Nomineringsdags – ”de bästa nyutkomna böckerna”

Just nu är det förmodligen febril aktivitet i de tre jurygrupperna!

I varje jurygrupp ingår fem personer som skall läsa och diskutera vilka av alla böcker som förlagen skickat in, som skall nomineras nu på måndag. Det är kulturjournalister, professorer, författare och andra kunniga ledamöter som skall fälla det första avgörandet om vilka sex böcker respektive texter som skall nomineras i varje klass.

I år skickades det in 149 titlar till den skönlitterära klassen, till fackboksklassen skickades det in 150 titlar och till kategorin barn-och ungdomslitteratur 148 titlar. Till Lilla Augustpriset har 632 texter från ungdomar i åldrarna 16 – 20 år skickats in. En hel del att läsa och bedöma, med andra ord.

gissningar

För att nomineras skall böckerna anses tillhöra ”de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket” som givits ut under perioden 19 oktober 2015 – 23 oktober 2016. Ganska luddig regel, eller hur? Om man läser tidigare motiveringar till böcker som nominerats, kan man ändå dra vissa slutsatser om vilka kriterier som jurymedlemmarna brukar utgå ifrån. Böckerna skall vara välskrivna och intressanta. Böckerna tar många gånger upp existentiella frågor. Som läsare skall man bli berörd. Böckerna bör fylla ett tomrum, det vill säga bidra med något nytt. Böckerna skall också vara sakligt/vetenskapligt övertygande.

Jag har fotat tre böcker som jag tycker bör nomineras, en bok i varje klass. Det tar emot litet att slänga ur mig gissningar, utan att ha läst alla de inskickade böckerna, men som Augustambassadör tycker jag att det ligger i sakens natur att göra det. Enligt min mening uppfyller alla tre böckerna de kriterier som jag tolkat att jurymedlemmarna ofta utgår ifrån.

  • Jag skulle bli mycket överraskad om inte boken 1947 blev nominerad i fackboksklassen, den imponerade enormt mycket på mig. Att kunna skriva med en sådan lätthet om så allvarliga ämnen, och att kunna skala ned så mycket fakta till en så behändig och faktiskt lättläst text, det är fantastiskt bra gjort. Läs gärna min recension här.
  • I barn- och ungdomsboksklassen hoppas jag på att Jack blir nominerad. Det är en både stark och väldigt fin skildring av att växa upp utan gynnsamma förutsättningar, och om att hävda sig själv genom förtryck av andra. Det handlar om hur en ung människa kommer till insikt om vad han har gjort, hur han tar ansvar för det och successivt utvecklas och mognar som person. Min recension finns här.
  • I den skönlitterära klassen har jag valt en bok som jag tror skulle bli en skräll om den nominerades, inte minst på grund av att den kan klassificeras som en deckare. Deckare brukar inte vinna Augustpriser. Men nu är inte det här en klassisk deckare, utan enligt min mening minst lika mycket en relationsroman. En nästan sann historia. Jag skulle kunna läsa boken enbart för språket som är en ren njutning i sig. Berättelsen har dessutom ett djup och skildrar dels hur framtidsvisioner förändras över tid från ungdomsåren till vuxet liv, dels betydelsen av att göra en klassresa, dels vilken skrämmande utveckling hierarkiska miljöer kan leda till. Här finns min recension.

 

På måndag får vi alltså veta vilka arton böcker, samt sex stycken texter, som nominerats! Vinnaren i varje kategori utses sedan av en elektorsförsamling med 21 personer (bokhandlare, bibliotekarier, litteraturkritiker och andra som bedöms lämpliga för uppdraget). Vilka som slutligen vinner de åtråvärda statyetterna avslöjas med pompa och ståt på Augustgalan den 28 november, årets litterära höjdpunkt för författare, förläggare, bokhandlare, bibliotekarier, litteraturkritiker och bokälskare från hela landet!

