Första veckan i mars fyllde pappa 77 och mamma 78. De har mer energi och framåtanda än jag någonsin kommer i närheten av. De ställer alltid upp och hjälper till, är navet i vår stora familj, där alla som varit en del av familjen alltid har en plats hos oss. Kommer en främling och knackar på och behöver hjälp att dras upp ur ett dike mitt i natten, då blir den personen hjälpt men bjuden på fika först. Får mamma och pappa oväntat besök vid middagstid ställer de alltid fram en extra tallrik.
De är antagligen de mest prestigelösa människor jag känner. De har levt på nästan ingen lön eller pension alls eftersom de drev en gård, men ändå ger de bort pengar om de får något över och unnar sig ingenting själva. De säger att de är nöjda med det de har. Men de bjuder alltid frikostigt på mat och fika till alla som kommer förbi. Och de mest miljövänliga dessutom. De reser inte, de jagar och lagar mycket mat av det de odlat själva. Lagar kläder och tar över begagnade möbler mm från andra som vill förnya sig. Jag känner nog inga som är som de.
Ofta åker man därifrån med en gryta med lagat vildsvinskött, egenodlade grönsaker eller hembakat bröd.
Det var inte alltid så roligt när jag var barn, jag behövde bli vuxen för att förstå och uppskatta det fullt ut. Jag ärvde kläder och stövlar från min kusin och min storebror, och jag förstod inte varför mamma alltid lagade sockor, jag ville ju köpa nya. Och vi reste aldrig, det längsta hemifrån jag varit vid arton års ålder var femton mil. Vi var hemma på gården. Vi hade en väldigt stor frihet, så jag körde omkring på mina bröders hemmabyggda fordon, red barbacka på oinridna hästar, klättrade i berg och ramlade ned och slet sönder kläderna. De tillät mig alla djur jag ville ha, bara jag tog hand om dem själv, så det gjorde jag.
Jag har haft rejäla duster med dem genom åren, ingenting är enbart bra eller dåligt. Men. Det jag fått, som jag nu när jag är vuxen inser var så värdefullt, var att de alltid behandlar alla lika. Inget fjäsk, ingen ses som viktigare än någon annan. De spelar aldrig någon annan, de har alltid varit precis så som de är. De hugger alltid i och agerar när det behövs. Och att vara delaktig och behövd var viktigt. Alla hjälpte till när det var skörd, alla samlades och hässjade, körde hem hö och hjälpte till med ganska ansvarsfulla sysslor. Och redan som små hjälpte vi till med att ge kalvarna mjölk, utfodra får, hämta ägg.
När morfar gick bort köpte mamma och pappa gården. De renoverade hela tiden, och pappa ramade in det bästa han hade. Vi bodde i högra delen av huset och mormor bodde i den vänstra ingången. Nu byggs det lyxiga pooler för glatta livet, men till min lillebror byggde pappa en träram och lade en presenning och fyllde på med vatten – klart.
Det är alltid mycket skratt kring matbordet. Och vilda diskussioner. Det är sällan ytligt prat, inte ens med främlingar. De är okonstlade och rättframma. Kanske litet för rättframma ibland, men man vet var de står, det finns ingen fasad eller fejkad yta. Vår familjs vilda diskussioner kan vara totalt utmattande också, alla känslor och tankar skall upp på bordet och dissekeras, så jag uppskattar helt opersonliga samtal ibland som inte berör det minsta utan bara är lättsamma. Men med sådana människorna skapas det å andra sidan inga starka band.
Familjen på besök hos farmor och farfar, och på nedre bilden en bild av pappa som spexar som vanligt. När det var skördetid, och bråttom att hinna få in spannmål och hö, cyklade jag med fika till mamma och pappa som arbetade på åkrarna, och så fikade vi vid traktorn och tröskan.
Mina föräldrar är ganska fantastiska faktiskt.
Just nu - Just här 