Mina föräldrar, och den grund de gav mig att stå på

Första veckan i mars fyllde pappa 77 och mamma 78. De har mer energi och framåtanda än jag någonsin kommer i närheten av. De ställer alltid upp och hjälper till, är navet i vår stora familj, där alla som varit en del av familjen alltid har en plats hos oss. Kommer en främling och knackar på och behöver hjälp att dras upp ur ett dike mitt i natten, då blir den personen hjälpt men bjuden på fika först. Får mamma och pappa oväntat besök vid middagstid ställer de alltid fram en extra tallrik.

De är antagligen de mest prestigelösa människor jag känner. De har levt på nästan ingen lön eller pension alls eftersom de drev en gård, men ändå ger de bort pengar om de får något över och unnar sig ingenting själva. De säger att de är nöjda med det de har. Men de bjuder alltid frikostigt på mat och fika till alla som kommer förbi. Och de mest miljövänliga dessutom. De reser inte, de jagar och lagar mycket mat av det de odlat själva. Lagar kläder och tar över begagnade möbler mm från andra som vill förnya sig. Jag känner nog inga som är som de.

Ägg från mammas höns, hembakade wienerbullar och färdigkokt vildsvinskött

Ofta åker man därifrån med en gryta med lagat vildsvinskött, egenodlade grönsaker eller hembakat bröd.

Det var inte alltid så roligt när jag var barn, jag behövde bli vuxen för att förstå och uppskatta det fullt ut. Jag ärvde kläder och stövlar från min kusin och min storebror, och jag förstod inte varför mamma alltid lagade sockor, jag ville ju köpa nya. Och vi reste aldrig, det längsta hemifrån jag varit vid arton års ålder var femton mil. Vi var hemma på gården. Vi hade en väldigt stor frihet, så jag körde omkring på mina bröders hemmabyggda fordon, red barbacka på oinridna hästar, klättrade i berg och ramlade ned och slet sönder kläderna. De tillät mig alla djur jag ville ha, bara jag tog hand om dem själv, så det gjorde jag.

Jag har haft rejäla duster med dem genom åren, ingenting är enbart bra eller dåligt. Men. Det jag fått, som jag nu när jag är vuxen inser var så värdefullt, var att de alltid behandlar alla lika. Inget fjäsk, ingen ses som viktigare än någon annan. De spelar aldrig någon annan, de har alltid varit precis så som de är. De hugger alltid i och agerar när det behövs. Och att vara delaktig och behövd var viktigt. Alla hjälpte till när det var skörd, alla samlades och hässjade, körde hem hö och hjälpte till med ganska ansvarsfulla sysslor. Och redan som små hjälpte vi till med att ge kalvarna mjölk, utfodra får, hämta ägg.

När morfar gick bort köpte mamma och pappa gården. De renoverade hela tiden, och pappa ramade in det bästa han hade. Vi bodde i högra delen av huset och mormor bodde i den vänstra ingången. Nu byggs det lyxiga pooler för glatta livet, men till min lillebror byggde pappa en träram och lade en presenning och fyllde på med vatten – klart.

Det är alltid mycket skratt kring matbordet. Och vilda diskussioner. Det är sällan ytligt prat, inte ens med främlingar. De är okonstlade och rättframma. Kanske litet för rättframma ibland, men man vet var de står, det finns ingen fasad eller fejkad yta. Vår familjs vilda diskussioner kan vara totalt utmattande också, alla känslor och tankar skall upp på bordet och dissekeras, så jag uppskattar helt opersonliga samtal ibland som inte berör det minsta utan bara är lättsamma. Men med sådana människorna skapas det å andra sidan inga starka band.

Familjen på besök hos farmor och farfar, och på nedre bilden en bild av pappa som spexar som vanligt. När det var skördetid, och bråttom att hinna få in spannmål och hö, cyklade jag med fika till mamma och pappa som arbetade på åkrarna, och så fikade vi vid traktorn och tröskan.

Mina föräldrar är ganska fantastiska faktiskt.

Författare jag vill läsa mer av

I veckans helgfråga undrar Mia om vi saknar några författare. Jag kommer direkt att tänka på några författare som jag läst böcker av , men som sedan inte skrivit någon mer, och jag väntar…

Niceville kom först ut 2009, med titeln The Help. Jag läste den 2012 på semester i Frankrike, och jag minns fortfarande hur den fullkomligt slukade mig, eller jag den. Senare kom filmatiseringen. Den var inte lika djup och gripande som boken, men fortfarande väldigt fin. Min recension av boken finns här, och här ser du var filmen finns att streama och hyra. Författaren, Kathryn Stockett, har inte givit ut någon mer bok efter denna, men sägs skriva på en ny.

