om här.
Fotograf: Peter Knutson, tel. 070-734 60 02
– Jag inspireras aldrig. Jag arbetar.
Det svarar Jan Guillou på frågan vad han inspireras av i sitt författarskap. Ett logiskt svar från en person som varit författare under femtio år, i höst blir klar med sin fyrtionionde roman och som genom sina verk är både folkbildande och politiskt engagerad. För att lyckas med det kan man naturligtvis inte vänta på att yttre faktorer skall styra arbetet.
1. Du har åtminstone tidigare sett litteraturen som ett politiskt kampinstrument. Ser du romansviten Det stora århundradet på samma sätt?
Ja naturligtvis, men här är jag ju bunden till den faktiska historieskrivningen, så då blir det politiska uppdraget en fråga om betoning. Att exempelvis betona hur brittisk och belgisk kolonialism var Afrikas vidrigaste och Tysklands mycket mer human. För Afrikas del kan man rentav beklaga att det inte var Tyskland som vann första världskriget (detta skriver jag om i första boken, Brobyggarna).
.
2. På vilket sätt har du genom ditt författarskap bidragit till att utbilda svenska folket?
Det är jag kanske inte rätt person att försöka besvara. Men jag vågar hoppas att de tio Hamiltonböckerna på 80- och 90-talet var en pedagogiskt väl upplagd studie i svenskt maktspel och samtidshistoria. Arn-böckerna har förhoppningsvis gett en mycket ljusare och sannare bild av medeltiden än den gängse. De som läser den nuvarande serien borde förhoppningsvis uppleva 1900-talet mera greppbart och begripligt.
.
3. Du var drygt tjugo år 1968 och har egna erfarenheter från den tiden, vilka jag förmodar har präglat dig och påverkat hur du ser på samhällsutvecklingen. Hur ser du på dina värderingar och ditt förhållningssätt till 1968 nu när du kan se tillbaka på och dessutom gjort grundlig research om den perioden? Har ditt synsätt förändrats?
Jag har inte ändrat några värderingar från den tiden. Jag var 24 år 1968. Däremot måste jag erkänna att det inte finns särskilt mycket kvar av den optimism som vi inom vänstern kände på den tiden. Femtio år senare är världen en mardröm som vi aldrig kunde föreställa oss.
.
4. I din pågående romansvit kommer du att ta ett grepp om hela nittonhundratalet, och skildra de viktiga händelser och värderingar som präglade sin tid, genom en släktsaga i tre generationer. Du beskriver i en intervju dessa personer ur tre generationer såsom förvärvaren, ärvaren och fördärvaren, vill du utveckla det?
Talesättet ”värvaren, ärvaren och fördärvaren” syftar vanligtvis på hur rikedom stiger och förgås inom en och samma familj inom ganska kort tid. Jag ska emellertid ändra lite på förutsättningarna. I familjen Lauritzen slog fördärvarna till redan i generation två. Istället kommer rikedomen med besked tillbaka i generation tre.
.
5. Jag har det senaste året läst fyra olika böcker där författarna fördjupat sig i och lyft fram ett visst årtal som särskilt viktigt för demokrati och medbestämmande, eller för att skildra motsatsen till demokrati. Dels din egen; 1968, dels Elisabeth Åsbrinks 1947, dels George Orwells 1984 dels Per T Ohlssons 1918. Både Ohlssons och Åsbrinks avsikt har varit att skildra skeenden under ett visst år som fortfarande ger effekter på det samhälle vi har i dag. 1968 är den första boken i romansviten Det stora århundradet vars titel utgörs av ett årtal. Varför tycker du att året 1968 bör lyftas fram litet extra?
Orwells årtal har ingen verklighetsanknytning, utan var bara ett påhitt. Elisabeth Åsbrinks 1947 kännetecknas i hennes version mest av att Israel kom till då. Per T Ohlssons 1918 däremot handlar om ett avgörande år i svensk historia, som glömts bort och underskattats. Där stod valet mellan demokrati och revolution, och det demokratiska alternativet segrade. 1968 är ett årtal med stor symbolisk kraft som egentligen handlar om en kort epok. Den definitiva romantiteln annonserar avsikten ”att nu ska jag verkligen berätta hur det var”.
.
6. Vad inspireras du av i ditt författarskap? Världshändelser, utgår jag ifrån, men hur är det med skönlitteratur? Hinner du följa med i och läsa annan litteratur än den som du måste läsa i arbetet med en ny roman?
Jag inspireras aldrig. Jag arbetar. Självklart läser jag mest fackböcker men hinner med åtminstone ett tiotal skönlitterära verk om året.