 

 

 

 

Recension: Avskedsfesten, av Anna Fredriksson

Recensionsexemplar från Forum bokförlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Forum bokförlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 299
Utgivningsdatum: 2016-09-14
Förlag: Forum
Omslagsformgivning: Eva Lindeberg
ISBN: 9789137147857
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Innehållet i korthet, från förlagets hemsida

Rebecca och hennes man Jacob har fattat beslutet att skilja sig. Det är inget dramatiskt. Passionen har tagit slut och kärleken har ersatts av vänskap. Men när de berättar nyheten för sina bästa vänner på den traditionsenliga, årliga svamphelgen, är det som om en bomb briserar. De har varit gifta i tjugofyra år och ingen har märkt av några problem. Vännerna reagerar oerhört starkt, var och en på sitt sätt, trots att Rebecca uppmanar dem att se på helgen som en spontan avskedsfest av det som varit och samtidigt början på något nytt och spännande. Hon vill visa att en separation inte behöver vara någon katastrof. Självklart ska alla fortsätta umgås, precis som vanligt. Men efter skilsmässan blir ingenting som Rebecca har tänkt sig. Kontakten med kompisgänget blir allt sämre och Rebecca tvingas inse att som singel är man inte längre välkommen till parmiddagarna. Avskedsfesten är en roman om att bryta upp från ett långt äktenskap och behöva orientera sig i en okänd värld. Om hur man sakta skapar sig en ny identitet mitt i livet.


Så tyckte jag om boken

Det här är en insiktsfullt skriven bok om relationer och hur det kan upplevas att skilja sig. Dels de olika faser man själv kan gå igenom, dels hur omgivningen kan reagera. Rebecca känner sig upprymd över att hon och Jacob fattat beslut om att skilja sig, och nu skall de meddela sina närmaste vänner när de träffas för sin årliga höstträff vid stugan. Rebecca tror ganska naivt att deras beslut kommer att mottas lika smärtfritt som de själva upplever beslutet. Men bland de närmaste vännerna skapar beskedet oro och väcker funderingar som plötsligt gör det gemensamma umgänget komplicerat. De andra paren drar sig undan och plötsligt blir inte Rebecca inbjuden när de andra fortsätter att träffas.

Det som till att börja med kändes ganska euforiskt, med bland annat egen lägenhet som hon kan inreda precis som hon vill, blir efter ett tag ensamt. Det är inte så lätt att plötsligt vara ensam när man levt som ett par under så många år. Rebecca saknar någon att sitta nära i soffan när hon ser på teve, någon som håller om henne och som hon kan prata med om stort och smått. Det är inte heller lika lätt att fortsätta att vara bästa vän med sin exman när han träffar en ny kvinna som han vill dela sitt liv med. Rebecca går igenom en livsomställning, och skilsmässan leder till förändringar inte bara för henne och Jacob, utan även för de närmaste vännerna. Uppbrottet visar sig vara den enklaste delen i skilsmässan, den sociala biten den svåraste.

Talesättet att ”mister du en står dig tusende åter” visar sig inte heller stämma. Rebecca laddar ned Tinder, en app för nätdejting. Det visar sig att de som använder den är antingen gifta män som vill ha någon vid sidan om, nyseparerade män, desperata män eller män som det faktiskt verkar klicka med, men som sedan raderar henne som kontakt utan att hon förstår varför.

Hon börjar känna sig slutkörd. Nätdejtande är egentligen inget annat än en motig arbetsuppgift som skall utföras, ungefär som att rengöra badrummet eller köksfläkten. Fast då kan man åtminstone lyssna på radio samtidigt.

Alltsammans är relativt trovärdigt berättat. Har man själv gått igenom en skilsmässa eller en separation efter ett långvarigt förhållande är sannolikheten stor att man känner igen sig i en hel del i den här romanen. Vad jag saknar är större språklig finess och mer energi och driv i berättelsen. Det är en ganska förutsägbar historia, men likväl trevlig läsning.

 

Recension: Slutet på sommaren, av Anders de la Motte

Recensionsexemplar från Forum bokförlag - stort tack!
Recensionsexemplar från Forum bokförlag – stort tack!