Pingvinlektionerna baseras på en sann historia om en ung man som räddar en pingvin, och hur han smugglar med pingvinen till internatskolan där han skall undervisa. Det är känslosamt, rörande, humoristiskt och hjärtevärmande. En berättelse som fastnar i minnet och som jag aldrig glömmer. Jag har inte sett att författaren skrivit någon mer bok efter denna, vilket är väldigt synd, han kunde verkligen skriva både kunnigt och fängslande. Min recension av boken finns här.

Bella och Fame 2018

Transformationen är den första delen i en planerad trilogi om Melly och hennes vänner. Vi får följa henne från det att hon kommer som en skamsen, sorgsen och religiöst grubblande ung kvinna till sina släktingar, genom ett spännande mysterium med en trehundra år gammal dagbok och en jakt på ledtrådar för att finna formeln till att se in i framtiden, till det att mysteriet får sin upplösning. När berättelsen är slut har Melly och hennes vänner kommit till viktiga insikter om både sig själva och vad de vill med sina fortsatta liv. Den här romanen har likheter med Historieläraren av Matt Haig, då förstår ni. Här är min recension. Jag ser fram emot att få veta hur det går!

För några år sedan läste jag Helga Flatlands roman En modern familj; en insiktsfull och intressant berättelse skriven av en av de största yngre författarna i Norge i dag. Den väckte många tankar och fick mig att reflektera över både mitt eget vägval och min omgivnings. Jag tyckte väldigt mycket om den. Nu väntar jag på att uppföljaren, Et liv forbi, skall översättas och ges ut i Sverige snart. Annars läser jag den på norska. Här kan man läsa om den, och här är min recension av En modern familj.

När kommer fortsättningen på den här nästan obeskrivbara romanen?! Jag skrev min recension av den för exakt fem år sedan, den 17 mars 2017. Jag var bergsäker på att den skulle vinna Augustpriset den hösten, och det gjorde den. Jag har aldrig läst något liknande. Antagligen den svåraste skönlitterära roman jag tagit mig igenom, men väl värt ansträngningen. På nomineringseventet berättade Johannes Anyuru att det skulle komma en fortsättning, där fjärilarna i boken skulle förklaras. Jag väntar ivrigt!

Sammanfattningsvis ser jag fram emot fler böcker av Tom Michell, Kathryn Stockett och Magic Frigren, en uppföljare till De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och en översättning av Et liv forbi.

Saknar ni fler böcker av någon särskild författare?

Söndagens smakbit ur: Detransition, Baby, av Torrey Peters

Astrid Terese, på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker, brukar hålla i ett inlägg som återkommer varje söndag, där alla som deltar bjuder på en smakbit ur en intressant bok, utan spoilers. I dag är det dock Emilie, på bloggen Lesekunst, som håller i utmaningen. Jag bjuder på en smakbit ur den här boken:

I min goodiebag från en bokträff med Albert Bonniers Förlag och Wahlström & Widstrands Förlag fick jag bland annat ett utdrag på elva sidor ur en relationsroman som kommer ut i slutet av april. Utdraget gjorde mig väldigt lockad att läsa mer. Det är rappt, det är vasst och det är välskrivet och träffsäkert om relationer, kvinnlighet, manlighet och föräldraskap.

Citatet är från sidan 7 i utdraget:

”Reese hade redan diagnosticerat sitt problem. Hon klarade inte att vara ensam. Hon flydde från sitt eget sällskap, sin egen ensamhet. Efter två stora uppbrott hade kompisarna, förutom att påpeka hur vidriga de otrogna männen var, sagt att hon borde ta sig tid att lära känna sig själv, för sig själv. Men hon kunde inte vara för sig själv på ett måttfullt sätt. En vecka räckte för att hon skulle börja isolera sig och låta ensamhetens askberg växa sig så högt att hon dagdrömde om att sälja allt hon ägde och driva iväg i en båt mot ingenstans. För att skaka liv i sig själv igen gick hon in på Grindr eller Tinder eller var som helst – och pumpade in tiotusen volt i hjärtat genom att jaga den affär som skulle ge henne högst puls. Gifta män var den bästa medicinen mot ensamhet eftersom gifta män inte heller klarade av att vara ensamma.”

Romanen är skriven ur ett transgenderperspektiv, och jag utgår från att romanen innehåller en del insikter som är speciella för transpersoner, till exempel kring hormonbehandlingar och att genomgå detransition, som i romanen. Men utifrån det jag har läst tror jag att de flesta som varit i en relation och/eller funderat på att bli förälder kan känna igen sig; i funderingarna, besluten och konsekvenserna.

Romanen nominerades till Women’s Prize for Fiction och kommer alltså i svensk översättning i april 📖