.
7. Den 5 maj kommer du och många fler författare att medverka vid Sigtuna Litteraturfestival. Vad kan vi förvänta oss av författarsamtalen?
Ovanligt väl förberedda författare hoppas jag!
.
Till sist vill jag tacka för en intressant och spännande läsupplevelse, och självklart undrar jag när vi kan se fram mot den åttonde delen i romansviten Det stora århundradet?
Den kommer i början av september och har titeln ”De som dödar drömmar sover aldrig”, som handlar om vänsterterrorismens epok i Europa.
Ps. Årets litteraturfestival äger rum den 5 maj 2018, som vanligt i den mysiga småstaden Sigtuna, alldeles vid Mälaren. Vill du också få chansen att lyssna på spännande samtal, fika på mysiga och sjönära caféer, träffa ett helt gäng folkkära författare och köpa signerade böcker, då skall du beställa din biljett här.
Det här är Agnes Lidbecks andra roman. Debutromanen, Finna sig, kom för ett år sedan och precis som den präglas Förlåten av en hel del svärta. Bokens titel kan antagligen tolkas dels som förlåten med betoning på sista stavelsen, dels med betoning på första stavelsen, som för att skildra det som finns bakom den tunna slöja som döljer det som varit och är.
Två systrar, Maria och Ellen, som lever helt olika liv förlorar plötsligt sin pappa. Skärgårdshuset där de tillbringade sin barndoms somrar måste städas ur och säljas. Under tiden det pågår minns och funderar systrarna över det som hände den där sommaren för många år sedan, då deras halvbror Jakob hängde sig i skärgårdshuset, och över sina egna och varandras livsval.
Enligt den senaste mätningen är människorna i Sverige lyckliga, bland de lyckligaste i världen. Men det är inte de lyckligas liv som Agnes Lidbeck har valt att skildra. I sin debutroman beskrev hon en kvinna som var missnöjd med sitt liv. Inte heller systrarna i den här historien är nöjda. Men till skillnad från Anna i debutromanen har Maria och Ellen självinsikt och erkänner för sig själva att livet inte blev som de hade tänkt sig och hoppats på.
”Hon är smalast till dess att sommarvikarierna kommer, varje år, de som är mycket unga och bara här tillfälligt. Då blir Maria en av alla dem som inte är här tillfälligt, utan alltid, och som inte är smal utanför äldreboendet, utan bara i jämförelse med de andra här. Hon påminns om att hon är här för alltid, att hon inte är här tillfälligt eller på väg bort. Vikarierna kommer, de blir yngre för varje år. Viktnedgången har inte blivit av det här året heller, inget år.”
Språket är kyligt, rakt och osentimentalt. Systrarna i berättelsen är konstlade och säger en sak, men menar en annan. De ger varandra elaka små nålstick och deras besvikelse och avundsjuka på varandra präglar historien. Kritik lindas in som vardagliga kommentarer och yttras med len stämma. Kanske syftar bokens omslag med en köttätande växt på detta. Kannorna som hänger ned från växten producerar en stor mängd stark nektar, vilket lockar insekter till dem. När insekterna väl landat blir de berusade och faller ned i kannorna där de bryts ned och frigör näringsämnen som tas upp av växten. Det kanske är så det är för systrarna, att de får energi och mår bättre själva genom att vara elaka mot och försöka trycka ned varandra.
Ett avsnitt i boken som får det att knyta sig i bröstet på mig, är när Ellen har varit i stan och köpt med sig litet extra goda livsmedel till en sallad, såsom ost, avokado och rökta räkor. Maria vänder sig då till sin femårige son och säger: ”Jag är ledsen om du inte gillar maten älskling, men det blev lite fel med handlingen och nu är du snäll och äter ändå, okej?” Det är så sylvasst elakt, särskilt som hon använder sin son som vapen.
Sammantaget är det här en ganska dyster och makligt berättad historia. Den utveckling som sker är sådan man anar snarare än att det klart uttalas. Språket är rytmiskt, nästan hypnotiskt, vilket gör att jag inte kan lägga boken ifrån mig förrän den är utläst. Jag tycker inte om karaktärerna i boken, men jag tycker om hur de skildras. Det är insiktsfullt.
Mitt betyg: 4/5
Antal sidor: 220
Utgivningsdatum: 2018-03-07
Förlag: Norstedts
Omslag: Peter Karlsson
ISBN: 9789113082264
Finns att beställa hos bland andra Bokus och Adlibris
Just nu - Just här 