 

Mitt betyg: 3/5

Antal sidor: 373
Utgivningsdatum: 2016-09-05
Förlag: Forum
Omslag: Maria Sundberg
ISBN: 9789137149059
Finns att beställa hos Bokus och Adlibris

 

Handlingen i korthet, från förlagets hemsida

En sensommarkväll 1983 försvinner en femårig pojke från en ensligt belägen gård på den skånska slätten. Det enda spåret efter honom är en sko i de höga majsfälten. Trots att hela bygden engagerar sig i sökandet hittas han inte, och ryktena och misstankarna sprids snabbt. Men den valhänta brottsutredning som följer läggs till slut ner, och sorgen och ovissheten får pojkens familj att långsamt falla sönder. Tjugo år senare leder hans storasyster Veronica ett gruppterapisamtal i Stockholm. Plötsligt ansluter en ung man, och inför gruppen berättar han om sin barndom, om oförklarliga minnen av en pojkes försvinnande. Hans berättelse är skrämmande välbekant och skakar om Veronica. Motvilligt tvingas hon riskera den bräckliga tillvaro hon byggt upp. Hon måste återvända till Skåne och sin trasiga familj för att söka svaret på frågan som ingen längre vill ställa. Vad hände egentligen den där sommaren för så längesedan? Sommaren som aldrig tog slut.

Så tyckte jag om boken

Berättelsen följer en klassisk dramaturgisk modell för hur man förmedlar en historia så att den fängslar läsarna. Prologen, men framförallt bokens baksidestext, väcker förväntningar om en spännande och även gripande historia om ett barn som försvinner. Steg för steg lär vi känna de personer som har betydelse för och/eller påverkades av försvinnandet. Tjugo år efter försvinnandet är sorgen och frustrationen fortfarande ytterst närvarande över att det lilla barnet aldrig återfanns, inte bara hos den närmaste familjen, utan hos hela bygden. Ganska snart trappas konflikterna upp, när Veronica börjar nysta i historien. Alla verkar ha hemligheter kring försvinnandet. Veronica rör sig i olika miljöer som alla förstärker känslan av förstämning och svårmod. Berättelsen har allt, men ändå griper den aldrig riktigt tag i mig.

Boken klassificeras som deckare/thriller, men spänningsnivån är inte särskilt hög. Den största behållningen hade jag av ramberättelsen. Det är framförallt personbeskrivningarna som får mig att vilja läsa vidare. Jag vill veta mer om de olika karaktärerna. Jag vill veta hur det skall gå för dem som fått sina liv påverkade av försvinnandet. Författaren skildrar väldigt trovärdigt hur en familj trasas sönder av sorg och ovisshet och hur ett samhälle kan reagera om något sådan här händer, med misstankar och ryktesspridning. Jag läser och önskar att sanningen skall uppdagas, så att de som behöver det kan få ro och komma vidare ur det trauma de fortfarande befinner sig i, och att vissa även kan få upprättelse.

Språket är enkelt och okomplicerat och tempot i boken är långsamt. Det passar berättelsen och ämnet bra. Berättelsen håller ihop nästan ända från början till slutet, och vi får ledtrådar under läsningen som gör att slutet upplevs som trovärdigt, när sommaren till sist får ett slut. Jag förstod relativt snart hur olika vardagshändelser hade med försvinnandet att göra, och vilka som visste mer än de utgav sig för. Däremot kunde jag inte lista ut hur försvinnandet hade gått till, och skälet till det var till stor del prologen. Den borde inte ha varit med, alternativt inte ha varit skriven i jag-form utan istället ur någon annans perspektiv, hur den personen uppfattade det som hände den där dagen då den femårige pojken försvann. En deckarregel är väl ändå att läsaren skall få riktiga ledtrådar och att det skall finnas en rimlig möjlighet att lösa gåtan. Som läsare vill man visserligen bli förvillad, det skall inte vara uppenbart vad som hänt och hur, men det finns gränser för hur långt man som författare bör gå i att förleda läsarna.